I en värld som går oerhört fort, i min smak kanske för fort emellanåt, ska en betraktelse av ett evenemang förmodligen komma ett ögonblick efter att sista näven lyfts mot himlen. Men jag behöver mer tid att sortera både mina intryck och bilder som fastnat i min kamera. För det fanns många mentala och digitala bilder att arbeta sig igenom efter Cage Challenge X som hölls i Valhalla Sporthall i Göteborg den 1 juni.
HETAST JUST NU
Related Posts
Bo Nickal om Chimaev: ”KILLEN ÄR EXEPTIONELL”
12 november, 2024
Özdemir tränar med Gustafsson inför kommande matchen
11 november, 2024
Jon Jones om matchen mot Gustafsson: ”ETT KRIG”
9 november, 2024
Tillsammans med min vän Alexander Öhrstrand, som under kvällen liverapporterade från galan, tog vi oss i god tid till Valhalla för att undvika det varma sommarregnet. Alla hade inte samma framförhållning och en hel del fighters blev blöta när de klev ut ur skåpbilen som körde dem till hallen.
Den som bäst klädd i regnet var utan tvekan Linn Wennergren som kom direkt från ett bröllop. Inte sitt eget dock. I en blå klänning sprang hon in och gick sedan mot omklädningsrummen. Jag fick höra att det uppstått ordväxling mellan Wennergren och hennes motståndare Vuokko Kaitainen innan match då det framkommit att Wennergren hade för avsikt att återvända till bröllopet efter sin match. Finskan menade att det inte skulle bli så skoj efter matchen då Wennergren skulle spendera kvällen på sjukhuset när hon var klar med henne. Wennergren ska ha kontrat med att det var finskan som skulle få nyttja svensk sjukvård.
Efter tre hårda och underhållande ronder tog Wennergren hem segern, sin första som professionell MMA-fighter, och de hårda orden verkade som bortblåsta när de poserade tillsammans efter matchen. Jag hoppas att båda fick göra roligare saker efter galan än att sitta på ett sjukhus.
Innan Zvonimir Kralj vs Alexander Bergman kunde man läsa följande på MMAnytt om matchen.
”Stockholm mot Göteborg och striker mot grappler. 20-årige Kralj från Frölunda är framför allt en stående fighter med bakgrund i boxning. Bergman från Forca har spenderat mer tid på brottarmattor och är en mycket meriterad grappler. Båda behöver dock mer rutin från att fightas på fulla MMA-regler, vilket är lite av poängen med varför de deltar på galan, och utmaningen borde främst ligga i vem som lyckas styra matchbilden till den distans de föredrar att fightas på.”
En bild säger mer än tusen ord denna gång.
Rami Aziz fick smaka på en spark i skrevet i den inledande delen av matchen. Cheresus Mokima fick efter lite ground and pound smaka på en baseboll choke som avslutade matchen. Publiken fick inte smaka på något särskilt då det inte fanns någon försäljning av mat i den varma sporthallen, men de fick se en bra match från en hemmafighter som visar att han fortsätter att utvecklas. Då Aziz gjorde sin professionella debut redan 2009 glömmer man lätt att han faktiskt endast är 21 år gammal.
Nu har Aziz efter fem matcher för första gången fler segrar än förluster som professionell. Vi får hoppas på fler vinster för honom helt enkelt.
Jag talade med en annan fotograf efter Erik Carlssons match och konstaterade att hans ansiktsuttryck visade att det bara var ännu en dag på jobbet. Varken mer eller mindre. Väldigt Emelianenko. Hans utvecklingen sedan debuten var påtaglig och det var härligt att se att han växer och frodas tillsammans med Frölunda Kampsportcenter och Redbergslids boxningsklubb. Det ska bli intressant att fortsätta att följa denna unge man.
Men herr Carlsson får lägga av med ovanan att sticka ut tungan i både tid och otid. Det kan sluta riktigt illa även om motståndaren inte vill honom så pass illa.
När domaren bröt matchen och utropade Reda Sidhoum till segrare fanns det en liten del av mig som kände glädje trots min under kvällen ständigt återkommande patriotism. Anledningen till min positiva känsla var att detta var Sidhoums fjärde match som proffs men hans första seger. Han sken som en sol och de känslor som strömmade genom hans kropp hade han säkerligen investerat många timmar nere på sin klubb för att kunna få uppleva.
Känslan av stöd till fransmannen förstärktes ytterligare med en bitter smak i mun då Fredrik Gynnestam betedde sig ganska illa efter matchen. Jag ska inte säga att jag vet hur det känns att få matchen stoppad och utan att ha klappat, för det vet jag inte. Men jag vet hur det är att bete sig illa och då ber man om ursäkt snarast möjligt. Får hoppas att när adrenalinet lämnat kroppen så infann sig förståndet hos Gynnestam att be om ursäkt. Pardon ska det tydligen heta på franska.
När Botan Tokay klev in i buren kunde jag inte tänka på annat än att han var ”den kurdiska versionen av Cain Velasquez”. Så sa han att de kallade honom på klubben. Mycket riktigt hade han de vackraste nedtagningarna på hela galan. När han hamnade i knipa fanns de alltid där och med bestämdhet åkte fransmannen i mattan gång på gång. Det var vackert. Mycket vackert för en konnässör av sporten. Det fanns en hel del sådana i publiken för det var många som uppskattade dem.
Jag fick förmånen att fotografera nära buren, sittandes på en stol bredvid en av domarna. De behöriga på plats bytte av varandra flera gånger under galan och mån som jag är att inte störa dem fick de informationen att knuffa undan mig om jag störde dem när jag fotograferade. Den proceduren fungerade bra tills jag inledde med herren på bilden ovan som både dömde i buren och utanför. Problemet bestod i att han inte talade svenska utan var ditrest från Tyskland och representerade det tyska förbundet på något sätt. Det hann inte bli något djupare samtal då en match skulle sätta igång, men trevligt att se att det sker utbyten. Ett steg i riktningen mot liknande bedömningar oavsett land. Gott.
Redan när jag tänkte nästa tanke var jag medveten om att jag låter som en gammal gubbe. Men det är faktiskt oerhört populärt att skriva både det ena och andra budskapen på sin hud i dessa dagar. Nästan som taggtråd och tribals var förr. Ibland känns de inpräntade orden dessutom väldigt tomma.
Man kan efter galan utan tvekan konstatera att Domingos ”The Cookie” Mestres tatuering ”No Pain No Gain”, som han har på sin arm, är av substans. För under en del av matchen såg det riktigt mörkt ut för göteborgaren efter att han blivit träffad i kroppen och fallit till mattan med den holländske gästen över sig. Men all träning, vilja och beslutsamhet gav honom kraften att ta sig ur, ta sig upp och börja ge igen tills matchen slutade till hans fördel. Om han inte gjort det tidigare så har han definitivt förtjänat sin ”ingen smärta ingen vinning” som permanentats på hans hud.
Galan var över, kvällen blev till natt och tillsammans fick Öhrstrand och jag tillfälle att spendera lite tid med galans programannonsör Andreas Bruzelius som till vardags bland mycket annat skriver här på MMAnytt. Det var första gången jag fick äran att spendera lite tid med honom och över några kalla på 7:ans Ölhall. Jag fick lära mig en hel del om Göteborg och han om kulturella skillnader mellan Malmö och andra delar av Sverige.
Kvällens högst personliga höjdpunkt kom innan läggdags liggandes på Öhrstrands soffa när sorteringen av bilder påbörjades. Jag har i snart sex år skrivit om MMA nästan dagligen men på senare tid har jag börjat intressera mig allt mer av att fotografera sporten. Därför blev jag riktigt glad när jag såg ovanstående bild på Binh Son Le och Tom Quarfordt som var galans inledande match. Det är första gången jag lyckats fånga svettdroppar på bild på det sättet. Det är ingen perfekt bild. Men den är min.
Jag somnade gott och tänkte att det var värt sex timmar på tåget till Göteborg och även morgondagens sex timmar på resande fot för att komma hem. Så till Cage Challenge XI hoppas jag att vi är fler på plats. För det är det värt.
