MMA är en tuff sport på många olika vis
I maj och juni 2009 skrev jag två delar i en krönika med andemeningen att MMA är en tuff sport på olika vis. Jag gick sen vidare till att skriva historielektionerna, men kände nu suget att återknyta lite till min gamla krönika.
HETAST JUST NU
I den första delen av den här krönikeserien lyfte jag fram tankar kring dels det att MMA är en tuff sport och dels att endimensionella fighters som når långt blir färre och färre. Jag skrev också om utvecklingen från endimensionellt till det vi har idag samt nämnde hur viktiga teamen är. Men min poäng och röda tråd var att de som tänker lite utanför lådan kombinerat med att man är förbannat atletisk samt en talang är få, men att de som lyckats och är det fått ett väldigt självförtroende. Läs den första delen HÄR.
Den andra delen fokuserade på vikten av teamen och klubbarna inom sporten. Jag drog då också paralleller med andra sporter där kanske laget är det som får folk att följa dem. Inom MMA är teamen väldigt viktiga, men det är sporten majoriteten gillar och då alla fighters förr eller senare förlorar eller slutar följer vi glatt sporten ändå. De flesta av oss ser galor där våra favoriter inte deltar. Sen varierar det lite hur långt ”ner” i divisionerna man är villig att intressera sig, men det är en annan diskussion. Krönikan handlade också rent historiskt om klubbmentaliteten som växte fram under 90-talet med klubbar som Lion’s Den osv.
Denna tredje del handlar fortfarande om att MMA är en tuff sport men nu om livet som de flesta MMA-fighters lever. Dels den hårda träningen, men också anspänning, ekonomi, sponsring, publicitet osv. Skador berörs bara kort då det fått en egen ”historielektion”.
Från tanke till handling
Någon gång bestämmer sig en elitidrottare för att ta det där slutgiltiga steget att göra drömmen verklig, att satsa på en karriär på riktigt. Det handlar om att skilja sig från alla andra som tränar sporten och faktiskt bli villig att ge sig hän 110% för att lyckas, men också inom MMA att vara beredd på att utsätta sig för möjliga skador och väldig anspänning. Just den här aspekten, livet som en proffsfighter, skiljer sig inte hemskt mycket från det livet ett proffsboxare eller i vissa fall andra elitidrottare lever, men MMA är speciellt då det innebär kamp mellan två individer där många discipliner (stilar) brukas potentiellt samtidigt. Den dynamiska sporten MMA kräver som alla vet mångsidig träning av teknik, fys, styrka och inte minst träning av det mentala. Samtidigt som detta ska tränas pågår livet utanför sporten och tiden går ju som bekant inte speciellt långsamt när man gör mycket.
På vägen upp
Sporten MMA i nutid är ny och den är konstant under utveckling det vet vi alla. Det innebär att vägen upp till toppen skiljer sig en hel del från person till person ännu. Många kommer från andra sporter och tar upp MMA efter en karriär i exempelvis brottning eller BJJ. Hur länge det kommer ske i den här utsträckningen som råder nu är oklart, men troligt är att det kommer fler och fighters som bara kört MMA som huvudsport med tiden. Det har redan börjat komma fram alltmer yngre fighters på absoluta toppnivån.
Vägen mot toppen kantas av många olika problem och kräver att flera smarta val ska tas. Enbart teknik, styrka, kondis eller mental styrka räcker inte. Inte sällan innebär det att man som fighter tränar tio pass i veckan samtidigt som man ska sköta jobb eller skola samt allting annat som krävs av en i samhället. Att komma till arbetsförmedlingen och säga att man tränar för att bli bäst i världen på att slåss i en bur är kanske inte alltid är det som leder till flest jobb. Samtidigt är inte MMA unikt i det här avseendet. Att jonglera olika problem med ekonomi och jobb är inte ovanligt. Valen är många, Sirwan jobbar som ugnsmurare, Magnus Cedenblad har pluggat till naprapat och jobbat som säljare, Mike Höjermark knegar på och har öppnat en affär som säljer fightingrelaterade kläder mm. Det finns verkligen inte en väg att gå, inte en sanning. Elitidrottare brukar lyckas rätt bra i arbetslivet även efter sina karriärer. En av anledningarna kan man tänka sig har med deras vilja och målmedvetenhet att göra.
Vägen upp mot toppen innebär inte sällan tvivel, problem, extremt hård träning och det samtidigt som livet i övrigt ska flyta på.
Sponsring
I USA är sponsring av fighters väldigt vanligt, inte att det egentligen är ovanligt här men det ger bara inte lika mycket klirr i fickan. Sponsringen kan se ut på lite olika sätt. Det kan röra sig om avtal angående att bära ett visst klädmärke när man går in i ringen, ställer upp på intervjuer eller bara rent allmänt. Det handlar ofta om stöd med träningsprylar, men kan också ligga på en annan nivå och innebära mer helgjutna samarbeten som exponerar en som person. Inte sällan förväntas något i gengäld. Det blir då viktigt att det inte tar för mycket tid från själva träningen.
Sponsring och samarbeten bygger i regel på avtal som hålls hemliga, detta av flera skäl. Dels då det försvarar uppgörelsen och skapar inte avundsjuka, men också för att många oinvigda lätt tolkar fel. Ett bra exempel på det sista är David Bielkheden som i sin blogg fick massor av skit för att han höll en sponsor hemlig. Det är inget konstigt med det alls, men många hade svårt att förstå. Det man inte känner till blir det lätt spekulationer angående.
Sponsringen måste man se ur flera perspektiv; nämligen fysiska varor/pengar och uppbyggnad av personen. Det är naivt att tro att folk bara sådär över en dag förväntas känna till en fighter. Möjligen efter ganska många matcher, men även då handlar det om exponering. Vissa kör med bloggar på någon av de stora sidorna och andra gör det på egna sidor. En del föredrar att komma med uttalanden istället i likhet med Shane Carwin. Sen finns det sådana som B.J Penn som skapat en hel sida med egna videos, registrering osv. Det finns inget rätt eller fel, men att bygga långsiktigt är smart.
Mike Höjermark och Rami Aziz är bra exempel på fighters tidigt i karriärerna som insett värdet av att synas, men också som passar på och göra sig hörda/sedda.
Fightplay förstod tidigt detta med att låta fighters ha egna bloggar i Sverige. Hatten av där, men alla väljer att göra det på olika sätt. Vi på MMAnytt har vårt sätt. Det finns inget rätt eller fel och mångfald är bra.
Fighters i Sverige har managers, men inte alls i samma utsträckning som i USA. Där handlar det om stora stall verkligen och en jättelik infrastruktur.
Ekonomi
Att sköta sin ekonomi kan vara svårt oavsett hur mycket pengar man har. För en fighter handlar det inte sällan om att stadga sig på olika sätt, kanske med tränarjobb, sponsring, andra jobb och inte minst få mer och mer betalt för sina fighter. Desto högre upp i ranking och kändisskap desto mer betalt får man oftast. Men det handlar också givetvis om att ha en bra manager och att man byggt upp sig lite.
Magnus ”Jycken” Cedenblad har berättat om hur fighters hos Greg Jackson reste land och rike med i stort sätt ingenting på fickan för att träna där. Det finns också berättelser om fighters som sovit i klubblokalerna, sovit utanför och alla möjliga olika varianter. Det livet funkar bara ett tag. Någon gång blir drömmen verklighet och det börjar bli läge att tänka till på olika varianter som innebär klirr i kassan men ändå innebär att man kan träna hårt.
Det finns också en del roliga historier om fighters som Joe Louzon, Shane Carwin mfl som fortsatt på sina jobb eller i offentlighetens ögon ”bara rest sig upp en dag och börjat tävla i MMA”. Givetvis är den sistnämnda bilden inte direkt sann speciellt ofta, men allting som gör att man lär känna fightern är i regel bra.
En del klagar på att MMAnytt består utav kampsportsnerdar och det ser inte vi som något dåligt alls då majoriteten av våra läsare är precis som oss. Samma sak kan gälla fighters gentemot sin publik också. Många har skrivit i kommentarer att de gärna skulle kunna sätta sig ner och dricka en öl med Jycken då han är som de flesta andra och ger ett schysst och odivigt intryck. Det jag vill komma till är att intryck, image och tidigare levt liv kan spela in när det kommer till ekonomin.
Men man ska inte vara naiv och tro att folk bara gillar de som är som oss andra och jobbat på vanliga jobb. Nej, det finns ännu en stor fascination för de som ger intrycket av att vara ”larger than life”. Rockstjärnor brukar sådana kallas även om jag tycker det är ett missvisande ord.
Att bolla med ekonomin är något inte bara fighters gör, men när tiden går åt så mycket på träning kan det bli ett problem om man inte tänker till. Dåliga val kan göras och risken finns alltid att bli en sellout också i offentlighetens ögon. Nu i Sverige är vi väldigt förlåtande och inte många skulle se det som att en fighter är en sellout om den gör reklam för schampo.
Faktum är efter att ha granskat offentliga handlingar om Sveriges kändaste fighters att många kämpar på ekonomiskt rätt hårt. Sen måste man ju lägga till allting som inte syns i handlingarna som förmåner och inte minst möjligheter. Det är förvånansvärt många fighters i Sverige på hög nivå som pluggat vidare efter gymnasiet. Nu är inte min lilla undersökning alls vetenskapligt korrekt, men den visar ändå på att de jag tittat på utgör någon sorts median i Sverige.
Drömmen om större pengar är inte en önskedröm bara utan möjligheten finns där hela tiden, men vägen dit är tuff. MMA är en tuff sport.
Publicitet
Som ni märkt vävs publiciteten in i både sponsring och ekonomi. Publicitet är något som vissa skyr, men knappast fighters. Sen väljer många vad de vill fokusera på, men faktum är att många även toppfighters känns aningen dåligt medietränade. Undantag finns överallt och somliga som Brock Lesnar har haft år på sig i andra sammanhang att bli van med att ”sälja sig” utan att det verkar som det. En del andra, som Jon Fitch, vill mer att matcherna ska tala sitt klarspråk och lägger ”showen” lite på hyllan. Så länge folk betalar ganska saftiga pengar på att se galorna är det bara att inse att showen är en del av industrin. Somliga sporter tror sig kunna sälja sig själva, men det blir då baserat väldigt mycket på framgång. Det är något som vi kan se i exempelvis allsvenskan. När det går dåligt för ett lag tappar det supporters som ser matcherna. Folk har olika skäl, men en anledning är att showen är dålig helt enkelt. Det finns ju då alltid hardcore fans som menar att man ska stödja laget i vått och torrt. Sporten har då nästan blivit religion. I MMA har nog UFC lyckats bli något av en ”religion” som lockar folk även med kort som inte ser helt underbara ut på förhand.
En fighter måste förr eller senare fundera på hur man ser ut utifrån. Bilden kan också förändras över en natt. Lyoto Machida var älskad av många, men plötsligt hatad och bespottad av en hel drös folk efter han vann ett beslut mot Shogun. Just Lyoto Machida framträder lite som en klassisk bild av en mystisk kampsportare som tränar bland annat på egen ö, dricker sitt eget urin och som det finns en legend kring. Han kryddar bilden med att ha smeknamnet ”The Dragon”. Allting är symboliskt (möjligen inte pisset då) och skapar en karaktär.
Somliga försöker krampaktigt och för allting i världen skapa sig en karaktär på vinst eller förlust. Detta inte sällan i TUF. Ordet fake blir då ofta rätt passande att använda. Även där berör MMA musikvärlden där somliga artister anses mer ”äkta” än andra. Framförallt i lite mer alternativa genrer. Många tacklar publicitetsfrågan genom att hävda att de bara är sig själva. Ja, det funkar såklart, men det är få förunnat att lyckas. Att våga bjuda på sig lite är sällan ingen dum idé. Quinton Jackson är ”Rampage” som sin karaktär/persona och Reza är ”Maddog” på invägningarna. Men bakom fasaden handlar det om show och en förståelse för vad som triggar folk. Det är inte så att alla är totalt lurade av Reza när han vrålar på en invägning eller när Rampage står och flashar med sin överdimensionerade halskedja. Nej, det blir när det funkar snarare en fråga om inlevelse och en god känsla för showen.
Det finns plats för alla typer av personligheter, men en tråkig personlighet skapar helt klart mindre intresse än någon med en fascinerande, skum eller rolig sådan. Men allting som känns fake går i regel bort förr eller senare.
Ibland är det också smart för en fighter att gå under isen ett tag för att återkomma som en fighter med en ny vilja. Kanske är det något som gäller exempelvis Per Eklund?
Det främsta exemplet är nog Randy Couture. När han gjorde sin comeback mot Tim Sylvia och vann så kändes det som en gammal hjälte just visat vart skåpet ska stå. Det hade kunnat gått åt helvete och hade då blivit ungefär som en av de senare Rockyfilmerna.
Anspänning
Hård träning, sporten i sig, ekonomin, publiciteten, sponsringen, matchningarna, dieten osv. skapar anspänning. Det mentala i sporten är allting om vi får tro Fedor och Bas. Det kräver ett starkt psyke att jonglera alla olika aspekter som krävs för att bli en toppfighter. I dessa moderna tider finns det förståelse för detta med och idrottspsykologi samt hjälp med dieten osv. finns att tillgå.
Här kommer förstås teamet och umgänget/familjen in i bilden också, men det egna psyket är det som i slutet av varje dag och på morgonen ska få en att kämpa vidare.
Följ gärna våra fighters bloggar för att ta del av deras liv en smula. Många gånger fokuserar inte fighters själva på hur jobbigt allting är för att klara anspänningen och kämpa vidare, men support är vad dom är värda. De jagar en dröm inom sporten MMA, en tuff sport.