I den första delen av den här krönikeserien lyfte jag fram tankar kring dels det att MMA är en tuff sport och dels att endimensionella fighters som når långt blir färre och färre. Jag skrev också om utvecklingen från endimensionellt till det vi har idag samt nämnde hur viktiga teamen är. Men min poäng och röda tråd var att de som tänker lite utanför lådan kombinerat med att man är förbannat atletisk samt en talang är få, men att de som lyckats och har det fått ett väldigt självförtroende. Läs den första delen HÄR.
Denna fortsättning på krönikan är inte ute efter att bevisa någonting utan få folk att tänka inte bara på nyhetens behag utan kring MMA och vad som sker just nu och vart vi står idag inom sporten. Om man jämför MMA med många andra individuella sporter så kan man i regel i dem andra resa vidare till nästa tävling om man misslyckas. Så lätt är det inte alltid inom MMA, just nu. Det är hårda bud inom eliten. Två förlorade matcher kan innebära hemskt mycket både ekonomiskt, men också sportsligt. Situationen för MMAutövare kan jämföras med pro-boxningen med skillnaden att där är alternativen fler. Den här situationen skapar en TUFF sport. Tuffa villkor på flera plan.
Den här delen handlar om team. Fight teams var något som växte fram ur klubbmentaliteten som något naturligt, men rena MMA-team sprang fram under 90-talet. Lion´s Den blev världskända för sina framgångar, men dem var snart följda av en hel rad andra team. På 90-talet kunde fighters komma till toppen med jämna mellanrum utan att tillhöra/tillhört något större team, men idag är det ytterst sällsynt. Under de senaste åren har ett litet antal team profilerat sig genom att ha en hel rad elitfighters som tränar för dem. När Bielkheden förlorade sin senaste match var det många som kommenterade i hans blogg att han borde byta team, flytta till USA osv. Kanske främst för att få bättre sparringpartners. Själv menade Bielkheden att han kanske skulle resa till Kanada och träna med en filial till BTT där, men också stanna med sitt gäng på Hilti i Stockholm. Med polarna i teamet, på klubben. Huruvida det är smart eller inte får framtiden utvisa, men vi ska inte underskatta teamens betydelse.
Det finns flera exempel på folk som bytt team och både lyckats och misslyckats. Det är inte per default dåligt eller för den delen bra. Att resa runt, söka olika sparringpartners osv. är inte alls ovanligt. Att ha allting hemma på klubben, i teamet underlättar förstås. Men det finns också givetvis en risk för likriktighet. Det motverkas hos en del genom att bjuda in olika fighters för sparring och att hjälpas åt. Det är någonting som sker hela tiden, men ibland uppmärksammas det som t.ex. nu nyligen när Anderson Silvas team bjöd in Rich Franklin inför matchen mot Wanderlei Silva. Med andra ord sker en viss ”incest” mellan klubbarna, men själva teamen är mer strikta och har inte sällan en ledande figur (Greg Jackson, Pat Militich, Renzo Gracie, Ricardo Liborio, Mark DellaGrotte, Sanae Kikuta osv.) eller en känd manager som t.ex. Ed Soares. I regel annars är det inte teamen som också är managers, men det sker förstås en del (Dan Henderson är också manager t.ex.). Teamen tar en del av det fightern tjänar.
Teamen är ofta uppbyggda på så vis att de har olika ansvariga för olika typer av fighting. En striking coach, en BJJ coach osv. Men även fyscoach. Detta skiljer sig lite från andra idrotter där det i regel bara finns en eller två tränare (även om ett elitlag i fotboll givetvis har allting från massörer till assistenter). Men teamen besitter också självförtroende som en helhet och ett kunnande som omfattas i vilka som tränar för det. Detta är något MMA-team tagit vara på rätt bra ibland. Den mentala biten lyfts fram ofta inom MMA och det går helt i linje med modern idrottspsykologi. Mentalt kan teamet och tränarna bygga upp ett självförtroende hos fightern, men också ett lugn. Missförstå nu inte lugn som brist på att vara peppad! Men att i rätt ögonblick behålla ett visst lugn kan vara direkt avgörande. Motivation, stress – avspänning, fokus och det inre samtalet, konsten att arbeta med skador, samtal, visioner och tester är några av de aspekter som indirekt eller direkt (av en mentalcoach) arbetas med i teamet. Förtroendet inom teamet och kanske främst mellan tränare och fighters är alltså helt otroligt viktigt. Lägger man dessutom till en dietist som ger råd om kosthållning, viktnedgång etc. så blir det en del uppsjö av folk som hjälpt en fighter hamna där de hamnar.
MMA är en sport man kan lära sig fort. Det tror jag många håller med om. Men att bli bra på MMA är en annan femma förstås. MMAutövare har för vana att hylla sparringen som ett av de viktigaste elementen inom träningen och det springer ur att sporten är så pass direkt (det som fungerar i match kan ju vara en god idé att träna). Sparringen inom MMA är lika viktig som att spela ”två-mål” inom fotboll. Att kombinera sparringen med träning på låsta situationer eller element i fighten (stående, liggande, sprawl osv.) är vanligt. Samtidigt är det ju viktigt att fightern kan erhålla bra träning på flera olika områden utan att ”bara” bli allround. För en nybliven fighter som tränar MMA är numera utbudet av klubbar väldigt stort i USA och i Sverige breddar klubbarna sig ständigt med MMAklasser. Somliga (t.ex. Gladius, Pancrase) har sysslat med det länge. En ny fighter hamnar inte sällan i en nybörjargrupp och får jobba sig uppåt enligt det traditionella budosättet med bälten (inom t.ex. BJJ) eller genom att gå vidare till fortsättningsgrupper, avancerad grupp etc. Det är förstås rimligt att inte vem som helst kan kliva ner och träna med de bästa, men samtidigt kan kritik riktas mot en del klubbar (som t.ex. i Sverige) där utvecklingen inte riktigt nått så långt som i USA, Japan, Brasilien, England. Kritiken har att göra med att det långsamma inlärningssystemet som förvisso är strategiskt och sansat också kan ta död på en fighters motivation innan den ens hunnit gå amatörmatcher. Jag kommer inte med några svar på det här utan vill främst belysa kritiken. På andra sidan myntet finns instruktörer (som ibland är drivna av pengar och ibland inte bara av det) som gärna ser en successiv och relativt långsam förbättring i olika steg (bälten, grupper). På så sätt kan fighters sorteras.
Nu börjar vi se fighters som tränat MMA sedan barnsben och har det som sin grund. Tidigare låg basen för de flesta i brottning, stand up (thaiboxning, kickboxning eller liknande), BJJ eller boxning. Visst fanns det undantag med en bas i Karate, judo (klart fler än karaten) eller Sambo. I USA har dem ett så starkt och utvecklat system för skolidrott som skapar en enorm bredd (man kan få stipendium och därmed ha råd att plugga om man brottar bra osv.). I Sverige har skolorna börjat växa till sig, men ännu är det utan tvekan en föreningsstruktur som är stark samt en klubbstruktur där fighters håller kvar i vått och hårt i lojaliteten till klubben. När någon lämnar en klubb (t.ex. Per Eklund) anas ugglor i mossen och det uppdagas en konflikt mellan honom och bland annat David Bielkheden.
Samtidigt som teamen/klubbarna blivit bara viktigare och viktigare finns det också en kritik gentemot dem. Dana White sa till USA Today, angående det att Keith Jardine sagt till Yahoo! Sports att han aldrig vill möta Rashad Evans, att MMA inte är basket eller Amerikansk fotboll. Dana fortsatte kritisera Jardine genom att säga att det han inte är del av ett team och undrade om han verkligen ville bli champ. Dana frågade sig också vad Jardine skulle göra? Skulle Jardine vänta hela sin karriär på en chans på bältet, tills Rashad slutar fightas. Nu behövde inte Jardine sitta och vänta alldeles för länge på att Rashad skulle få pisk, men Dana var adamant angående det att fighters måste kunna möta varandra även om de tillhör samma träningsgrupp (läs: team). Man kan fråga sig varför Dana gjorde det där utspelet, men nu är det just Dana vi pratar om och han uttalar sig ju rätt bryskt och direkt ibland (för att uttrycka det milt).
Inom IFL försökte dem skapa ett lagkoncept som skulle ta lagtänket ett steg längre än tidigare. Nu funkade inte det så himla bra direkt då inte folk i någon större bemärkelse sprang runt med lagtröjor, började med hejaramsor osv. Jag har min klara uppfattning angående det där och det är att frågar man 100 MMAälskare så kanske 90 av dem kan nämna en favoritfighter men av dem 90 skulle jag tro (av erfarenhet) att iaf 60-70 av dem kan nämna flera favoriter. Till skillnad mot lagidrott eller för den delen exempelvis friidrott så slutar vi (som älskar mma) inte titta om vår favorit slutar fightas. Det kanske inte gäller ett fåtal, men det är då inte många jag hört sluta titta på MMA pga. att en fighter blivit knockad eller slutat. Nej, vi är intresserade av sporten som helhet och vi kan njuta av två bra kämpar. Även om man älskar Anderson Silva så kan man uppskatta när någon tar ned honom på ett riktigt snyggt sätt exempelvis. I lagidrott följer många sitt favoritlag och tittar på resultat av andra matcher, men inte mycket mer än så. Inte så hemskt många Aik:are i publiken när Malmö FF möter Göteborg på Ullevi den saken är säker. Inom friidrott och många andra sporter är intresset i regel nationellt betingat. När Karolina Klüft slutade (pausade?) syssla med 7-kamp så slutade också den svenska bevakningen av den sporten nästan helt. Frågan är då om det var det roliga/spännande i de sju grenarna som var så intressant för alla som tittade eller det faktum att en svensk var bra på det? Generellt sett.
Med andra ord är MMApubliken både annorlunda och i många avseenden ointresserade av mycket annan sport. Någon påpekade att boxningen har ungefär samma typ av publik, men jag vet inte om jag kan hålla med. Nu är jag hemskt ovetenskaplig i det åtagandet, men ändå. Hur många av er följer boxningen lika mycket via kanske någon blogg dagligen?
Slutkläm
Teamen och klubbarna är livsviktiga för att MMA ska utvecklas. Det behövs både innovatörer i likhet med Eddie Bravo som sådana som bevarar det kunnande som ändå växt fram/utvecklasts. Ännu är det många kampsportsstilar som knappt eller inte alls prövats på högsta nivån inom MMA. Det är kittlande att fundera lite på vad som skulle hända om MMA slog igenom på riktigt i Kina. Det är också intressant hur stora teamen blivit. Sist men inte minst så finns det förstås en fara med likriktade team som är framgångsrika. Det som kan hända är att MMA går från att vara en spännande mix till att bli i praktiken en stil.
Lista på framgångsrika team
Utan större problem skulle man kunna få in mer lokala klubbar som ändå haft framgångsrika fighters också på den här listan. I Sverige finns en handfull klubbar och så också i många andra länder. Många av klubbarna har också filialer och fler än en träningsort. Men dessa klubbar är de som har haft mest framgångar overall. Har jag missat någon klubb så tipsa gärna så lägger jag till den om den är stor och framgångsrik internationellt.
(alfabetisk ordning)
- Abe Ani Combat Club
- American Kickboxing Academy
- American Top Team
- Arizona Combat Sports
- Black House
- Bodyshop Fitness Team
- Brazilian Top Team
- Capital City Fighting Alliance
- Ceasar Gracie Jiu-Jitsu
- Chute Boxe Academy
- Cro Cop Squad Gym
- CSW
- Elite Performance
- Florian Martial Arts Center
- French Top Team
- Golden Glory
- Gorilla Combat
- GRABAKA
- Gracie Barra Combat Team
- Gracie Humaitá
- Hammer House
- HIT Squad
- Jackson´s Submission Fighting
- K´s Factory
- Krazy Bee
- Kugayama Rascal
- Lion´s Den
- Mach Dojo
- Militich Martial Arts
- Minnesota Martial Arts Academy
- Muay Thai Dream Team
- Nippon Top Team
- Nova Uniao
- PANCRASEism
- Paraestra
- Purebred
- RAW Team
- Red Devil Sports Club
- Renzo Gracie Jiu-Jitsu
- Rhino Fight Team
- Roots
- Ruas Vale Tudo
- Russian Top Team
- Takada Dojo
- T-Blood
- Team Curran
- Team Extreme
- Team Nogueira
- Team Punishment
- Team Quest
- Team Schrijber
- Team Sityodtong
- Team Tiger Schulmann
- Team Trojan
- The Alliance
- The Pit Fight Team
- Triumph Fight Team
- U-File Camp
- Universidade da luta
- Wajyutso Keisyukai
- Wand Fight Team
- Wolfslair MMA Academy
- Vos Gym
- Xtreme Couture
