På 90-talet överlevde MMA de värsta barnsjukdomarna genom kompromisser och dialog. Nu har det återigen blivit dags att lyssna på en av sportens hårdaste kritiker.
I dagarna släpptes trailern för en film som sägs skrämma skiten ur NFL. I Concussion, med Will Smith i huvudrollen, får vi följa rättsläkaren Bennet Omalus och dennes upptäckt av den neurodegenerativa sjukdomen CTE, eller chronic traumatic encephalopathy. Till filmens spänningsmoment hör också NFL:s påstådda försök att sätta munkavle på Omalus. CTE är nämligen en sjukdom som främst drabbat amerikanska fotbollsspelare, på grund av upprepade hjärntrauman, och sägs ha lett till flera fall av depressioner, demens och uppmärksammade självmord.
HETAST JUST NU
Related Posts
UFC 310 – FÖLJ LIVERESULTATEN HÄR
8 december, 2024
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Filmen riskerar inte bara att trampa rakt på den nordamerikanska folksjälen, den är också intressant med svenska ögon sett. I vintras skrev nämligen, om någon kommer ihåg, hjärnforskaren Martin Ingvar ett uppmärksammat debattinlägg, där han tyckte att Alexander ”The Mauler” Gustafsson borde gå i pension efter förlusten mot Anthony ”Rumble” Johnson.
Ingvars utfall var en svidande vidräkning inte bara med en undfallande svensk journalistkår. Framförallt önskade han att ”ansvariga företrädare inom MMA-världen skulle visa […] ansvarstagande och börja tänka i preventionstermer för utövarna”. Som gott exempel framhöll han just turerna kring NFL, som resulterat i både regeländringar och rekordstora skadestånd till pensionerade spelare.
I MMA-världen togs utspelet emot med blandad skepsis. ”Han vill förbjuda vår sport!”. ”Han borde kritisera ridsporten istället!”. Det här luktar moralpanik!”.
Och visst är fansens tynande tålamod förståeligt. Sedan UFC rullade ut den röda mattan i Sverige har både forskare och proffstyckare gjort sitt bästa för att rulla ihop den igen.
Men vad vet vi egentligen om de medicinska riskerna med professionell MMA? Går de att jämföra med dem inom amerikansk fotboll?
I Las Vegas, Nevada pågår sedan fyra år ett omfattande forskningsprojektet – med delvis nya metoder – som för närvarande undersöker den neurologiska hälsan hos 625 professionella fighters. En del boxare, merparten MMA-fighters. Intresset för studien, som går under namnet Professional Fighters Brain Health Study, har varit stort och både Nevada State Athletic Commission (NSAC) och UFC har uppmuntrat sina fighters att delta.
Studien är ännu inte avslutad, men har redan lett fram till en rad intressanta upptäcker.
Läkarna har bland annat funnit att ett ökat antal matcher/knockouter leder både till minskad hjärnvolym, förlust av hjärnfibrer och till sämre kopplingar mellan hjärnans olika delar. De neurologiska konsekvenserna är ännu inte helt kartlagda men enligt forskningsledaren Dr. Charles Bernick brukar liknande symptom kunna kopplas till försämrad kognitionsförmåga generellt.
Och det kanske mest intressanta: det går inte att säga med säkerhet vilka som kommer att råka illa ut. Vissa fighters klarar sig relativt oskadda, medan andra inte ens behöver ha blivit knockade för att dra på sig hjärnskakningar. Och en fighter kan mycket väl insjukna i kroniskt hjärntrauma senare i livet – utan att ha utsatts för upprepade kraftiga hjärnskakningar under karriären.
Ytterligare en försvårande omständighet ligger i de fördröjda effekterna: volymförändringarna i hjärnan gör sig i regel inte påminda förrän ungefär fem år efter karriäravslut. Därför är det svårt för den drabbade att i tid inse att något är på tok. En framtida utmaning blir således att nå ut till såväl aspirerande som pensionerade MMA-fighters och informera dem om sportens nyckfulla risker.
Sjukdomsförloppets gäckande gåtfullhet är möjligtvis spännande ur ett mediciniskt perspektiv, men för MMA-fansen bör den fungera som en stor röd varningslampa. Också därför att den sätter den pågående diskussionen om löner och ersättningsnivåer i ett mer akut läge. För hur ska någon våga försaka jobb och utbildning med vetskapen om att hjärnkontoret riskerar permanent ommöblering? Till väldigt dålig betalning, dessutom.
Och hur ska vi förhålla oss till de fighters som redan insjuknat eller drabbats av andra skador?
Till exempel tvingades Mac Danzig att avsluta sin karriär i förtid, Krzysztof Soszynski lider av kraftigt nedsatt närminne efter en knockoutförlust i UFC, och pionjären och Hall of Fame-medlemmen Mark Coleman tvingas förlita sig på välgörenhet för att täcka sina sjukvårdskostnader.
Vem garanterar att dagens och morgondagens mindre kända fighters inte råkar ut för samma öde?
Vi vet dessutom att MMA domineras av ett enda lukrativt företag. Ett företag vars totala dominans bygger på bred tillströmning av nya fighters, men som väljer att strö den största andelen pengar över ett fåtal storstjärnor. Eller i värsta fall – över sig själva.
Turerna kring Concussion har inte ens börjat, men sensmoralen är redan glasklar: den som inte själv städar sin bakgård tvingas snart se andra göra det åt en. Det bör också tilläggas att det var just så UFC en gång i tiden genomgick förvandlingen från freakshow till mainstream – genom dialog och ett striktare regelverk.
Därför förtjänar också Dr. Charles Bernicks testresultat att bli ytterligare bränsle till diskussionerna om Reebok-avtal, lönenivåer, bildandet av fackföreningar och den pågående stämningen mot UFC.
Att lyssna på Martin Ingvar är säkert för många som att ta råd från ormen i paradiset. Själv tycker jag att det vore dumt att tacka nej till så lågt hängande frukter.
