Här kommer lite allmänna tankar om hur tuff MMA är som sport
Ja, det kommer kanske inte som en chock att MMA är en hård sport rent fysiskt. Fantastiska idrottsmän och kvinnor fightas i blandade stilar. Många olika discipliner mixas och det är ytterst få endimensionella fighters som går hela vägen. Självklart finns det undantag som bekräftar regeln, såklart. Men sporten är också tuff rent mentalt. I dessa dagar är vi som tittar på MMA vana med att se de bästa. Inte bara bra personer utan några av de bästa i hela världen. Bielkheden är en fantastisk fighter på många sätt och så även Eklund, men några felsteg, lite enkelspåriga och vips så blir dem petade från UFC.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Om man jämför med en lagsport som fotboll så har den sporten väldigt mkt fler utövare, men alla måste heller inte vara bäst! I ett lag finns där 11 spelare och även den 11e bästa i ett lag får plats. Inom eliten inom MMA räcker det inte med att vara med och hugga på topp 30. Det finns plats för sådana fighters också, men ännu är det främst elitgalorna (en handfull) som den stora massan ser.
Om man istället jämför med en annan proffsidrott med individuella utövare så närmar man sig förstås MMA, men ofta med en stor skillnad och det just det här med den rakbladsvassa acceptansen för misstag. Inom boxning finns det liknande struktur, men där finns så pass många organisationer att det ändå är annorlunda.
Sporten är också tuff eftersom en kämpe kan vara bäst i Europa i sin viktklass inom t.ex. Shooto och ändå inte lyckas (Eklund). Det är något annat som krävs och jag tror ärligt talat att Amerikanarna har på många håll utvecklat en tuffhet som saknas hos många andra. Samtidigt så kommer en hel del av de lite mer unika kämparna ofta från andra länder. Det är ännu många olika typer av sporter som inte riktigt lyckats anpassa sig till MMA. Machida med sin karate i grunden är för mig helt fantastisk och häftig. Delvis för att han är ensam i toppen om den och dels för att det är en utveckling som härstammar från något gammalt. Den ger hopp för en del.
Modern MMA började fritt som en blandning av i regel endimensionella fighters men övergick sen till ”ett vinnande koncept” av olika slag. Brottare, BJJ, boxning, thai-boxning, judokast osv. Vilket gör att när någon lyckas hoppsparka någon med en capoeiraspark eller flasha med en tkd-spark så blir folk till sig. Hela tiden sker nya saker. Uriah Faber var nog inte först med att försvara en singel leg-nedtagning med att hoppa upp med andra benet och knäa, men det kändes fräscht och många följde honom. Listan kan göras lång på hur mycket inspiration folk tar av varandra hela tiden. Jag säger bara Gogoplata. Aoki kom inte på den, men i MMA blev han känd för den. Rubberguarden, armbåga någon som sitter fastklängd på ryggen genom att titta i arenans storbildskärm osv. osv. osv.
MMA utvecklas för varje dag och sporten är så tuff att det är läskigt. Dels mentalt, dels fysiskt och dels för att den i dess moderna tappning är i vaggan ännu.
Teamet är viktigt för en fighter, nästan lika viktigt som grunden idrottsmannen/kvinnan har att stå på. MMA är roligt på det sättet att folk som börjat med MMA som 23åringar blivit världsmästare. Ovanligt. Ofta finns då givetvis en atletisk grund i någon disciplin eller en ovanlig hunger. Jag tror seriöst på att om man inte ska slå sig fram på ett klassiskt vis genom tuffhet enbart så krävs att man är ett undantag på sin huvudsport (rätt ofta BJJ, Brottning eller Boxning). Men en annan väg är förstås att kliva utanför lådan…
Om man ska fortsätta med liknelsen med fotboll så kan man ju titta på några av världens bästa utövare genom tiderna och se att flera kommer från fattiga förhållanden och utan att ha haft allting serverat. Men sen om man tittar på den stora skaran elitfotbollspelare så ser man att bilden är lite annorlunda. I Sverige är vi stolta över vår s.k. ”organisation” och stabilt spel. Visst får vi stjärnor även här i form av Zlatan osv. men det sker sällan (av flera anledningar). Ofta på grund av att vi satsar mycket på ett kollektiv. Inom MMA finns också ett kollektiv i form av laget. Dana White vill gärna att det här med lagen lite ska försvinna, men alla med vett inser att bra sparringpartners att slipa tekniker och annat med är A & O. Inom MMA räcker det inte med att vara ok.
Genom att tänka utanför lådan samtidigt som man är förbannat atletisk och en talang är säkert inte lätt, men om det lyckas så vinner man både fans och självförtroende. Anderson Silva leker (ibland för mycket) samba-mma, men han är bara ett exempel bland flera. Att finna det som alla andra inte har bör vara viktigt i en så hård och tuff sport som MMA. Viktigt att inte frysa när något händer eller bli för stel. Det har vi sett många fantastiska fighters göra. De är bäst hemma i sin bakgata och tänker inte utanför lådan. Vips så möter dom hård fighter som inte gör som alla gör hemmavid. Någon som är för bra på något eller som… Tänker utanför lådan.
