Första halvan av 2013 har avverkats och en tillbakablick visar att mycket var sig likt samtidigt som sporten fortsätter överraska. Efter 15 UFC-galor, ett allt mer ambitiöst Bellator, svenska framsteg och oändligt många notiser och diskussioner, tittar vi på första halvårets främsta nyheter:
54 år senare
När beskedet kom att Alexander Gustafsson (15-1) blir näste utmanare om UFC-bältet i lätt tungvikt, innebar det den största titelmatchen för en svensk fighter på 54 år. 26 juni 1959 tog Ingemar Johansson tungviktstiteln i boxning, på den tiden när det bara fanns en sådan titel. Sedan ”Ingos” bedrift har ingen svensk stått i en större match som den som väntar Gustafsson 21 september på UFC 165 i Toronto. Det var med andra ord rätt länge sedan något liknande hände och om historien säger något om framtiden, kanske vi får vänta ett halvsekel innan en svensk erbjuds en likvärdig chans nästa gång. Gustafssons titelmatch är därmed utan konkurrens årets största MMA-nyhet för svensk del. Inget kunde bättre utplåna minnet av den inställda fighten på UFC: Stockholm, vars nyhetsvärde inte känns relevant längre.
Lyckad kvinnokamp
Det verkade länge som att damerna aldrig skulle släppas in i UFC, eller förtjäna någon egentlig plats i sporten över huvud taget. Enstaka skönhetsdrottningar fick tillfälligt intresset att blossa upp, men någon stabil division tycktes omöjligt. Till slut chansade ändå UFC, med damdebuten förlagd till UFC 157 i slutet av februari. Beslutet kunde tas på grund av Ronda Rouseys (7-0) växande popularitet. Att den amerikanske drömmen i blond förpackning kunde nå ut till publiken var kanske ingen sensation i sig, den stora överraskningen var att alla började leverera. Läktarjubel hördes för lesbiska marinkårssoldater, hårdhänta mödrar, bitchiga brottare och lågmälda doktorer. Damerna överträffade förväntningarna gång på gång, oavsett vilka som stod i buren . Det krävdes inte mer än fem månader och fyra matcher för att svepa bort alla tvivel. Diskussionen är avslutad, damdivisionen lever och trivs och är här för att stanna. Som en extra bekräftelse ska The ultimate fighter för första gången ha kvinnliga deltagare och coacher . Därtill har amerikanska nätverket Showtime visat intresse för att börja sända matcher från den renodlade damgalan Invicta. Efter femton års försök kunde damerna till slut få allt de hoppats på, inom loppet av ett halvår.
Mycket snack
Chael Sonnen har revolutionerat hur fighters marknadsför sig själva. Den pratglade brottarens totala matchfacit i UFC är inte bättre än 6-6 men ändå anses Sonnen vara en av burens största stjärnor. En stor käft, kaxigt självförtroende och PR-talanger räcker lång väg och nu börjar allt fler fighters ta efter. Eller ja, de försöker i alla fall. Under årets första halva har utmaningar, trash talk och provokationer hörts allt mer i sociala medier. Det verkar däremot inte ha någon större effekt på hur Joe Silva lägger matcher. Lärdomen tycks vara att snacket i sig inte har den magiska effekt många hoppades på. Det krävs en verbal talang i klass med Sonnen om något ska hända. Cody Mckenzie stod för det sämsta försöket hittills i år. Fjäderviktarens försök att brösta upp sig resulterade bara i himlande ögon och roade kommentarer.
Snurra den som van Damme
En sak som skiljer MMA från i stort sett all annan kampsport, är utrymmet för oförutsägbar kreativitet. Nya tekniker, eller gamla som inte ansetts effektiva, kan plötsligt rita om den strategiska kartan och förändra gamet. 2011 visade Lyoto Machida och Anderson Silva att den höga frontsparken, eller teep som man säger i Thailand, kunde överlista och knocka de mest rutinerade av motståndare. I en listig manöver lyckades gamle actionhjälten Steven Seagal sno åt sig äran för att den nygamla tekniken gjorde succé. I år kan vi redan konstatera att trendtekniken nummer ett är den snurrande hälsparken. En antik manöver från traditionell kampsport, ushiro mawashi geri som man säger i karate, eller bandae dolly chagi som det heter i tae kwon do. Men i buren har den inte haft någon större framgång. Det förändrades fort. Först såg Uriah Hall till att hypa upp vårens The ultimate fighter med en fot i käften på stackars Adam Cella. Därefter användes tekniken när Vitor Belfort kvickt släckte ner Luke Rockhold. Som en sista bekräftelse kunde till och med Junior Dos Santos, ett monster till karl som inte ens är känd för sina sparkar, snurra in en bonusvinnande knock i skallen på Mark Hunt. Så många snurrande hälar har inte setts sedan Jean Claude van Damme visade hur det skulle gå till på 1980-talet. Musklerna från Bryssel har dock inte gjort en Seagal och försökt väcka avsomnad popularitet genom att kalla sig sensei. På submissionfronten syntes också en unik manöver, när Kenny Robertson gav Brock Jardines hamstrings en plågsam översträckning på UFC 157.
Socialistiska vindar
Under början av året uppmärksammades de stora löneskillnaderna i UFC. Den exklusiva lilla skaran av högt rankade och storsäljande stjärnor slukar mer pengar än resten av UFC:s fighters gör tillsammans. Detta är ingen nyhet i sig och följer bara den kapitalistiska modell som amerikanskt näringsliv inklusive UFC önskar ha. Men för första gången började fighters beklaga sig om saken. Jon Fitch, Jacob Volkmann och John Cholish gick först i fronten med uppmaningar om utjämnade löner och behovet av fackföreningar . Men alla tre hade nyligen fått sparken och trovärdigheten var inte på topp. Klagosången fick dock igång andra röster. Nyligen anställde Tim Kennedy hann inte ens gå sin debutmatch innan mellanviktaren spydde ur sig en föraktfull monolog om hur UFC betalar sin talang . Därefter bestämde sig fightern, porrskådisen och kåkfararen känd som War Machine att blanda sig i leken på sitt eget vis. Den sällan taktiske krigsmaskinen förklarade att det var tur att Dana White inte var homosexuell, eftersom UFC-bossen i så fall hade tvingat sina fighters att ställa upp på ännu mer. Vi kan skippa detaljerna i det resonemanget, War Machine lyckades generera uppmärksamhet och bidrog på sitt eget vis till att blåsa liv i debatten. Pensionerade Nate Quarry avrundade halvårets politiska diskussion med ett civiliserat förslag på hur fighters kunde få mer ekonomisk trygghet. Kommer det att bli någon förändring från UFC:s sida? Den här storyn har bara börjat och borde utveckla sig ännu mer under andra halvan av året. Säkert är att bossarna White och Lorenzo Fertitta får allt svårare att undvika ämnet.
På titelfronten intet nytt
George St. Pierre, Benson Henderson, Jon Jones, Cain Velasquez, Demetrious Johnson, Renan Barao och Jose Aldo försvarade framgångsrikt sina titlar under årets första halva. Dessutom vann Ronda Rousey sitt bälte i en match som i princip var ett titelförsvar den också. Endast Anderson Silva saknas i listan då mellanviktsmästaren inte försvarar sin titel förrän några dagar in på det andra halvåret. Om inte Chris Weidman lyckas chocka världen och sno bältet från UFC:s lägst regerande mästare, kan man konstatera att titelsituationen aldrig varit så stabil som den är just nu.
Halvlaglig doping
Det fanns en tid när dopad UFC-fighter innebar en väldigt skyldig snubbe fulltankad med väldigt illegala steroider. Årets trend har kommit att handla om preparat och substanser som svävar i gränslandet mellan medicinering och doping, där det blivit en tolkningsfråga om vem som egentligen fuskar mest. De största skurkarna i dramat är marijuana, lagligt på flera håll med icke tolererat i UFC, samt den uppmärksammade testosteronterapin som tolereras för vissa men inte för andra. Trubbelmakaren Matt Riddle fick till slut sparken från UFC efter att ha rökt på en gång för mycket och Pat Healy blev snuvad på 135 000 dollar i uteblivna bonusarefter att ha rökt världens dyraste joint. Samtidigt fortsatte Vitor Belfort, Chael Sonnen och Dan Henderson att trotsa tidens tand med hjälp av godkänd testosteronterapi. Dock inte utan kritik. Belfort blev så terroriserad av frågor kring behandlingen att brasilianaren slutligen flippade och bad omgivningen spöa upp den journalist som fortsatte fråga. I början av sommaren kom officiella reaktioner på den till synes orättvisa situationen. Tillåtna värden för marijuana ökar något och kraven för testosteronterapi skärps .
Heja Sverige
Svensk titelchans, tre svenska UFC-debutanter (Latifi, Troeng, Spång), svensk UFC-gala och svenskar tar initiativet till historiens första VM i amatör-MMA . Dessutom ser framtiden ljus ut. I skuggan av Gustafssons utmaning av Jon Jones, ska kometen Max Nunes (11-0) gå titelmatch i BAMMA samtidigt som David Häggström (7-1-1) deltar i en turnering om bantambältet i Cage Warriors. Fyra svenskar sökte också chansen att få delta i höstens tvåkönade säsong av The ultimate fighter. Med lite tur kom någon av dem in i huset. I synnerhet Sirwan Kakai (9-1) borde varit svår för UFC att neka. Det går bra nu.
Domaren dömer
Eller så låter domaren bli, hur många fouls som än begås. Det har varit mycket ögonpetningar och slappa insatser från domarkåren i år. Gammalt problem i ny kostym. Dana White kommenterade problemet genom en förenklad världsbild och hävdade ännu en gång att Steve Mazzagatti är roten till allt ont.
Blandade utmärkelser för första halvan av 2013:
Störst vinnare: Ronda Rousey, som efter en enda match i buren kan titulera sig UFC-mästare, TUF-coach och en av sportens största kändisar med 300 000 följare på Twitter. Knapp tvåa Vitor Belfort som fick nytändning i karriären efter en stilig spark i skallen på Michael Bisping följt av en ännu snyggare som fällde Luke Rockhold.
Störst förlorare: Jon Fitch, som efter lång och trogen tjänst fick sparken, kallades föredetting av Dana White och slutligen blev förnedrad och sövd i sin första match utanför UFC på åtta år. Delad tvåa: Pat Healy och hans joint samt Eddie Alvarez som sakta glöms bort medan advokater fortsätter käbbla om lättviktaren ska stanna i Bellator eller gå till UFC.
Störst moralpanik: Transsexuella Fallon Fox gav alla konservativa moralister något att reta upp sig över. Damerna, de som blivit födda som damer alltså, kunde tacksamt fightas i fred samtidigt som diskussioner om genus, sexism, könsroller och annat känsligt bytte fokus till en ny måltavla.
Största icke-nyheten: UFC inför officiell rankinglista…. och fortsätter lägga matcher precis som de själva känner för ändå.
Mest kommenterat: Den svenske kampsportskändisen som hamnat i trubbel med rättvisan. Minsta uppdatering får MMAnytt att explodera av åsikter i frågan.
Vilken var bästa galan, bästa svenska prestationen, bästa knockouten? Det är upp till er läsare att fylla i med era förslag när vi summerar första halvan av 2013.