Glorys första gala för året är avklarad och det var med en smäll man ringde in 2015. Eller, rättare sagt, flera smällar.. Osannolika KO’s, fartfyllda matcher, en hel del välkända namn och tyvärr även en ovälkommen skada kan kort och gott sammanfatta fredagens galenskap. Vare sig du är en livslång entusiast av sporten eller om Glory 19 rentav var den första kickboxningsgalan du någonsin sett kan det vara väl värt att återuppleva en av de mest underhållande kvällarna sporten sett på länge.
MMAnytts införrapport till Glory 19 hittas här. Den här sammanfattningen avser galans huvudkort och kommer alltså INTE beröra underkortet, annars kallad ’superfight series’.
HETAST JUST NU
Related Posts
Alex Pereira fightas igen – knockar YouTuber i kaninkostym
6 november, 2024
Fightern som sist besegrade Alex Pereira berättar vad som krävs
4 september, 2024
Artem Vakhitov förklarar hur man besegrar Alex Pereira
4 september, 2024
Om det rådde tvivel om welterviktsturneringen underhållningsvärde inför fredagens Glory 19, vilket det förvisso inte fanns någon anledning till, släcktes de nästan omedelbart. Raymond Daniels (6-2) kan verka något märklig i intervjuer och inslag inför matcher; amerikanen uppträder ofta skrytsamt (faktumet att han har bokstäverna ’GOAT’ längs shortsbenen talar för sig självt), pratar mycket och är allmänt en okonventionell karaktär. När han väl kliver in i ringen däremot.. Vilken underhållare! Karatemästaren har gjort sig känd för sina förödande sparkar och det var kanske främst den mot kroppen som på fler än ett sätt blev kvällens tema. Jonatan Oliveira fick nog i andra ronden. Nieky Holzken (91-11-4-1), den före detta mästaren som gjorde sig redo för sitt första framträdande för kvällen, lät sig dock inte skrämmas av ’The Real Delas’ flashiga sparkar.
Alexander Stetsurenko (61-11-1) är tuff. Väldigt tuff. Det är just vad som gör Holzkens vinst över ryssen såpass imponerande; Glory menar varje ord när man säger sig bjuda på världens bästa kickboxning, för det gör man verkligen. Holländaren dominerade den första ronden och såg vid mer än ett tillfälle ut att få möjligheten att återhämta sig ett par minuter extra innan det var dags för turneringsfinalen. Stetsurenko gav sig dock inte och lyckades till och med göra det jobbigt för den självutnämnde ’riktiga’ mästaren. I slutändan var det Holzkens hand som höjdes och publiken i Hampton, Virginia började förbereda sig för en drömfinal i dess sanna bemärkelse.
I vad som inte kan beskrivas som annat än ett patriotiskt PR-jippo gjorde det amerikanska flygvapnet och flottan upp i form av Cedric Smith respektive James Hurleys korta men ändock underhållande möte. Av allt att döma bör man förlita sig på flygvapnet i tider av krig då Hurley efter lite mer än halva matchen helt enkelt inte kunde fortsätta. Skämt åsido var det egentligen ingen tvekan om vem den bättre av de två var och Smiths aggressiva stil kan mycket väl ge honom fler chanser att kliva in i Glorys ring.
Joe Schilling (25-7) visade att ålder och rutin har betydelse i vinsten över den nio år yngre kanadensaren Robert Thomas, som med det sagt inte gick lottlös från de underhållande och svängiga tre ronderna. Till och med den hårdföre amerikanen erkände 22-åringens tuffhet då han höjde Thomas hand efter domaren i sin tur höjts Schillings och det var äntligen dags för kvällens två höjdpunkter!
Daniels oroade sannolikt Holzken vid ett par tillfällen med sin okonventionella stil även fast det var holländaren som stod för mest skada i utbytena de två emellan. Ett par kroppssparkar och en explosion av aggressivitet i mitten av den tredje ronden slutade dock med att amerikanen gick rakt in i holländarens fälla och tillslut föll ihop för fjärde gången under finalens gång. Hans krokar mot kroppen är brutala! Nieky Holzken visade vem kvällens, kanske till och med världens (det återstår att se), bästa welterviktare är och vi har en minst sagt intressant titelmatch honom och mästare Joseph Valtellini (14-2) att se fram emot.
Så var det äntligen dags; holländska tungviktare, guld, ont blod – alla ingredienser som behövs för en klassisk kickboxningsmatch med andra ord! Tyvärr fick vi inte se mer än drygt fyra förvisso händelserika minuter av det efterlängtade mötet innan Errol Zimmerman (102-21-1-1) skadade knät och tvingades kasta in handduken vilket därmed innebär att Rico Verhoeven (56-10-1) än en gång kan resa hem till Holland med tungviktsbältet i bagaget. Att de två inte tycker om varandra var inte svårt att förstå då det för tungviktare sattes ett nästintill obarmhärtigt tempo från första stund och fortsatte så tills domaren viftade av matchen. Verhoeven är den betydligt mer fysiskt imponerande av de två och det kommer krävas något alldeles extra för att få den enorma 25-åringen på fall.
Självfallet tittade man under galans gång med jämna mellanrum in med ingen mindre än ’Iron’ Mike Tyson, värd för Glory 19 och bekvämt parkerad ringside för kvällens underhållning. Jag vet inte om jag är ensam om detta, men varje gång jag ser Tyson le och skratta som i fredags kväll känns det inte som samma man som spridde skräck i boxningens tungviktsklass under 80- och 90-talen. Nuförtiden verkar det inte som om han är kapabel till att skada en fluga. Inte ens ansiktstatueringen är läskig längre – 48-åringen verkar trots allt ha landat på fötterna, en bedrift de flesta förmodligen inte skulle klara av med ett förflutet som det ’Iron Mike’ sitter på.
Faktumet att Mike Tyson agerade värd för galan är ett tecken på vart Glory är påväg. Fredagens spektakel var något av det bästa jag personligen sett inom professionell kickboxning så långt tillbaka jag kan minnas; hätska rivaliteter, grymt underhållande matcher, avslut efter avslut efter avslut och gott om stjärnor i görningen såväl som etablerade stornamn. Det är roligt att se sporten gå igenom denna pånyttfödelse och skönt att professionell kickboxning av allt att döma inte kommer försvinna på ett bra tag. Glory är här för att stanna, det råder det ingen tvekan om.
’It’s time for Glory!’
