Grunden till svensk MMA lades innan det fanns ett namn på sporten. Till och med begreppet sport kan ifrågasättas, då det mer handlade om spridda former av regellös kamp. 1990-talet var en period av utforskande där fighting var splittrat under olika stilar, begrepp och organisationer. Deltagare och domare visste knappt vilka regler som gällde och sanktion fanns inte på kartan. De modiga få som vågade sig in i en bur eller ring under MMA-skapelsens brutala medeltid, gjorde det på egen risk. Vissa av dem är bortglömda idag, andra växte upp till att bli auktoriteter som fortfarande är verksamma. Här är en tillbakablick på den första generationen.
Nikolai Malmkvist (0-1)
Hösten 1995 arrangerades IAFC 1 i Moskva, förmodligen den mest extrema och brutala turnering i ”fri fighting” som någonsin hållits. 32 fighters gjorde upp tills en återstod, vilket innebar att finalisterna fick gå fem matcher på en kväll. Man använde inga handskar och det existerade knappt några regler. Deltagarna representerade alla möjliga kampsporter och få anade vad som väntade i buren. Mitt i det gänget syntes Sveriges mest okände pionjär Nikolai Malmkvist. Enligt en obekräftad legend var Malmkvist där som åskådare och hade redan hunnit få sig några drinkar när erbjudandet om att fightas kom. Oavsett om den skrönan är sann eller ej, gick svensken hur som helst in i buren och tog sig an ryssen Rustam Talibov. Malmkvist gjorde en riktigt bra insats, men tvingades ge upp efter drygt fyra minuter. Det var den första och sista matchen Malmkvist gick. Det var också första gången en svensk tävlade i sporten som vid den här tiden inte ens hade ett namn. I videon nedan skymtar Malmkvist (samt blivande stjärnorna Tra Telligman och Igor Vovchanchyn) förbi i high light-samlingen från det historiska slagfältet i Moskva.
Richard Bohlenius (2-2)
Endast ett par månader efter Malmkvists historiska match, deltog Bohlenius och två andra svenskar i december 1995 på Battle of Amstelveen i Nederländerna. Den experimentella tävlingen var inspirerad av japanska shootscenen där slag utfördes med öppen näve, så kallade palm strikes. Det gick vilt till i de slumpartade matcherna och alla var över inom två ronder. Tävlingen markerade den officiella MMA-debuten för de flesta deltagarna, till exempel en ung man vid namn Melvin Manhoef som knockade sin motståndare med en handflata. Bohlenius förlorade sin fight på giljotin, vilket motiverade honom att utveckla sina grapplingkunskaper. En resa till Brasilien senare skapade Bohlenius teamet SBJJA som fostrade många av Skandinaviens första fighters, däribland norske talangen Joachim Hansen. Bohlenius hann med att vinna två matcher i Finn Fight 1999 och hade sin avskedsföreställning på den första skandinaviska burgalan EVT som hölls 2003. Efter det lämnade Bohlenius rampljuset, men gick till historien som en förfader i den svenska BJJ- och MMA-kulturen.
Rikard Andersson (1-4)
De andra svenskarna som deltog på Battle of Amstelveen var Anders Cardell och Richard Andersson som senare skulle skapa det framgångsrika teamet Hilti. Blivande svartbältet Andersson upptäckte intresset för grappling på samma sätt som Bohlenius gjort tidigare på kvällen. Anderssons fight slutade i en strypning vilket väckte fascinationen för BJJ och motiverade en träningsresa till Brasilien. Hiltigrundaren hann med att gå otaliga BJJ-turneringar, deltog i en av de första ADCC-tävlingarna och gick ytterligare fyra proffsmatcher, men är främst känd för sitt team där elever som David Bielkheden och Reza Madadi skulle nå större berömmelse än sin tränare. Idag är Andersson väldigt konkret borta från scenen, men är indirekt förevigad av att fyra före detta elever hamnade i UFC.
Omar Bouiche (3-5)
Samtidigt som ett gäng svenskar åkte till Brasilien för att lära sig BJJ, åkte August Wallén och Omar Bouiche 1996 till USA för att lära sig stilen shootfighting. Bara ett år senare inledde Bouiche den proffskarriär som fick stor uppmärksamhet. Med dagens mått ser inte Bouiches record så imponerande ut, men pionjärerna kunde heller inte lägga upp sina karriärer på samma sätt som man gör idag. En av de tre segrarna Bouiche noterade, var tillräckligt för att föreviga mannen bakom Pancrase gym som Sveriges första riktiga proffsfighter. Bouiche besegrade Minoru Suzuki på Korakuen hall i Tokyo, hösten 1998, via en rear naked choke efter bara 45 sekunder. För att få perspektiv på den segern bör man betänka att Suzuki kom till matchen med ett record på 25-17 och hade bland annat slagit Ken Shamrock två gånger. Den svenske pionjären hade i jämförelse bara två matchers erfarenhet. Det var med andra ord ingen liten triumf vid den här tiden, även om dagens MMA-fans knappt känner till matchen eller kan relatera till den. Som många av de andra pionjärerna är Bouiche idag mest känd tack vare sina elever, med namn som Musse Hasselvall, Magnus Cedenblad och Bobby Rehman.
August Wallén (6-1)
Den andre av Sveriges två första shootfighters valde en annan väg. Istället för proffskarriär som Bouiche, satsade Wallén på att bygga teams och organisationer och hade efter sekelskiftet ett av Europas största nät av anslutna klubbar under namnet Shooters. Walléns tidiga tävlingsmeriter inkluderade tungviktstiteln i Sveriges första shootfighting-SM 1997, och en amatörtitel som togs i Florida 1999. Jämfört med de andra pionjärerna från samma generation, debuterade Wallén som proffs ungefär samtidigt som de andra drog sig tillbaka. 37 år gammal gick Wallén in i buren för första gången, vilket skedde 2006 på EVT i Stockholom. Debuten fortsatte med en stadig karriär som förmodligen hade pågått än idag om inte skadorna till slut kommit ikapp göteborgaren. Ettan i förlustkolumnen var en story i sig, som skedde mot Pride- och UFC-veteranen Yuki Kondo på en väldigt exotisk teamtävling i Manilla på Filippinerna 2007. Som resten av gänget i den här listan, har Wallén fått indirekta framgångar genom sina elever. Både Martin Kampmann och Alexander Gustafsson, samt i stort sett alla göteborgska proffsfighters, har vid något tillfälle varit elever till Wallén.
Andra generationen
I princip alla svenska MMA-fighters kan spåras tillbaka till pionjärskvartetten Bohlenius, Andersson, Bouiche och Wallén, fyra män som lade grunden till allt vad sporten är idag. Efter dem kom en grupp fighters som förmodligen är ännu mer okända för dagens MMA-fans. Den andra generationen som kastade sig ut på osanktionerade tävlingar med suspekta regler, de första proffseleverna. Namn som Hans Ersson, Jani Lax, Robert Sundel, Daniel Bergman, Olof Inger och Arben Latifi (bror till Ilir). Det saknas inte rövarhistorier och anekdoter om det gänget heller, men det blir ett ämne för en annan gång.