Andra artiklar i serien:
Måndagens historielektion 1 – Vale Tudo
Måndagens historielektion 2 – Historien om MMA
Måndagens historielektion 3 – Historien om Genki ”Neo-Samurai” Sudo
Måndagens historielektion 4 – Regler och poängsättning
Måndagens historielektion 5 – Vad man bör tänka på när man väljer en vinnare
UFC: Bälteshistorik och framtiden i lätt tungvikt
KRÖNIKA
Historien om tyckare
– En personlig odyssé om att tycka olika om kampsport och inte minst MMA
Att tycka olika är antagligen bland det äldsta som existerat hos homosapiens. En vill gå åt ett håll och en annan åt det andra. Det är helt naturligt att tycka olika, men frågan är hur man gör det. Att slåss och tävla är också riktigt gammalt och något som funnits sen urtiden. Att tycka till om några som tävlar och slåss är med andra ord något som funnits sedan urminnes tider. Möjligen kunde man inte uttrycka sina tankar speciellt bra en gång i tiden, men när det utvecklades så har också tyckarna dykt upp. Om vi rör oss bort från forntiden aka ”superlängesen” och istället rör oss till gamla grekernas OS så fanns där tyckare som hade åsikter om hur en kamp i dåtidens MMA skulle göras bäst. Många olika skolor och stilar växte fram pga. kultur, natur och andra skäl. I högt gräs slogs slavar bäst väldigt lågt så dom samtidigt kunde gömma sig, stilen blev kallad capoeira. Det är bara ett exempel på en hel uppsjö av stilar som växt fram under århundranden.
Min historia av tyckande
När jag gick i lågstadiet minns jag så tydligt hur snackat gick på rasterna om vilken kampsport som var bäst och vissa hävdade seriöst att wrestling var på riktigt. Farsan hade svart bälte i judo (2:a dan) och hade kört även annat så frågorna haglade om hur det skulle gå om karate mötte judo osv osv. Senare kom MMA på 90-talet att bli en faktor att räkna med. Visst hade det funnits MMA länge dvs. Vale Tudo, men det kände iaf inte jag till då och troligen inte många andra i Sverige heller. Bruce Lee var en inspirationskälla för mig och hans tankar att blanda från allting från fäktning, WT, boxning osv. osv. var verkligen intressant. Jag personligen tyckte (tycker delvis ännu) att myten av en person var väldigt inspirerande. Kanske var det den klassiska viljan att gräset är grönare på andra sidan och att någon alltid är mer galen/grym/bra nånstans långt borta? Hur som helst fascinerar mer eller mindre mytologiska figurer och mästare. Även boxare som Ali och den unge Tyson var riktigt coola.
Gubbarna på fiken diskuterade gamla minnen av stora boxare, gärna då Ingo här i Sverige men också Suger Ray, Ali osv. Rockyfilmen och många andra kampsportsfilmer var av stort intresse och det fanns något i dom som uppenbarligen appellerade till väldigt många. Givetvis är det ofta klassiska hjältehistorier, men det är också något annat. En genre och den där längtan någon annanstans som tycks vara vanlig. En sorts eskapism nästan. Även det fascinerande att uppnå en fysisk skicklighet som verkade vara nästan som magi. Kanske var det en av anledningarna till att asiatiska kampsporter blev så stora i Sverige och ännu är det? En sorts dröm om något annat. Detta trots att vi har haft europeisk kampsport under lång tid.
Polarna som tränare TKD lärde sig en del Koreanska och andra som sysslade med Aikido eller Kung fu fick smak för asiatisk kultur osv. TMA hade ett starkt fäste i Sverige och med den traditionella kampsporten kommer också värderingar. Att man inte ska slåss på stan osv. En sorts moralkodex skulle man kunna säga. Men parallellt med det har ändå dörrvakter, poliser, militär osv. tränat kampsporterna för att kunna utföra sina arbeten på bästa sätt.
Samhället i väst har under en hel del år nu rört sig mot ett håll där ”verkligheten” uppskattas samtidigt som fantasi också hyllas. Det där är något som till och med MTV Music Awards gjorde lite parodi på häromdagen då en komiker påpekade att fantasyfilmerna ska bli mer ”verkliga” men att det ju finns filmer som är mer verkliga än dom om man uttrycker det milt. Julia and Julia togs upp som exempel. Många unga vill läsa böcker som bygger på verkliga händelser och många rent generellt vill se sådana filmer också. Det är ungefär som att det som ”verkligt” i en berättelse är mer relevant och skapar en sorts djupare dimension kanske?
När det gäller kampsporten började folk intressera sig i större utsträckning för vad som faktiskt fungerar i en fight mellan en eller flera fighters. Intresset hade funnits ett bra tag, men handlade innan MMA-boomen blommade ut på 90-talet främst om små subkulturer/företeelser där en stil skulle promotas, men när UFC blev känt tog det ny fart.
Parallellt med MMA växte också intresset för kampsporter som inte direkt är relevanta i sporten MMA som exempelvis Krav Maga, knife fighting (FMA), historisk kampsport etcetera. Listan kan verkligen göras lång. Något som Rallarsving hakade på och den serien blev en riktig succé. Inte bara gjorde den Musse och Andreas kända utan den visade på vilken fantastisk flora av kampstilar som finns. Även hur många utövare som existerar.
Innan UFC köptes av nuvarande ägarna var MMA rätt ruffigt och faktiskt smått obskyrt för många (vilket det ju är ännu för oinvigda). Tyckare fanns det gått om, även bland de som inte ens kollat MMA. Jag minns så tydligt på 90-talets slut då jag diskuterade med ett gäng karatekillar om MMA. Dom hade problem med MMA och menade att det skulle göra TMA (Traditional Martial Arts) urvattnat och att utövare saknade den moraliska aspekten av träningen och underkastelsen och respekten för stilen som dom hade. Jag tyckte de hade en ståndpunkt som var svår att komma åt, men däri låg ju förstås felet. De tyckte att alla borde vara som dom. Det blev sen något av en spricka mellan de nya och det gamla inom kampsportsvärlden. Först nu börjar den täppas en aning då MMA uppenbarligen tycks vara här för att stanna och inte bara utövas av en elit som siktar på UFC.
Så nyligen som i helgen diskuterade jag, Mazdak och Steven på SGL Stockholm hur vårt intresse gått igenom olika faser. Hur vi faktiskt alla tre varit intresserade av ungefär samma saker. Sen gick vi alla lite olika vägar, men det fanns ändå en koncensus i vad vi då tyckt verkat vara riktigt bra och eller häftigt. Det är inte första gången jag haft sådana diskussioner och innan MMA slog igenom och markkamp blev mer vida accepterat var det verkligen en olidlig diskussion om vad som fungerade och inte. Den diskussionen finns ännu idag då det finns olika aspekter av fighting, men inom vapenlös kamsport har man bara ett visst antal möjligheter. Men man kan likna det med ett piano. Första tre tonerna och ackorden har redan spelats av någon i världen, men det är när man går längre i kompositionen som ett stycke blir unikt. I kampsport så finns det också en annan person som i liknelsen spelar på sitt piano dessutom emot en. Med andra ord blir inte en fight en annan helt och hållet lik. Man kan se många likheter förstås, men helt identiskt blir det inte. Somliga matchar upp bra mot varandra och andra inte.
Med andra ord har jag sedan barnsben diskuterat kamp/fighting och taktik. Det finns i blodet och jag är långt ifrån unik. Antagligen har majoriteten som läser det här gjort samma sak i någon mån. Det som jag dock aldrig uppskattat är de som går steget förbi en i en diskussion eller för den delen i lärande. Som vissa skolor som lär ut sju olika steg i en teknik som alla innebär att motståndaren följer med. Det är ungefär samma sak som kan hända i tyckande.
Jag har många gånger fått försvara Fedor under de senaste åtta-nio åren. Ofta mot folk som klankat ner på hans teknik. Men samtidigt så har det ju fungerat och det minst sagt bra. Kanske är det så att ”bra teknik” egentligen bara är att följa en viss mall? Något som i sådana fall inte skulle rimma så bra med att man därmed ignorerar den kunskap som byggts upp genom åren dock.
Internet och hur vi gillar MMA
Nu då när MMA exploderat och internet inte minst länkar samman människor, på ett nästan magiskt sätt, är tyckandet något som faktiskt gör sporten och intresset större. Tyckandet av fans leder ibland till hatiska uttryck, okunniga uttryck eller överdrivet respektfulla men det är hur som helst någon som lägger tid på att tycka till. I en värld där färre och färre röstar och engagerar sig överlag så är det ju intressant att så många kan bli upprörda över att någon såg lite dålig ut i en match. Andra vill försvara och peka på förberedelser, sjukdom, skador eller vad det nu kan vara. Prestationerna av våra egna svenska fighters granskas under lupp. Kampsport, som ju så många intresserade älskar att tycka till om och diskutera, är verkligen något många tycker något angående. Dels i stort, men dels också om enskilda fighter eller fighters. Det handlar givetvis om alla aspekter i gamet och att det är så mycket som utvecklas inom det.
Keyboard warrior är ett annat sånt där uttryck som växt fram. Det syftar ju på att någon är världens bästa bakom sitt tangentbord. Det kan bli otroligt tradigt när det går till överdrift.
Man kan inte så lätt jämföra med en lagsport som fotboll då det är en sport så gott som alla här känner till väldigt väl och det spelas väldigt många matcher. Få har diskuterat vilket sätt att passa som är det bästa och det finns förvisso olika skolor inom fotbollen men det är något annat än kampsporten. Fansen dock i fotboll och hockey är väldigt ofta tyckande något otroligt. Det tycks om spelare, om taktik, om arrangörer, om motståndare, om huliganer, om kulturen osv. osv. Men skillnaden, som jag gått in på förr, är att MMA skiljer sig mycket från många andra sporter då vi verkligen gillar sporten som sådan. Det är inte längre så många som sagt (i tidigare krönika) som längre följer damernas mångkamp sen Carolina Kluft inte längre tävlar i det. Men det var stort intresse för de olika grenarna när hon var som bäst. Intresset för fotbolls vm utan Sverige är inte lika stort här som om Sverige skulle spela med. Det är mer förståligt kanske då det också blir mer intresse för en UFC-gala med en svensk som fightas. Men samtidigt är det inte så ofta bara en fighter folk gillar utan sporten. Sen varierar tyckande och smaken om hur långt ner i divisionerna folk har lust att intressera sig. Själv kan jag med handen på hjärtat säga att jag till en början bara intresserade mig för UFC, Pride osv. Jag kunde tagit en promenad till Solna Hallen för att se MMA-galor när dom första gick där, men intresset var verkligen noll. Jag ville inte se halvdana fighter utan eliten. Sen har det där försvunnit en del och jag tycker att en organisation som Superior Challenge och andra svenska är av intresse nu. Jag följer numera aktivt flera svenska fighters, glädjer mig när det går bra för dom och supportar utvecklingen när jag och MMAnytt får chansen. Men tycker gör jag om allting jag ser.
Otacksam sport
Fighting har länge varit en otacksam sport. Boxning är mer extremt än MMA skulle jag våga sticka ut hakan och påstå. Där är record så otroligt viktigt. Inom MMA kan en journeyman som Clay Guida eller Cyborg (mannen) vara kul att se. Men hur som helst är det hyllningskörer när en fighter vinner och gör det övertygande. När det går lite sämre (även vid vinst!) så kan en massa folk inte hålla sig på nätet och hatet flödar på. David Bielkheden har fått smaka på det här flera gånger. Han är en av Sveriges bästa fighters och har fightats i UFC, kanske är det så att folk har höga krav på honom? Kanske är det istället avundsjuka som en del tycks tro?
Det är skillnad på att hata och att tycka någon gjort en dålig insats. Det är också så att många glömmer att förlora i UFC är nästan som att förlora en match i VM i fotboll. Det är skitsvårt att komma dit för en svensk och det är ingen som vunnit en titel. Det kräver enorma uppoffringar och slit för att nå så långt som till toppen. Idrottsmän och kvinnor på elitnivå pressar både sig själva och blir pressade av andra.
Samtidigt är det tyckandet (även hatandet) som gör sporten större. För varje som hatar finns det tack och lov (vill jag tro) en som älskar. Internet ses ännu lite som ett klotterplank bland vissa och få vet varken ålder eller kunskapsnivå på den som skriver en kommentar i en fighterblogg om att någon ska lägga ner med MMA eller att den slåss si och så och borde öva på det och det. Ett klassiskt motargument är ofta ”gör det själv” och det är att skjuta sig själv i foten då det inte är relevant. Stora majoriteten tyckare är inte utövare och har heller aldrig påstått sig vara det. Nej, det handlar antagligen mer om förväntningar. Om ett fotbollslag eller MMAfighter gör en dålig match så kommer reaktioner. Publiken är orättvis när det går dåligt och underbar när det går bra. Kanske är det mänskligt. Men det är nog så många idrottsmän och kvinnor ser på saken.
Somliga fighters försöker ta spjärn och låta sig fyllas av energi av hatarna. Själv förstår jag underdogmentalitetens kraft och styrkan i känslan att ”slåss mot hela världen”, men det är lite av en hopplös kamp då tyckarna inte försvinner och många kommer om det går bra vända sina åsikter och tycka gott istället.
Att tycka schysst offentligt
Hur folk tycker, tänker och agerar är upp till var och en. Det vore dumt av mig att tala om för folk här hur man ska agera, men här på MMAnytt fungerar det bra tycker vi. Strävan är hela tiden efter ett gott klimat med en blandning av högt och lågt i allting. Glimten i ögat i regel och en schysst stämning helt enkelt. En välkomnande sådan. Alla får tycka som dom vill, men om det är larv eller personpåhopp som bryter mot reglerna så modereras kommentarerna. Det sker sällan, men håller uppenbara troll borta. Don’t feed the troll skriver flera då och då och det är ett roligt uttryck tycker jag. Det blir så mycket roligare att tycka till om olika aspekter av MMA när det sker civiliserat och inte enormt omoget. Men det är svårt att veta vem som är bakom ett nickname och det är lite av charmen också. Jag vet att världsmästare skrivit kommentarer om teknik som sen dissats som felaktiga av nybörjare. Det är lite the name of the game på nätet. Men det är också charmen att alla får tycka sitt och på ett bra forum eller en sida som den här så lyssnar folk och vi har flera proffs som läser sidan och kommentarerna. Magnus ”Jycken” Cedenblad blev glad av att folk tycker han verkar vara en schysst person för att nämna ett exempel. Alla idrottsmän och kvinnor är ju personer även de som alla andra. Men en hel del som skriver kommenterar och tycker till (inte speciellt mycket här tack och lov) om sport gör det som sanningar och rätt oshysst mot utövarna. Roy Nelson har fått höra helt sjukt mycket hur fet och ”äcklig” han är, men likt förbannat spöar han många i eliten och visar att han hör hemma i UFC liksom. MMA är intressant där för det finns inte ett sätt att lyckas, inte ett sätt man bör se ut eller ett sätt att sparka en spark, slå ett slag osv. Det finns många olika stilar och taktik som fungerar i MMA. Men också otroligt många aspekter som ofta glöms bort. En sån sak som kondition har uppmärksammats en hel del numera, men bara för tio år sen pratades det inte så mycket om det.
Konsten att tycka med omsorg för andra medtyckare när man tycker offentligt är egentligen inte komplicerad. Det finns ju en vilja hos den som tycker att förmedla sig och sin tanke. Något vill ut och önskan finns att andra ska läsa det man skriver. Det gäller bara att se till att sköta det lite snyggt och fråga sig vad man vinner på att trycka ner en fighter som har en blogg exempelvis? Är inte hela tanken med en fighterblogg att man är intresserad av den fightern och därför går in och läser vad fightern har att säga, skriva, ja eller tycker? Sen finns det ju en viss uppfattning att alla offentliga person får vara redo att ta ett visst mått både skit och pris. Reza Madadi kan nog vittna om hur han både hyllats och hatats under loppet av en kort tidsperiod. Det är inte alltid lätt att inte ta saker personligen. Det kliar i fingrarna hos många som fighters som bloggar och det kanske man kan förstå?
Slutsats
Det finns olika tankar om att tycka och MMA är en väldig tacksam sport att tycka kring. Det kan göras på teknisk grund, ren förtjusning som exempelvis Paulo Roberto som skriker ”Shit majbritt det slaget tog så det small ända hit asså. Jäklar!” eller olika lager av kunnighet. Det kommer alltid finnas mästertyckare som har koll på all statistik, men som har alla sanningar. Som inte släpper in andras åsikter. Sådana har jag råkat på flertalet av och det jag ändå märkt är att dom alla har ett fantastiskt intresse. Det är när de börjar peta i rent tekniska felaktigheter eller drygheter som det lätt kan bli lite tradigt. Samma sak också när det gäller s.k. haters. Dom vill uppenbarligen till vilket pris som helst uttrycka sitt hat och det kan sen snabbt vändas till något annat.
Själv slutade jag hata något i ungdomen. Jag ogillar massor, men hat leder ingenvart. Men samtidigt påstår jag inte att hat kan betyda olika också för alla. Lagsupportrar snackar ibland om att de hatar ett annat lag osv. Hatet är då kanske inte riktigt hat, men det känns smått onödigt och lite småaktigt nästan. Det är kul att följa ett lag, jag har mitt favoritfotbollslag sedan barnsben osv. och jag har nog skrikit ut att målvakten är dålig och annat vid besvikelse, men från det att gå till den personens blogg och skriva det skulle jag aldrig göra. Men där råder det verkligen delade meningar.
Inom MMA och sport överlag är det tyckarna (goda som dåliga) som skapar intresse och också pratar om det dom tycker. Pratet skapar mer intresse eller fördomar ibland, men i slutändan tyder ju även hatet på att någon öm punkt blivit berörd och att personen faktiskt blivit berörd.
MMA berör folk på olika sätt och det får oss att tycka en massa om sporten, att det dessutom hela tiden kommer fram nya fighters och nya tekniker, nya skolor och nya galor gör att vi fortsätter tycka och det tycker vi om att göra.
