Dottern skrattar, leker och har lera från kängorna jag glömt impregnera till där kindbenet snart blir till öra. Hennes kompis vattnar min rätt välskötta LA Trainer-dojja med lervälling innan vi hinner säga hej då och lämna dagis. Skyndar hem, det är kallt och pepparkaksbak väntar. Bort med smutsiga kläder, rentvättade händer och en blick ner mot mobilen –Har du sett att C är död
Inget frågetecken och ingen punkt, bara ett väldigt enkelt konstaterande. Detta är den andre från samma kompisgäng som sörjs inom loppet av en månad. Jag har alltid känt att vår generation klarade sig bra. Tänker tillbaka på barndomsvänner och långt fler minnen. Både vackra och jävligt fula. Har alltid upplevt att vi på något sätt lurade statistiken och besegrade oddsen genom att bli vuxna, skaffa familj, arbete och platt-tv. Tid är dock till statistikens fördel och oddsen jämnas tragiskt nog allt mer ut. I våras bar jag min väns kropp i en enkel träkista innan våra barn fick uppleva ännu en sommar tillsammans. Jag kan inte längre ta mina egna ord i min mun ”vi har ändå klarat oss bra”.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Bo Nickal om Chimaev: ”KILLEN ÄR EXEPTIONELL”
12 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Det finns många som till stor del ägnar sitt liv till att förändra statistik och ge ungdomar bättre odds för att få en bra och givande framtid. De senaste 10 åren har dessa människor fått personifieras av boxningstränaren Dialy Mory Diabaté ute på Rosengård i Malmö. Dallas, som är det namn de flesta använder och känner till, blev senast 2011 utnämnd till Svensk Hjälte och mottog därmed ännu en utmärkelse och ett bevis på att det han gör har ett stort värde för det samhälle vi lever i. Han är dock långt ifrån ensam.
En av de inofficiella hjältarna är Miro Svikovic som tillsammans med sin fighter nu sitter framför mig i en soffgrupp vägg i vägg med Swedish Athletics lokal ute på Kirseberg. Miro vänder sig till Ali och sammanfattar inte bara denna intervju utan även sin egen personlighet. Miro vill lyfta upp ungdomen och har inget behov att själv stå i centrum.
”Jag är med dig som stöd men glöm inte att detta handlar om dig, inte mig”
Detta är således, med all rätt, en artikel om Ali Taleb.
Det är något speciellt med Alis blick, inte så mycket nu när han sitter framför mig i soffan för att bli intervjuad. Nu är den mest vilsen, något nervös och flyr till en början undan. I lördags var blicken däremot av en helt annan karaktär. Det var en blick som vägrade vika undan och naglade fast sin motståndare fram till det var dags att gå till attack. En blick präglad av självförtroende och hunger. En blick som såg igenom motståndare och långt ut genom Rosengård sporthalls gula tegelväggar till långt vackrare drömmar.
”Jag vill gå hela vägen. Jag vill till UFC”
Ali är femton år, går i nionde klass på Kirsebergsskolan i Malmö. Redan som fjortonåring tog han hem en andra plats i SGL, svenska grappling ligan. I helgen plockade han hem bronset i Submission Wrestling i -62 kg. Hans fysik är imponerande, rippad och muskulös. Senast jag såg någon med liknande fysiska förutsättningar var Ahmad Ahmad som idag är en av Sveriges bästa bodybuilders. Därför är det något förvånande då Ali berättar att han endast tränar två dagar i veckan. Om vi sätter det faktum i kontext till Alis prestation på SM blir det än mer imponerande.
I första matchen ställdes Ali mot Alexander Rabi El Mughrabi. Den före detta Malmö Tigers-brottaren kom upp till mattan med fler aktiva tävlingsår än vad Ali har levnadsår.
”Jag visste att han var en riktigt bra brottare. Att han skulle vara stark. Men också att det i slutändan inte handlar om styrka.”
Ali får rätt i första matchen mot Alex, teknik segrade och det via armbar. I andra matchen var motståndets teknik uppbackat av än större och starkare muskler. Ali halkade, hamnade på marken, blev infångad och kontrollerad av Idris Harki som sedan gick vidare till att vinna SM-finalen över Tom Qvarfordt. Ali har delade känslor då det kommer till förlustmatchen. Han såg att Idris haltade men hade inte hjärta att förändra sin gameplan och dra nytta av sin motståndares skada.
”Jag ville inte vinna på det sättet. Jag ville inte att det var det folk skulle säga efter matchen, att jag vann för han var skadad”
Alis mamma och pappa applåderade fram sin son när han visade upp en stor del av sin tekniska arsenal mot Joel Oscarsson. Det blev inget avslut trots en välsittande americana. Mjölksyraansamlingen hade blivet för stor för att backa upp tekniken med tillräcklig styrka. Bronset erövrades istället på poäng.
Målsättningen är att redan nästa år börja tävla i shootfighting. Åldersgränsen i Sverige är 18 år medan en tripp med tåget över sundet möjliggör debut redan i februari nästa år då Ali fyller 16 år. Alis mamma blev orolig när hon fick se ett klipp av en MMA-match och verkligen förstod vad hennes son ville göra. Detta till trots står både mamma och pappa bakom Ali om han väljer att satsa på MMA. Anledningen är enkel, Miro Svikovic.
”Pappa vill att jag ska vara nära Miro. Han säger att så länge jag är hos Miro så kommer det gå bra för mig, inte bara idrottsligt utan även i mitt liv”
Ali själv försöker jonglera sin tid mellan skola, vänner, familj och idrott. Drömmar finns. Om träningstimmarna börjar matcha målsättning och den redan givna talangen så är jag alldeles säker på att Ali Taleb är ett namn för framtiden.
