Guram Kutateladze flyttade för fyra år sedan till Sverige för att satsa på MMA. Efter ett par motgångar står 24-åringen nu på fyra raka segrar i sporten han började tävla i när han bara var nio år gammal. Ta del av hans berättelse och läs om vad som motiverat honom genom en uppväxt med frekvent tävlande och återkommande skador.
Det är några dagar kvar till Battle of Lund 8 där Guram Kutateladze ska kliva in i ringen för att ta sig an sin nästa motståndare. För några veckor sedan, när han var mitt uppe i sina matchförberedelser, kom nyheten om att barn så unga som åtta år har fått tävla i MMA på en gala i Tjetjenien. En historia som väckte starka reaktioner inte bara i Ryssland utan även i resten av MMA-världen.
HETAST JUST NU
Related Posts
Oban Elliot uppfyllde sin dröm: ”HELT OTROLIGT”
22 november, 2024
UFC 309: Alla avstängingar efter galan!
21 november, 2024
När Kutateladze läste nyheten var det däremot ingen ilska som vällde fram. Istället kom han att tänka på ett kärt gammalt minne, sin allra första MMA-match.
– Under den första WAFC-galan med MMA-regler i Moskva organiserade min första tränare, Tair Narimanov, matcher med barn, säger Kutateladze och fortsätter:
– Det var min första stora tävling. Allt gick väldigt fort, alldeles för fort. Det var lampor överallt. Jag kommer ihåg en sensation som chockade mig, när jag klev in i buren var mattan väldigt varm.
Han var då bara nio år gammal.
Början
Kutateladze föddes i Georgien 1992, mitt i ett tre år långt inbördeskrig som följde efter att landet förklarade sin självständighet från Sovjetunionen. Samma år, när han bara var ett par månader gammal, flyttade hans familj till Moskva för att undkomma kriget. Det var i Ryssland Kutateladze skulle komma att växa upp. Och det var där han upptäckte sin passion för kampsporten och bestämde sig för att det var vad han ville satsa på.
”Jag försökte skaka av honom och slamma honom i mattan en eller två gånger men det hjälpte inte. Han slet av ligament i min arm.”
– Guram Kutateladze om den första MMA-matchen.
Redan vid sju års ålder började han träna Jujutsu under tränare Tair Narimanov och det tog inte mer än två månader innan den unge Kutateladze började tävla. För det mesta var det i en jiu-jitsu-inriktning, inte allt för olik MMA, där slag, sparkar, kast och lås var tillåtna.
Ofta var Kutateladze, som var liten för sin ålder, den yngsta bland de tävlande. Därför fick han för det mesta gå matcher mot äldre och större motståndare. Så var det också när han 2001 för första gången klev in i buren för att slåss under MMA-regler. Han mötte den ett år äldre och sex kilo tyngre framtida ryska Sambomästaren Yuri Cherney.
– Som du ser på bilden fastnade jag i ett armlås. Jag försökte skaka av honom och slamma honom i mattan en eller två gånger men det hjälpte inte. Han slet av ligament i min arm. Vi var tvungna att åka till akuten. Där sa de till mig att jag var tvungen att vila i ett par månader eller träna lätt med smärta. Jag tror att du förstår vad jag svarade.
Drivet
Smärta var inget främmande för Kutateladze. Genom hela sin uppväxt fick han lära sig att vänja sig vid den. Jiu-jistsun byttes så småningom ut mot andra kampsporter men tempot förblev detsamma. Det var tävlingar i Sambo, BJJ, Submission wrestling, kickboxning, boxning och en rad andra kampsporter hela tiden fram till han blev femton och flyttade tillbaka till Georgien.
Och skador fanns med hela vägen.
– Jag tränade alltid med skador. Slutade aldrig träna. Ibland var det smärtsamt men jag fortsatte. Brutna revben, bruten arm eller han, knä-, rygg- och nackproblem, brutet ben eller fot. För att inte snacka om tår, fingrar näsa eller problem med käken.
För honom var det värt. På frågan om han varför han tävlade så mycket vid så ung ålder och om han ångrar det svarar han kort:
– Ångrade aldrig det. Jag tycker om det. Jag älskade det. Med all smärta och alla segrar.
Efter flytten till Georgien började Kutateladze främst fokusera på stående fighting innan han under 2010 övergick till att börja tävla i MMA. Han vann samtliga sina första matcher i Georgien men kunde inte riktigt livnära sig på sporten. Därför behövde den numera vuxne Kutateladze se sig om efter ett jobb, helst ett han kunde kombinera med kampsporten som han var inställd på att lyckas inom.
Det skulle han hitta en bra bit hemifrån.
Utvecklingen i Sverige
Genom sin gamle tränare Narimnov hade georgiern stiftat bekantskap med svenske jiu-jitsu-stormästaren Jan-Erik Karlsson under sin uppväxt. En kontakt som skulle komma att föra honom hela vägen till Sverige och Skåne när han kommit upp i tjugoårsåldern. Karlsson erbjöd Kutateladze ett jobb som instruktör på sin House of Samurai-dojo i Lund och i september 2012 flyttade han till Sverige.
De första åren i landet präglades av både med- och motgångar. Efter att ha stoppat Erik Friberg och Jonathan Svensson via slag på ett par mindre galor i landet, stötte han på patrull i form av svenske stortalangen Oliver Enkamp. Trots en jämn kamp förlorade Kutateladze via domslut och matchen efter var även den en missräkning, proffskarriärens första förlust via avslut.
”Målet var, och är fortfarande, att inspirera de yngre, barn och tonåringar på samma sätt som jag blev inspirerad av att se honom.”
– Guram Kutateladze om idolen Remy Bonjasky.
Efter de två förlusterna har det däremot vänt uppåt igen. Kutateladze har vunnit fyra raka, senast på IRFA 10 mot Gocha Smoyan. Utvecklingskurva pekar åt rätt håll, något han känner att han själv bara har en liten del i.
– Det har både gått upp och ner. Men man kan inte jämföra Guram idag med Guram för ett år sen. Jag har alltid sagt och kommer alltid att säga att mina otroliga tränare, mitt team, min klubb och en liten bit hårt jobb från mig har gjort en enorm skillnad för min utveckling.
Målet
Kutateladze tränar för närvarande på Redline Training Center där han, efter att ha skött sin egen träning i en massa år, klickat med tränare Micke Cederhof och Akira Corassani. Nästa MMA-match är ännu inte bokad men på lördag kliver han in i ringen på Battle of Lund 8 för att ta sig an Anghel Cardos i en thaiboxningsmatch.
Efter att haft ett rigoröst tävlingsschema hela sitt liv tänker 24-åringen inte trappa ner nu. Han har flera mål han siktar på att uppnå. Ett av dem, som har motiverat honom genom alla tävlingar och skador, bestämde han redan när han var liten.
– När jag var runt elva år gammal satt jag och min pappa framför tv:n mitt i natten på helgen för att se på K1 Grand Prix som gick i Japan, där Remy Bonjasky vann turneringen. ”The Flying gentleman” var en av mina favoritfighters vid den tiden. Han fick en guldmedalj, guldkrona, guldtrofé, som var en och en halv meter lång, och en check på 300 000 dollar. Efter alla sina matcher åkte han tillbaka till sitt hotell med sin vackra fru och la sig på en säng med alla sina belöningar. Det var då jag tänkte att jag skulle bli likadan, men inte för belöningarna.
Han fortsätter:
– Målet var, och är fortfarande, att inspirera de yngre, barn och tonåringar, på samma sätt som jag blev inspirerad av att se honom. Jag vill att ungdomar ska se mig på TV och säga ’jag vill vara som honom’.
Omslagsbild: Mazdak Cavian
