Långa galor, många matcher, ett monster till UFC-helg. Här är snabbversionen på vad som skedde på UFC Fight Night 90 samt på TUF-finalen, och vad det betydde.
HETAST JUST NU
Related Posts
Tyron Woodley om GFL: ”SLÅSS I SUPERMATCHER”
19 december, 2024
Gilbert Burns LÄCKTE Sonnens nummer – JAG VAR ARG
19 december, 2024
Shadow vill besegra legendaren och vinna ett kontrakt med ONE
19 december, 2024
Chael Sonnen LEVERERAR – Efter Gilbert Burns drag
19 december, 2024
Få pallar att att se alla matcher på alla galor som UFC har planerat för den här veckan. Om du missade de två mindre galorna så har du summeringen här.
UFC Fight Night 90: Brasilianske lättviktsmästaren Rafael Dos Anjos fick oväntat spö av amerikanske veteranen Eddie Alvarez, varefter bältet bytte ägare. Derrick Lewis och Roy Nelson slog vilda rallarsvingar blandat med andnöd och i övrigt… nej, det var i princip allt.
The ultimate Fighter 23: Claudia Gadelha brottade ner och grapplade sönder mästarinnan Joanna Jedrzejzyk i två ronder. Men världens hårdaste polska vägrade knäckas och vände matchen med en brutal lektion i thaiboxning. Bältet behöll ägare via domslut. Därtill vann två brottare, en man och en kvinna, väldigt förutsägbart säsongens TUF. Betydligt mer intressant var att koreanske supertalangen Doo Ho Choi bekräftade alla förhoppningar och att Bellatorstjärnan Will Brooks visade sig kunna prestera lika bra i UFC.
Vad tog vi med oss från galorna? Läs nedan.
I skuggan av 200
Kan vi enas om att tre galor på raken inte är en hit, och att marknadsföring via TUF om möjligt är ännu sämre?
Med monstret UFC 200 i fokus tvingades Zuffa att prioritera. Allt krut lades på huvudgalan och Fight Night 90 serverades tredje gradens utfyllnad. Zuffa räknade rimligtvis med att Rafael Dos Anjos, lite i förbigående sådär, skulle paketera den måttligt värdige utmanaren Eddie Alvarez. Samt att galan inte behövde mycket mer uppbackning än så. I en annan tid, annan säsong och annat klimat hade den här matchen kunnat toppa en riktigt UFC-gala. Nu avfärdades den som en parentes. Resten av underhållningen var billigast tänkbara och någon uppbyggnad för titelmötet existerade knappt heller. Lyckligtvis lider Alvarez knappast över det idag, och Dos Anjos är förmodligen också rätt glad att inte fler såg honom åka på däng.
Finalen av The Ultimate Fighter 23 hamnade också i samma skugga, men inte alls lika mycket. Jedrzejzyk och Gadelha fick sitt titelförsvar marknadsfört av en säsong dokusåpa, även om det krystade käbblet på knappt begriplig engelska galant misslyckades med att bygga upp känslan av rivalitet. Den annars så sympatiske polskan lyckades om något att tappa i popularitet. Att använda TUF som en sandlåda där erkända fighters uppmuntras att se ut som muckande fjortisar är ett allt mer förvirrande koncept, hur entusiastisk Dana White än låter inför varje säsong. Lyckligtvis var allt snabbt glömt och förlåtet när Jedrzejzyk och Gadelha visade vad de egentligen är bra på.
Blir inte mycket bättre
Finns det en tänkbar match för damer i MMA som ens kan jämföras med Claudia Gadelha vs Joanna Jedrzejzyk? Knappast. Hur kul det än är att se Ronda Rousey eller Chris ”Cyborg” misshandla en försvarslös stackare, är en jämnt matchad teknisk duell alltid mer sevärd. Gadelha och ”JJ” håller inte bara en teknisk nivå som kan få manliga fighters att skämmas, de har rent löjliga nivåer av pannben, vilja och hunger. Den sammanbitna elakheten hos mästarinnan när hon började vända matchen efter två ronder på rygg, var sagolikt att se. Gadelhas gameness likaså, när hon efter en drömstart kastades in i en mardröm signerad med 183 beniga polska nävar i nyllet, och ändå vägrade vika sig. Stenhårda damer. MMA när det är som bäst. Amen.
Belöningen för hårt arbete
Michael Bisping behövde 12 år och 36 matcher av envist arbete innan triumfen kom. En dryg månad senare fick Eddie Alvarez sin belöning efter 16 år i branschen och 32 matcher. Det är anmärkningsvärt i en sport där fighters sällan klarar av mer än ett par år på topp. Två grovjobbande eviga tvåor besegrade till slut oddsen, långt efter att deras karriärer borde gått utför. Sommarens skräll blev ett tema.
Alvarez väg till bältet var kanske inte den snyggaste. En medioker prestation och generöst domslut mot Gilbert Melendez. En lika medioker prestation och ett lika generöst domslut mot Anthony Pettis. Därefter den titelchans som avgjordes på en höger som smet förbi garden. Rent tekniskt var det en illustration av fenomenet ”puncher’s chance” mer än något. Men i ett större perspektiv har Alvarez gjort allt någon kan begära för att få sin titel. Vi pratar någon som hade minnesvärda krig i Pride för en evighet sedan, en publikfriande brawler som tagit emot kopiöst mycket stryk. Men också en lång och hedervärd karriär som belönades med att bli nonchalerad och bortglömd i ett utdraget kontraktskäbbel när Bellator och UFC vill demonstrera hur lite de brydde sig. Det är förstås bara en tidsfråga innan en duktigare brottare eller striker avslutar Alvarez tid i rampljuset. Men just nu är den muskulöse grovjobbaren från Philadelphia en levande hyllning till att hårt och träget arbete kan betala sig. Även i MMA.
Brassarna har lämnat byggnaden
Renan Barao föll och så gjorde även teamkompisen Jose Aldo. Anderson Silvas överlägsenhet punkterades. Fabricio Werdums oväntade comeback tog slut. Claudia Gadelha gjorde en stark insats men föll på mållinjen. Om inte Amanda Nunes lyckas sno en titel i helgen, har stormakten Brasilien slutligen fått kapitulera i konkurrensen med USA. För närvarande utgörs hela mästarstallet i UFC av amerikaner, plus en britt, en polska och en eventuellt fortfarande relevant irländare. Rafael Dos Anjos var den siste fanbäraren från sportens hemland som nu tvingas konstatera en mörk period.
Choi och Brooks levererar
Om världen redan visste hur bra de här två är, hade de kort sagt inte funnit sig själva på en TUF-final. Annat än som huvudmatch. Men Brooks kommer från Bellator och Choi ser ut som en sorglös tonåring, från Korea. Kanske vågade ingen tro att de fanns substans bakom alla rykten. Men det fanns det. Brooks hanterade debuten utan nerver och bjöd på tre ronder fin action ihop med Ross Pearson. Den nya champen Alvarez fick just en ny utmanare, från sitt gamla jobb dessutom. Samtidigt var Choi så imponerande någon kan vara. Thiago Tavares är en stabil UFC-veteran med BJJ i världsklass. Men Choi såg helt oberörd ut av nedtagningsförsöken och svarade med en höger cross, så snabb att Tavares gard inte ens hann röra sig. Killar med 11 knockouter på 15 matcher som kommer till UFC brukar traditionellt exponeras eller förvandlas till poängfighters. Choi tycks bara bli elakare mot tuffare motstånd. Hur poetiskt vore det inte att matcha den skamlöst ignorerade koreanen mot UFC:s great white hope Sage Northcutt?
När femminutare är två
Derrick Lewis och Roy Nelson agerade co-main event på Fight Night 90 och illustrerade elegant vad som är både bu och bä med tungvikt. Lewis och Nelson är definitivt underhållande fighters… tillfälligt. Brutala slagväxling i några sekunder, följt av pust och stön mot burväggen som en improviserad rondvila. Divisionen hade nästan mått bra av att korta ner rondtiden till två minuter, vilket matchar den tid av effektiv fighting som i snitt faktiskt pågår.
Spridda skurar
Som sagt, Zuffa höll i plånboken och bortom huvudmatcherna skedde inte mycket minnesvärt. Men några aktörer är värda att nämnas.
Två brottare brottade sig till att bli säsongens Ultimata Fighters. Andrew Sanchez plockade ner, la sig ovanpå, slog lite och misslyckades ändå med att avsluta i vad som varken var sevärt eller någon injektion för lätt tungvikt. Tatiana Suarez kunde däremot vinna på submission redan i första ronden, och visade sig under säsongen vara så överlägsen att tjejerna i stråvikt just fick en seriös utmanare.
Joseph Duffy (15-2) har mest varit känd för sin utklassning av Conor McGregor för några år sedan. Men den tystlåtne irländaren fortsätter diskret att imponera. Duffy skåpade ut Mitch Clarke på Fight Night 90 efter bara 25 sekunder och bekräftade åter sin killer instinct och talang. Trots McGregors allt mer oklara framtid finns det goda nyheter från Irland.
Obesegrade Alberto Mina (13-0) stärkte hoppet om en ny brasiliansk publikfavorit på Fight Night 90, med ett rykade hoppknä i skallen på Mike Pyle. En brutal och imponerande knock som kanske även sa något om vad förloraren har för framtid. 40-årige hockeyfrillan Pyle har varit en trogen och lojal dörrvakt i weltervikten i åratal men efter fyra förluster på sex matcher, inklusive den senaste stjärnsmällen, verkar pension vara det sunda beslutet.
På tal om pension. Inte många minns att Gray Maynard en gång i tiden var världens näst bästa lättviktare. Frågan är om ens Maynard minns det. En serie av brutal skallebank och allt sämre defensiv fick den före detta fruktade brottaren att se förtidspensionerad ut. Det var både en och två smällar för mycket mot huvudet. Men ”The bully” fick oväntat nog förlängt kontrakt och kunde till och med fira en seger igår. I en lägre viktklass, via knappt domslut, mot den blygsamt meriterad TUF-brassen Alberto Bruno. Statusen på Maynards senaste sex år läser därmed två vinster på åtta försök i en resa från titelmatcher ner till utfyllnad på en TUF-gala. Det är svårt att se hur den här historien kan få ett lyckligt slut.
