Helgens UFC 244 var den bästa MMA-galan jag sett på länge. Vi fick som känt se organisationens första och enda BMF-mästare krönas efter en fantastisk fight mellan Jorge Masvidal och Nate Diaz. Men också en lång lista av andra, enastående insatser – som var otroligt imponerande på sina alldeles egna vis.
Efter ett så fullspäckat event – och allt runtomkring som mitt jobb kräver – kan det vara svårt att samla tankarna. Jag som knappt kan skrolla på Instagram utan att tänka i nyhetsrubriker, har sedan galan känt ett överväldigande behov av att skriva av mig. Men samtidigt har det varit svårt att veta var jag ska börja.
HETAST JUST NU
Related Posts
UFC 310 – FÖLJ LIVERESULTATEN HÄR
8 december, 2024
UFC Vegas 93 med Josefine Knutsson – Liveresultat
15 juni, 2024
Så jag bestämde mig för att köra en annan variant istället.
Vissa av er har läst mina 13 MMA-tankar från i somras. Den här gången bjuder jag på en något kortare version, för att på ett enkelt sätt sammanfatta årets mest hypade gala och mina efterföljande reflektioner.
1. Läkaren vet bäst – går inte att jämföra med Tyson Fury
Först till kontroversen. Likt många som såg matchen live blev jag väldigt besviken när läkaren beslutade att stoppa huvudmatchen. Masvidal hade i och för sig krossat Diaz fram till dess, men den sistnämnda började ändå komma in mer i matchen – precis innan det plötsliga slutet.
Vem vet, kanske hade han till och med lyckats med någon galen vändning?
Det går alltid att spekulera om vad som kunde ha skett.
Men vet ni vad? Läkaren finns där av en anledning. Det spelar ingen roll om just den här matchen skulle avgöra UFC:s ”baddest motherf*er” – från medicinskt håll ska samma protokoll gälla ändå. När jag distanserat mig från stundens hetta och sett bilderna på jacken som ledde till avslutet, har jag – likt många andra – accepterat beslutet. Masvidal körde ju ändå över honom, så varför riskera något i onödan?
"I won every round, some of them 10-8."@GamebredFighter spoke to @MeganOlivi backstage after his #UFC244 win. pic.twitter.com/a5XbMd2ITS
— UFC (@ufc) November 4, 2019
Det är liksom sådant här man får ta. Jag som fan hade absolut velat se matchen fortsätta, men är knappast kvalificerad nog för att kritisera en läkare som gör det han ska göra: se till fighterns säkerhet. Jag är däremot kapabel att se att jacken var klart värre än de först såg ut att vara – definitivt grövre än i någon tidigare match med Diaz. Även mot Pettis trots att flera tycks försöka hävda något annat.
https://www.instagram.com/p/B4ZCRwsBp2r/?utm_source=ig_embed
Slutligen, kan vi snälla sluta med den här uttjatade jämförelsen med Tyson Fury mot Otto Wallin? Boxning är en helt annan sport, där man har tjocka handskar och bara använder händerna. Knän, armbågar, huvudsparkar är några exempel på avgörande skillnader – som givetvis ökar risken att förvärra ett jack. Sedan är det mer eller mindre allmänt vedertaget att boxning är en hyfsat korrupt sport, och att Fury absolut inte fick förlora mot någon okänd svensk.
2. Ingen rematch (än), tack
Något som lät bra i stunden var hur de båda enades om en rematch. Jag blev nästan förbannad när UFC-bossen Dana White viftade bort idén på presskonferensen.
Men även här måste jag säga att jag ändrade åsikt tämligen fort.
Masvidal vann tillräckligt tydligt för att få full cred för sin seger. Han och Diaz har inga ouppklarade affärer längre. Stoppet lämnade visserligen mersmak, men det är något som kan få ligga och bubbla ett tag. Låt först ”Gamebred” rida lite på den historiska segern utan att genast få den ifrågasatt. Det förtjänar han.
Om Colby Covington lyckas ta welterviktsbältet från Kamaru Usman är en match mellan honom och Masvidal given. De är tidigare träningskamrater och polare – som numera hatar varandra. Det säljer sig själv. Och även om Masvidal är en riktig gangster så skulle han fylla skorna som ”good guy” i sammanhanget, eftersom fansen älskar hans genuina stil medan Covington är raka motsatsen.
Det finns dock ett scenario där jag hade kunnat tänka mig ett direkt returmöte. Nämligen om Usman vinner. Att Masvidal tycker att den regerande mästaren är en tråkig ”skrev-sniffare” som bara vill kramas duger inte som uppbyggnad i mina ögon. Där hade jag isåfall hellre sett Leon Edwards få sin välförtjänta chans på världstiteln, medan Masvidal istället hade kunnat ge Diaz en ny chans. I det läget vore den lösningen schysstast för alla samt mer intressant för Masvidal-fansen.
För som Masvidal säger handlar det om pengar i första hand. Han har slitit i över 16 år, men blivit en riktig superstjärna först nu. Han sitter just nu i förarsätet och ska självklart välja den väg som lönar sig mest.
Men sätt honom för guds skull inte mot Conor McGregor. Jag må inte vara något större fan av irländaren för tillfället, men en sådan fight hade varit en så pass stor missmatch att jag på riktigt skulle oroa mig för ”The Notorious” säkerhet.
3. Darren Till har gått från pojke till man
Om vi bortser från huvudmatchen hade vi även flera andra stjärnor på kortet som imponerade i buren på UFC 244, men vars vinster också var delar av större sammanhang. Vad alla de tre segrare jag nu kommer nämna har gemensamt är att deras prestationer handlade mer om personliga resor än något annat.
Darren Till började sin kampsportskarriär som en ung supertalang. I flera år var han nästan oövervinnerlig. När han som obesegrad 25-åring fick chansen på bältet kände han sig som en supermänniska. En tung förlust mot den dåvarande mästaren Tyron Woodley följde, och sedan ännu en mot Masvidal – där Till tokknockades på ett event i London som mer eller mindre var byggt runt honom som hemmahjälten.
Dessa förluster hade kunnat knäcka vem som helst. Men i den svåraste av stunder vägrade Till släppa taget om sin självbild som en framtida världsmästare. Trots den mörka tiden och de tvivlande känslorna som han senare berättat om, begärde han en av de tuffaste tänkbara matcherna han kunde ha tagit i form av världsfyran Kelvin Gastelum. Han lyckades skrälla med en poängseger – trots att han, enligt egen utsago, var så livrädd under matchdagen att han började planera att fejka en skada för att slippa fightas.
Han övervann sina egna demoner, och var efteråt en man nog att vädra sina ofiltrerade känslor framför hela världen. Jag visste inte att jag kunde få mer respekt för Till än jag redan hade, men det fick jag definitivt efter att ha blivit rörd av hans omtalade intervju med BT Sport.
4. Robert Follis hade varit stolt över Kevin Lee
Någon annan som lyckades resa sig efter en tuff tid var Kevin Lee. Hans älskade tränare Robert Follis var som en fadersfigur för honom, innan han plötsligt tog livet av sig.
Lee, som idag är 27 år gammal, drabbades hårt av tragedin. Han bar nu på en stor sorg, likt många andra som hade haft en nära relation till Follis. Det dröjde inte länge innan en av lättviktens största talanger hamnade i en förlustsvit – men ett avgörande val skulle så småningom göra all skillnad.
”The Motown Phenom” vågade ta steget att byta miljö och fylla tomrummet. Något som knappast kan ha varit lätt, men som för en man i hans position var extremt nödvändigt. Han hittade ett nytt hem hos Tristar Gym i Kanada och lät sig söka ny vägledning av den briljanta Firas Zahabi. Satsningen skulle genast sättas på prov, när Lee accepterade en rejäl utmaning i form av obesegrade Gregor Gillespie.
Det var många som trodde att Lee skulle förlora sin tredje match i rad i helgen. Men det var samtidigt något runt honom under fight week, som fick mig att reagera. Han såg ut att ha hittat någon form av lugn – nästan som om han visste något vi inte visste.
En brutal huvudspark senare kan jag bara konstatera en sak: Robert Follis hade varit väldigt stolt över Lee idag.
5. Corey Anderson ska ha nästa titelchans
Sist men inte minst så verkar det vara något med nyblivna farsor. Det kanske är dags att väga in sådant när man ska betta på matcherna, för nu känns det verkligen som att ett flertal framstående namn har betonat den faktorn på sistone. Hur barnens födsel givit dem ett helt nytt slags driv – som genast visat sig i buren i form av spektakulära prestationer.
Corey Anderson var fram tills i lördags känd som en duktig, men i ärlighetens namn hyfsat tråkig, toppfighter. Men inte längre. Han hade precis fått höra av UFC att han inte var någon ”needle mover” och såg omedelbart till att göra något åt saken, genom att stoppa hypetåget Johnny Walker.
Känslorna spillde över efteråt, men det är samtidigt fullt förståeligt utefter omständigheterna.
Det sjuka är att Anderson sa precis vad han skulle göra – innan han sedan gick ut och gjorde det.
Seriously, this is what Corey Anderson told me last month. Dude wasn't lying. My goodness. #UFC244 pic.twitter.com/jDby7SdDrk
— Shaheen Al-Shatti (@shaunalshatti) November 3, 2019
Nu förtjänar Anderson inget annat än respekt från oss alla – inklusive UFC. Han chockade världen, separerade sig från mängden och bör nu bli nästa titelutmanare mot Jon Jones.
Dominick Reyes har ett imponerande resumé han också, men helgens seger gjorde Anderson till 93-kilosklassens hetaste utmanare just nu. Det är bara för UFC att äta upp sina ord och ge mannen vad han förtjänar.
