Comeback är ordet för dagen och listan på potentiella namn är lång. Nostalgi och saknad blandas med hoppfulla spekulationer. Det råder glada dagar, som lätt får en att glömma konceptets brutalt misslyckade historia.
HETAST JUST NU
Related Posts
Superbon befordras till MÄSTARE – Allazov blir av med bältet
7 januari, 2025
Dana White går med i Metas styrelse – Välkomnas av Zuckerberg
7 januari, 2025
Armbågar nu tillåtna i PFL
6 januari, 2025
Se de bokade matcherna inför UFC 312 med Sean Strickland!
6 januari, 2025
Mästarnas återkomst är det mest populära samtalsämnet i väntan på bomben känd som UFC 200. Många publikkära namn som varit saknade, antyder eller har till och med utlovat comeback. Minnet av legendariska fighter, och kämparna som utförde dem, får fans att mysa över prognosen. Det finns till synes mycket att se fram emot.
I synnerhet sju namn.
Övermänniskan som en gång regerade hela sporten, Georges St. Pierre, skapade landssorg med sin tidiga pension och har varit efterlängtad sedan dess. BJ Penn, en av de blott två män som vunnit UFC-bältet i olika viktklasser, är en stabil publikfavorit sedan femton år tillbaka. Brock Lesnar, namnet som hela arenor älskar att hata, vågar sig på riktig kamp igen.
Även den mytomspunne Anderson Silva förtjänar en plats på listan, då den avsatte, knockade, benkapade, dopingavslöjade spindeln fortfarande inte riktigt har besvarat frågan om han är pensionsredo eller bara hade en svacka. Fedor Emelianenko, mannen som firar tio år av att ”nästan ha skrivit på för UFC”, befinner sig i en liknande sits.
Mest av allt väntar världen med spänning på återförening med förra årets starkast lysande stjärnor, Ronda Rousey och Conor McGregor, som båda föll med de tyngsta av smällar, från osårbara ikoner ner till parodierade hackkycklingar. En storslagen prestation bakom hönsnätet och de hade varit på topp igen. Men när ska det ske och hur ska det gå?
Det kommer gå åt helvete. För samtliga ovanstående före detta mästare.
Kanske var det lite väl krasst. Om historien lär oss något finns trots allt chansen att någon av dem får rätsida på karriären igen. Men rent statistiskt snackar vi kanske en på tio.
Undertecknads pissiga cynism är dock måttligt populär i dessa glada dagar av comebacker. Optimism och förväntningar haglar, inte sällan mot bakgrund av en särskild referens. Kort sagt mannen, myten, minnet Randy Couture. Det har varit mycket snack om Captain America, den ålderstrotsande brottaren som vid sidan om BJ Penn lyckades ta titeln i två olika viktklasser. Couture gjorde nämligen exakt vad de ovanstående hoppas på. Han förlorade tungt, reste sig, studerade ritbordet och återvände med besked. Ny viktklass, ny utmaning och triumfen var ett faktum.
Det går uppenbarligen. Så varför skulle inte alla andra kunna göra samma sak?
Därför att The Expendables använder stuntmän, är svaret. Gamla actionhjältar kan fortfarande snacka snacket och leverera blicken, hyggligt i alla fall. Men fysik, driv och explosiv handlingskraft är en färskvara. En gång förlorad går den inte att finna igen. Det är därför man numera hittar Couture i just de där filmerna.
”Istället för att fostra ny talang återanvändes gamla hjältar tills de knappt kunde halta fram till ringen längre…”
Den gamle brottaren är ironiskt nog en lika oinspirerande skådis som han var respektabel fighter, vilket inte är en slump. Couture var aldrig en actionhjälte. Hans fightingstil var noga avvägd, sansad och helt utan spektakulära moment. Det var en uppvisning i strategi och noggrant kalkylerade beräkningar. Stundtals inspirerande, stundtals mördande tråkigt. Men aldrig något som liknade övermänsklig actionfilm. Det funkade fint i buren men inte fullt lika väl på vita duken.
Om vi spolar tillbaka till de sju namnen som förväntas göra comeback, är de ganska mycket raka motsatsen. Nog för att Silva hade en sömning period och St. Pierre övergick i att kapa dubbelben och ligga sig fram till domslut. Men hela gänget hade auran av oövervinnerlighet. De var mer än bara fighters, de var mer än mänskliga. De var superhjältar. En dröm för Hollywood och likaså en dröm för fans som alltid hoppas på något utöver det vanliga.
Men ju högre de flyger, desto hårdare kraschar de mot marken. Och att sadla om till jordnära grovjobbare så där som Couture gjorde, är inte ett trovärdigt alternativ.
Om inte spiken är tillräckligt hårt islagen i kistan, betänk vad som skedde med japansk fighting. Att samarbeta med lokal maffia gjorde förstås sitt, men den japanska nostalgin gjorde ännu mer. Istället för att fostra ny talang återanvändes gamla hjältar tills de knappt kunde halta fram till ringen längre. Ödet som drabbade K-1 och Pride lärde oss egentligen allt om varför fighters inte ska pushas bortom sin naturliga pensionsålder.
Med det sagt, här är prognoserna för hela gänget:
Georges St. Pierre
En hedervärd uppvisning, men aldrig en ny titel i weltervikt.
Utmaningen av Bisping talar ett tydligt språk. Weltervikten regeras av Lawler, en man som må vara tekniskt begränsad men också är exceptionellt bra på att dela ut hjärnskakningar som förkortar karriärer. Att den kanadensiske legendaren hellre utmanar Bisping, som generellt slår måttligt hårt och endast har grundläggande brottningsförsvar, säger egentligen allt. St. Pierre hade praktiskt taget ett psykbryt i direktsänd tv när han övergav titeln, och sökandet efter upprättelse väljer minsta motståndets lag.
BJ Penn
Vi vet redan. Det räcker nu.
Penn torskade på en kanyl i armen, men frågan är om det gjorde någon större skillnad. Penns fall från fornstora dagar ner till den revanschlystna veteran han nu är, illustrerades i sin helhet av tre matcher mot Frankie Edgar. Penn förlorade titeln, förlorade försöket att återta den, och förlorade allt som fanns kvar i den helt förvirrade tredje utmaningen. Glöd, hunger, egg, allt är borta. Han behöver inte ens pengarna. Prognosen är dyster och grå som inför en svensk midsommar.
Brock Lesnar
Bygger redan ett monument över alla fucks han inte ger.
Lesnar är varken beroende av att vara fighter eller wrestler, han är en framgångsrik affärsman som använder sig själv som varumärke utan att direkt bry sig om vem som pröjsar. Bara någon gör det. Gästspelet på UFC 200 handlar inte om att visa sig på styva linan. Det är en väl genomtänkt bedömning av return of investment. Vinst eller förlust faller allt in i planen om hur den muskulöse ikonen ska håva in några miljoner till. Titelutmaning eller omgående pension 2.0 är helt ovidkommande, men det senare verkar onekligen mer troligt.
Anderson Silva
Sevärd resa ut i skymningslandet.
Silva förlorade sin osårbarhet mot Chris Weidman och det finns inget skäl att tro att den kommer bli återställd. Men spindeln från Curitiba kan fortfarande dela ut, om än inte ta emot lika bra. Det blir helt klart några matcher till, inklusive lite highlights för animerade GIF:ar. Smällar kommer utdelas och kanske en och annan knockout värd att minnas. Men tiden på tronen är förbi. Det tåget har gått.
Fedor Emelianenko
Bitterljuv avskedsfest.
Emelianenko har som så många andra fighters i samma ålder, kommit till punkten där det finns två saker han inte längre klarar av. 1) ta en smäll. 2) sluta utsätta sig för smällar. Den ryske kejsarens osårbarhet exponerades redan för sex år sedan, när Fabricio Werdum, Antionio Silva av alla människor och slutligen Dan Henderson effektivt pensionerade legenden. Men Emelianenko har svårt att lägga av. Sagan skulle kunna sluta med ett tre matcher långt UFC-kontrakt, i ett försök att bättra på pensionskontot. Eller med ytterligare några krystade matcher på rysk mark, i hopp om att hålla liv i illusionen. Men vi vet också hur det kommer sluta, oavsett.
Ronda Rousey
En match bort.
Rousey var den fula ankungen med den svåra barndomen som serverades en oväntad, berusande framgångssaga. Det höll tills luftslottet kraschade mot Holly Holms skenben. Fallet blev tyngre än för någon annan i listan, som bekant. En förlust till, mer pallar inte den känsliga Rousey. Hon är så långt från Couture man kan komma. Karriären avrundas i bästa fall av ett tredje möte mot Miesha Tate, kvinnan som Rousey både känner sig säker på seger mot, men också den vars bälte hade kunnat återställa äran. Tills Holm vill ha rematch.
Conor McGregor
Än hänger hypen kvar.
McGregor drivs egentligen inte av varken fighting, segrar, pengar eller uppmärksamhet. Han drivs av ruset av att vara övermänsklig. Det måste vara spektakulärt och absurt överraskande för att behålla irländarens intresse. Fördelen är förmågan att finna det unika flow som stämplade ut Jose Aldo innan någon hann blinka. Baksidan är hanteringen av att bli satt på plats av en kaxig Diaz. Om returmötet resulterar i seger kan vi räkna med fler våghalsiga utmaningar och förmodligen också fler ofattbara triumfer. Vid förlust är det mer sannolikt att ”The notorious” deklarerar att han ska vandra till sydpolen, naken, på sina händer, och därför måste avsluta sin UFC-karriär. Livet som ”bra men inte bäst” kommer aldrig vara tillräckligt.
