I helgen gjorde Sveriges bästa grapplers upp i Eskilstuna, i skuggan av UFC:s megahelg. Tävlingen var en fingervisning om vart svensk Submission Wrestling är på väg; en, för en gångs skull, publikvänlig tävling, fylld med talang och såväl nya som gamla mästare.
Först och främst är det bara att berömma svenska SW-förbundet, Daniel Rosendahl och alla andra inblandade i årets Submission Wrestling-SM. Den fint organiserade tävling bjöd inte bara på gott om avslut, som följd av det anammade ADCC-regelvärket, utan för en gångs skull kunde publiken på plats faktiskt hänga med i svängarna. Istället för det sedvanliga väldigt förvirrande upplägget där man hoppar mellan viktklasser match från match fick vi följa var klass för sig, från åttondels- och kvartsfinaler följde man med hela vägen till final utan avbrott på en och samma utav de tre mattorna.
HETAST JUST NU
Related Posts
Armbågar nu tillåtna i PFL
6 januari, 2025
Se de bokade matcherna inför UFC 312 med Sean Strickland!
6 januari, 2025
Arman Tsarukyan om Islam Makhachevs ord – efter första matchen!
6 januari, 2025
Colby Covington tar sikte på…Sean Strickland?
6 januari, 2025
Hur kan det bli tråkigt när Sveriges främsta grapplers samlas för att göra upp om vilka som är bäst? Den talangen som finns i vårt avlånga land är imponerande, inte minst med tanke på det svenska folkets relativa okunskap kring kampsport i allmänhet och grappling i synnerhet. Fullständiga resultat hittas här, nu till den ovan nämnda förstahandsupplevelsen från årets SM i SW.
Vi var bland de första på plats och tog snabbt över en egen plats på läktaren. Omgivningen är bekant: folk som äntligen får äta igen, efter dagens första motståndare – vågen, och en sal som sakta men säkert börjar fyllas av ansikten till hälften täcka av huvor och öronen övertäckta med hörlurar. Den universella känslan av nervositet blandat med förväntningar, där ångest med jämna mellanrum förbyts mot ett lugn. Blickar utbyts mellan välbekanta motståndare och nya ansikten som noga granskas. Tankarna snurrar i huvudet och korta, skämtsamma samtal bryter tystnaden som hänger tungt över läktaren som för tillfället uteslutande är plats för tävlande, stöttande träningskamrater och tränare.
Tiden kryper fram samtidigt som den går alltför snabbt – stadigt men obönhörligt – fram mot 11, det utsatta klockslaget för matchstart. Den väldigt bekanta segheten i kroppen, oviljan till att röra sig, gör sig påmind när det är dags att värma upp. Som vanligt är uppvärmningsrummet proppfullt och de få mattorna som finns utlagda har inte mycket plats över. Folk krockar med varandra, ber om ursäkt och återgår till sin egna lilla värld. Allt må avgöras när den första matchen startar men det är här tävlingen börjar på riktigt. Mer än det fysiska är uppvärmningen det sista tillfället för att komma in i rätt sinnestillstånd. Svarar kroppen? Kommer nerverna släppa?
Med svetten rinnandes och musklerna äntligen mjuka hör jag hur matcherna dragit igång i salen bredvid. Nu är det inte lång tid kvar. Nu gäller det bara att hålla sig varm tills det är ens egen tur att kliva ut på mattan.
Vi sitter på läktaren och tittar på våra träningskamrater. Vissa lever upp till förväntningarna, vissa faller platt och andra överraskar alla på plats. Drömmar går i kras medan andra går i uppfyllelse. Precis som vanligt.
Det här är ingen vanlig svensk tävling, det märks så fort de första matcherna drar igång. ADCC-regler gäller vilket innebär att i stort sätt allt är tillåtet. Jag tappade räkningen på hur många som haltade av mattan efter att ha fastnat i heel hooks och jag själv har fortfarande ont i nacken efter att vid flertalet tillfällen med en hårsmån lyckats försvara neck-cranks. Två kontroversiella tekniker som ofta är otillåtna hör idag till vanligheterna. Händer i ansikten, knä på nackar och armbågar på käkar – hit kommer man inte för att vara snäll, hit kommer man för att vinna.
Just det, hur kunde jag glömma slams? Som inskrivna i regelverket grusade mina förhoppningar om en lugn och metodisk matchstart och istället utsåg mig till offer för dagens värsta slam. Efter sex tuffa minuter mot en för viktklassen väldigt stor och stark motståndare får jag se hans hand höjas. Det var jämnt och vid ett par tillfällen hade jag övertaget men med en minut kvar lyckades han passera min guard och därefter undvika hot för att vinna med tre poäng.
Besvikelsen är självfallet total och träningskamrater samt tränare, till och med domare, gör sitt bästa för att trösta. Jag är långt ifrån ensam om att känna som jag gör, gott om tårar spills i Eskilstunas sporthall den här dagen. I slutändan fick jag se vänner och träningskamrater uppnå sina drömmar och bli svenska mästare, jag såg andra misslyckas och vissa helt enkelt bryta ihop under pressen och falla samman. Man lär sig alltid något under grapplingturneringar och att se folk som på träningen är stjärnor, men som när det verkligen gäller kryper ihop till en boll och i praktiken be om att förlora är just det, lärorikt. Press förvandlar vargar till får och i vissa fall får till vargar. Att det mentala är minst lika viktigt som det fysiska, om inte viktigare, går inte att förneka.
När dagen tillslut är över har vi varit där i över åtta timmar. En lång dag som samtidigt flugit förbi är över och vi lämnar Eskilstuna med blandade känslor. Medan vissa har uppnått drömmar har andras gått i kras. Det finns de, jag inkluderad, som bevisat för sig själv och andra att man hör hemma i de största tävlingarna, under den tyngsta pressen. ”Ge det tid, det kommer” var nog en av dagens flitigast upprepade meningar. Svensk grappling är något väldigt vackert och jag är glad över att vara en del av en gemenskap som denna. Grattis till alla vinnare, tack för en utmärkt organiserad tävling och en eloge till alla som ställde upp.
Osss!
Foto: Christofer Glatz, Von G Photography
