Jag har nu på förmiddagen tuggat mig igenom nattens fantastiska sändning från Madison Square Garden, New York där huvudmatchen var returmötet mellan mexikanske hårdingen Antonio Margarito och Puerto Ricos likvärdigt tuffe Miguel Cotto. En sjukt spännande match. Showen som arrangerades av Bob Arums Top Rank Promotion hade för övrigt ett av de bästa förmatchprogrammen vi sett på väldigt, väldigt länge. Det var milt sagt stjärnspäckat. TV-sändningen (på TV10) drog igång med en VM-kvalifikationsmatch i weltervikt mellan Argentinas 31-årige Sebastian Lujan (ni vet han som punkterade Paolo Robertos karriär 2003 och knockade honom på en gala i Marie hamn) och på förhand obesegrade, 25-0, 19 KO, amerikanen Mike Jones (28). Den matchen levde väl inte fullt ut upp till förväntningarna, var väl egentligen inte dålig men tog efter en bra inledning där amerikanen hade några fina träffar inne, inte riktigt fart som vi hade förväntat oss. Jones var rakt igenom den klart bättre av de två, dominerade matchen bakom en väl fungerande vänsterjabb. Lujan såg stundtals långsam och klumpig ut i sina attacker och kom till korta mot den undflyende och rätt pricksäkre jänken. Matchen gick samtliga tolv ronder ut och Jones vann komfortabelt på poäng (118-110, 119-109 och 119-109).
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Som match nummer två fick vi oss serverade ett returmöte av den match som i år förmodligen kommer att bli kandidat som ”Fight Of The Year” i USA nämligen den mellan hårdföre USA-polacken Pawel ”Raging Bull” Wolak (30) från New Jersey och dominikanen Delvin Rodriguez (31). En kamp över 10 ronder om IBA:s interkontinentala titel i lätt mellanvikt. (deras tidigare fight slutade oavgjort efter en makalöst hård fight). Wolak som är en utpräglad brawler hade redan inledningsvis svårt att komma åt Rodriguez som utnyttjade sin distansboxning på ett bra sätt. Förlorade första ronden klart. Krympte sedan avståndet en aning i nästföljande rond men nådde ändå inte riktigt fram till seger i den ronden heller. Wolak forcerade fram närkampsboxning i tredje och det blev faktiskt lite mer av hans typ av fight i den ronden men han boxade ofta dessvärre väldigt vårdslöst och fick ta emot alldeles för många träffar av Rodriguez. Ronden gick återigen knappt till Rodriguez. Delvin exploderade i några fullständigt lysande slagserier i den fjärde ronden men Wolak grinade bara upp i ett enda stort hånfullt leende och fortsatte oförtrutet att anfalla. Trist nog (för honom) så torskade han dock ännu en rond. Det blev ställningskrig i femte, båda två boxades bra men Wolaks uppercuts och krokar kom mer till sin rätt i denna rond och jag tyckte faktiskt att han vann den om än knappt. Pawel tvingade Rodriguez till reträtt nästan omgående i den sjätte men fick i vanlig ordning betala på väg in, Rodriguez är bra i kontringarna och Wolak effektiv mot kroppen. Jämn rond, eller något till Wolak. Fin, nästan skolboxningsliknande boxning från Delvin Rodriguez i sjunde ronden som hittade sin rytm ordentligt och lyckades sätta ihop schysta serier som stoppade Wolak i hans framfart. Klar rond för Rodriguez. Wolak blev smärtsamt kontrad ganska omgående i åttonde ronden och det där höll i sig ronden ut, serier på två tre slag blixtrade in på den allt mer frustrerade ”tjuren” från New Jersey. Åttonde klart till den mer skolade Rodriguez. Ingen stor förändring i skeendet i rond nio, Wolak anföll men var ineffektiv, Rodriguez höll avståndet och pepprade på med välplacerade serier. I en rond där Wolak verkligen behövde forcera fram ett stopp blev det istället Rodriguez som aggressivt hamrade på och sånär tvingade fram domaren till att gå emellan och bryta men den tredje mannen i ringen lät Pawel reda ut stormen och han klarade sig tiden ut men Rodriguez vann fighten klart på samtliga domares protokoll (98-91, 98-92och 100-90). Matchen blev väl inte fullt lika vass som den tidigare men helt klart väldigt underhållande.
Sista förmatchen före ”the big one” (Cotto vs Margarito) var en tolvrondersmatch mellan WBA-mästaren i lättvikt, nu förmodligen på väg upp i lätt welter då han inte längre riktigt klarar vikten för nämnda viktklass, Brandon Rios (25) från Oxnard, Kalifornien, USA och Manchester, Englands tuffe ex-europamästare, John Murray (26). Rios vann den första ronden knappt på lite rappare mer beslutsam boxning. Jänken är över lag lite snabbare men stor credit även till Murray som var väldigt ettrig och slagvillig i den andra ronden, där det blev lite publikvänlig fight. Ronden dock knappt till världsmästaren. Murray gick till våldsam attack direkt efter gonggongslaget i tredje ronden men fick sedan betala dyrt för det, Rios snärtade in några vassa kontringar som skakade om Murray och gav honom rondsegern i mina anteckningar. Det blev ren och klassiskt snygg boxning i fjärde ronden, bägge två hade framgång men Rios såg ut att ha ett psykologiskt övertag, TV-kommentatorerna, Roger Pettersson och Santiago Nieva tyckte att John Murray var den bättre men jag vet inte om jag kan hålla med om det. Rios hade full koll på händelserna i mitt tycke och träffade bra. Däremot tyckte jag att Murray ganska klart vann den femte ronden och därmed bevisade med eftertryck att han ville vara med och fightas om segern. Brandon Rios startade sjätte ronden bra, träffade tungt och såg väldigt stabil ut, Murray fick ta emot några hårda slag och hamnade lite grann på efterkälken. Kort därefter noterade jag att det rann påtagligt mycket blod från engelsmannens näsa och när han med ostadiga ben gick mot sin hörna efter ronden tagit slut var ”fejset” helt täckt av blod. Inget bra tecken. Sjunde ronden blev skapligt jämn, Murray träffade lågt vid ett tillfälle och fick måhända WBA-mästaren lite grann ur sin rytm men jag tror nog ändå sessionen gick till amerikanen. Åttonde ronden blev även den tuff, hård och jämn, konditionen var det inget fel på hos någon av dem. Svårbedömd rond men jag är nog böjd att ge den till Rios.
Fina serier snek in på Rios i öppningen av den nionde ronden och det var anmärkningsvärt hur pass rappa armar engelsmannen hade så här sent i matchen (Murray måste ha kört mycket mjölksyreträning). Jag tyckte att britten vann den ronden på större precision och högre arbetsfrekvens. I tionde ronden blev det lite ”tå mot tå” – ”You hit me and I hit you” typ, det passade båda två ganska bra tror jag nog, kanske var Rios den lite piggare. Ronden knappt till honom. Två rätt slitna fighters kom ut till den elfte ronden, trycken i slagen hade kanske bedarrat en aning men kämpaglöden var det inget fel på. I mitt tycke såg Murray mer ansträngd ut vilket också strax därefter visade sig då Rios träffade med en fin och väldigt vass serie som hade stor påverkan på Murray och sedan också övertygade domaren om att gå emellan och bryta och rädda engelsmannen från vidare smörj (tid 2,06). Imponerande seger av Rios och ett bra tajmat stopp av ringdomaren. Murray stod för en solid insats men räckte inte till. Han föll på målsnöret. Rios uppercuts var det som fällde avgörandet.
Huvudmatchen.
Och så till matchen vi alla väntat på, huvudmatchen, WBA-titelmatchen i lätt mellanvikt mellan Puerto Ricos Miguel Cotto och Mexikos, Antonio Margarito, RETURMATCHEN. Spänningen var väl mer eller mindre olidlig strax före den skulle gå igång. Man kunde knappt bärga sig. Hur skulle det gå? Min bedömning rond för rond har ni nedan:
Rond1:
Trevande öppning men Miguel Cotto träffar bra med snabba serier och håller den anfallande mexikanen på behörigt avstånd. Rappa korta serier från mästare Cotto sniker påpassligt in på Margarito som inte är nöjd med utvecklingen av matchen. Ronden klart till Cotto 10-9.
Rond 2
Ungefär samma matchbild som i den första ronden, Miguel Cotto rör sig skickligt ifrån Margarito och träffar effektivt på Margarito medan han smart nog håller sig ifrån ringrepen där mexikanen vill ha honom. Cottos serier är snabba och träffar med precision. Klar rondseger för Miguel Cotto 10-9.
Rond 3
Antonio Margaritos högra öga börjar blöda vilket får honom att skruva upp tempot för att inte riskera att bli stoppad av läkaren, Miguel Cotto är dock med på noterna och hänger bra med i tempoväxlingen. Det blir en jämnare rond och framförallt känns mexikanen som om han håller på att boxa sig in i matchen. Ronden jämn 10-10.
Rond 4.
Mer utav varan fina konringar från Miguel Cotto ronden igenom, jabben fungerar suveränt för Puerto Ricanen medan Margarito ständigt jagar. En dålig rond för Margarito som trots en till synes överlägsen fysik får se sig utboxad. Klar (överlägsen) rondseger för Cotto, 10-9.
Rond 5
Antonio Margarito ser stundtals starkare och bättre ut än Miguel Cotto i den här ronden och får lite betalt för sin aggressiva boxning men skär av ringen dåligt och får inte riktigt tag i den defensivt boxande Cotto. Margaritos kanske bästa rond så här långt. Ronden till Margarito, 10-9.
Rond 6
Antonio Margarito ser återigen stark och kraftfull ut men Cottos jabbar och korta serier firar stora triumfer. Mästaren siktar och träffar på det skadade högra öga som Margarito tidigare haft problem med och blivit opererad för och det är nu är en vital måltavla för Cotto. Prognosen ser inte bra ut för mexikanen och ögat håller så sakteliga på att svullna igen helt. Ronden 10-9 till Miguel Cotto.
Rond 7
Miguel Cotto håller sig envetet till sin taktik att inte kriga med Margarito och det är en vinnande taktik, fina kontringar träfar den jagande mexikanen ideligen. Man tycker nästan synd om Margarito som desperat försöker få till ett krig i närkamp men istället tvingas utstå en upprepad misshandel mot hans skadade öga. Ronden till Cotto 10-9.
Rond 8
Det verkar som om Miguel börjar tröttna, han flåsas betänkligt vid ett tillfälligt stopp i ronden men håller ståndaktigt Margarito på behörigt avstånd med sin hittills alldeles förträffliga taktik. Möjligen närmade sig mexikanen sin strategi en aning i just i denna rond. Hans fysiska boxning betalade sig lite grann men överlag var det ändå Cotto som var den bättre. Ronden knappt till honom 10-9.
Rond 9
Med viss tvekan godkänner matchläkaren att släppa ut Margarito till den nionde ronden. Ögat är ordentligt tilltygat och det är uppenbart att Margarito måste försöka avgöra om han över huvudtaget skall kunna hålla sig kvar i matchen, men något stopp lyckas han inte få till. Cotto är fräschare och mer oskadd, såklart. Han dominerar ronden och det skadade ögat förvärras ytterligare. Någon 10:e rond blir det inte. Domare Steve Smoger stoppar matchen på läkarens inrådan till publikens stora jubel (New York är ett av Miguel Cottos starkaste fästen publikmässigt, han har gott om fans där). En välförtjänt seger för Miguel Cotto.
Se matchen på denna länk!
