Om ni känner för att namedroppa lite inför kollegorna vid kafferasterna så bör du ta dig en stund att läsa igenom den här posten. Känner du däremot bara för att förstå lite om bakgrunden till den största MMA-organisationen i Japan, så bör du ta dig en stund att läsa igenom den här posten.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Den här guiden följer Pride FC från födelse till fall, tar upp namn man bör känna till samt galor man bör ha sett. Om du ser dig själv som ett äkta MMA-fan så bör du verkligen kunna varenda litet ord i den här posten, annars blir det hemläxa. Den är lång, men extremt läsvärd, så hämta ditt kaffe och sätt dig ner och läs i lugn och ro för här följer MMA-historia i en mycket fint uppdelad guide med både bilder och text.
Pride Fighting Championship slog upp dörrarna för första gången i oktober 1997 där huvudeventet var en superfight mellan den legendariske svartbältaren i Braziliansk Jiu Jitsu, Rickson Gracie, som möter den japanska proffsbrottaren Nobuhiko Takada. Deras första gala visade sig en succé och satte standarden för kommande Pride-galor. 47 000 åskådare fyllde Tokyo Dome för att bevittna deras favoritfighter gå emot Braziliens största namn i Jiu Jitsu, Gracie.
Mindre än fem minuter in i första ronden satte Rickson en armbar på Takade och Brazilien plockade hem en välförtjänad vinst i den första galan Pride höll. Renzo Gracie har kallat galan för det perfekta MMA-eventet, och med den enorma publiksiffran var det en självklarhet att organisationen kommer hålla ett andra event.
Pride fortsatte att locka stora publikskaror och de bästa deltagarna i världen till sina galor. Vid Pride 2 var det dags för en annan stor japansk proffsbrottare att göra sin Pride-debut, Kazushi Sakuraba. Sakuraba lyckades dock där Takada hade åkt på ett armlås och gick besegrade sin första motståndare Vernon White med ett armlås i den tredje ronden.
Sakuraba blev snabbt berömd i Japan efter att han gått matcher på de åtta kommande Pride-eventen, och dessutom vunnit dom alla, utom en som blev lika. Han vann trots att han nästan alltid varit mindre än den personen han mötte.
Vid Pride 8 mötte Sakuraba sin första Gracie i en MMA-match, han hade i andra ronden låst Royler Gracies arm i en kimura. Royler vägrade klappa ut och ge Sakuraba vinsten vilket gjorde att domaren steg in och gav Sakuraba vinsten, det var den här händelsen som tände eld på ravliteten mellan IQ Wrestler och Gracie-familjen. Sakurabas mötte flertalet familjemedlemmar ur Gracie och hans fortsatta vinster mot Gracie-familjemedlemmarna gav honom till slut smeknamnet ”The Gracie Hunter”.
Medans UFC hade svåra tider på grund av dåliga ledare samt attacker från politiker som John McCain som bland annat kallade det hela för ”human cock fighting”, hade Pride lukrativa TV-deals i Japan och skrev över de bästa MMA-utövarna i världen till deras deltagarlista.
Vid år 2000, efter de hållit i 8 lyckade galor, låser Pride upp dörrarna för sitt första Grand Prix-event. Eventet var designat för att bestämma den bästa fightern i världen. Deltagarlistan var full med välkända namn så som Goodridge, Coleman, Sakuraba, Vovchanchyn, Kerr och Royce.
Den andra ronden av Grand Prix var det första Pride-galan som sändes i USA. Huvudeventet i galan var en av de mest efterlängtade supermatcherna i MMAs historia mellan Kazushi Sakuraba och Royce Gracie. Royce krävde här speciella regler på matchen vilket till slut ledde till ett episkt 90 minuters krig mellan de två deltagarna, där Gracies hörna till slut slängde in handduken efter den sjätte 15-minutersronden.
Under tiden vandrade Ukrainske Igor Vovchanchyn igenom allt motstånd som sattes framför honom med brutala knockouter, han hade vid den tiden ett rekord på 33-1. Medans en amerikan vid namnet Mark Coleman dominerade på andra sidan spektrumet med överlägsen brottning.
Coleman besegrade här Akira Shoji och förtjänade då en plats i finalen. Samtidigt så möttes Vovchanchyn och Sakuraba i semi-finalen som skulle visa sig bli Sakurabas första förlust i Pride. Vovchanchyn hade nu inte förlorat en match på fem år och såg ostoppbar ut när han nu var i finalen mot Mark Coleman.
Finalen i Prides första Grand Prix hade ingen tidsbegränsning, vilket förståligt oroade Coleman som nu undrade hur han skulle kunde avsluta Vovchanchyn.
Coleman använde här sin dominerande brottning för att säkra en dominant nord/syd-position och sedan låta knän regna ner och krossa Vovchanchyns huvud. Vovchanchyn hade här inte en chans, efter 3:09 in i den andra ronden var Igor tvungen att klappa.
Coleman hade lyckats, han stod som segrande deltagare i Prides första Grand Prix den 1 maj 2000. I intervjun efter vinsten säger Coleman ”Jag känner mig som den lyckligaste mannen i världen!” Den före detta UFC-mästaren säger att vinsten i Pride Grand Prix var den största bedriften i hans liv.
Efter turneringen flockades fler deltagare i de tyngre viktklasserna till Pride. Bland de mest dedikerade MMA-fansen i USA, och världen runt, ansågs Pride vara den bästa organisationen i världen. Många av de nuvarande MMA-stjärnorna så som Dan Henderson, Wanderlei Silva, Ricardo Arona, Quinton ”Rampage” Jackson, Minotauro Nogueira, and Fedor Emelianenko föddes här.
Vid Pride 10 mötte Sakuraba, som vid den här tidpunkten hade blivit en legend i Japan, Renzo Gracie. Den här matchen har en av de mest otroliga avslutningar jag någonsin bevittnat. Sakuraba satte en kimura, precis som han gjort mot Royler Gracie i deras möte, och Renzo gjorde också precis som Royler och vägrade att klappa. Han såg hjälplöst på när hans arm blev sakta men säkert utsliten från hans axel. Domaren gjorde ett beslut för honom och avbröt matchen.
Efter matchen sa Renzo ”Många människor ger ursäkter när de förlorar. Jag har endast en. Han var bättre än mig ikväll.”
Sakuraba hade vid det här tillfället njutit av sina många framgångar, men det var dags för honom att möta den nya generationens MMA-utövare. Vid Pride 13 gick han sin första match mot Wanderlei Silva som knockade Sakuraba och säkrade en vinst på mindre än två minuter in i första ronden.
Pride valde att introducera tungvikts- och mellanvikts (206 lbs)-bälten under 2001. Den första mellanviktsbältesmatchen var en returmatch mellan Wanderlei och Sakuraba. Sakuraba hade förtjänat en chans på mellanviktsbältet efter att ha besegrat den större, snabbare och starkare Quinton ”Rampage” Jackson.
Denna gång var Sakuraba beredd och gjorde mycket bättre ifrån sig än vid det första mötet. Sakuraba åkte dock på en axelskada när Wanderlei fick till en kraftig nedtagning, ringdoktorn gick då in och stoppade matchen efter den första ronden på 10 minuter och Wanderlei gick här segrande ifrån matchen.
Wanderleis guldålder hade nu startat.
Undertiden var fortfarande tungviktsbältet i spel och Pride satte Heath Herring mot Antonio Rodrigo “Minotauro” Nogueira. Herring hade lyckats stämpla sitt namn i organisationen genom att gå 5-1 innan han fick möta Big Nog. Men Nogueira visade sig vara alldeles för mycket för Herring, där Nogueira stod som vinnare efter ett 20 minuters krig där tunga slag utväxlades och Herring nätt och jämt lyckades smita ifrån Big Nogs låsförsök. Nogueira lyckades till slut vinna på ett enhälligt domarbeslut och blev tilldelad bältet samt en enorm pokal.
Två veckor efter terroristattacken den 11 september 2001 gjorde en av Prides mest karismatiske stjärnor, Don Frye, en otrolig entré. Don Frye berättade om händelsen med egna ord: ”Jag bar flaggan på en påle på det korrekta sättet. Man hänger den inte på axeln som en jävla hippie.”
Den japanska publiken visade enorm respekt och accepterade den amerikanska UFC-veteranen när han gick in mot ringen. Han kom in i matchen med ett skadat ben men lyckades ändå hålla sig aktiv i sju minuter innan hans motståndare Gilbert Yvel blev diskvalificerad på grund av att han petade Frye i ögat.
Fryes ben läkte och han gick vidare för att vinna sin nästa match mot Ken Shamrock, och skulle gå vidare för att delta i en av de mest minnesfulla MMA-matcherna i historien fyra månader senare. Hans motståndare hade blivit Yoshihiro Takayama och ingen av de två höll något tillbaka och brydde sig inte om att försvara sig själva. Matchen drog fler åskådare än den Japanska matchen i fotbolls-VM som sändes samtidigt.
Bälteshållaren i tungvikt, Big Nog, fortsatte att dominera i sin division i ett och ett halvt år till samt att han hämnades på sin enda förlust. Vid 2002 startade Pride ett samarbete med K-1. De satte ihop en gala tillsammans som de kallade för Shockwave och huvudeventet här var en av de mest efterlängtade matcherna i MMAs historia där Nogueira skulle försvara sitt tungviktsbälte mot Bob Sapp som vägde mer än 50 kilo mer än honom.
Sapp totalt mosade Nogueira under den största delen av matchen och en av kommentatorerna sa ”Jag struntar i hur mycket erfarenhet du har, man kan helt enkelt inte komma ifrån så mycket kraft.” Men på något sätt så lyckades Nogueira överleva alla Sapps slag tillräckligt länge för att sätta ett armlås på besten och tvinga honom att klappa ut.
Nogueira hade fått till ett rekord på 17-1-1 och ansågs nu ostoppbar i sin division.
Vid 2003 uppstod dock många frågor när Prides VD hade hittats död, hängandes från taket i sitt hotellrum. Många spekulerade i att Yakuza stod bakom hans död.
Samtidigt i mellanviktsdivisionen så dominerade Wanderlei Silva stort och besegrade varje person de satte framför honom. Han utnyttjade ofta Prides regler som tillät sparkar, knän och stomps mot huvudet på en liggande motståndare och han höll sig obesegrad i 11 matcher.
För att ge Wanderlei det motstånd han förtjänade så beslöt Pride att hålla ytterligare ett Grand Prix. Och vid den här tidpunkten hade Zuffa köpt upp UFC och placerat Dana White som VD för företaget samt lyckas slå sig upp som den största MMA-organisationen i USA.
Pride var ännu den större organisationen och Dana White ville bevisa att deras deltagare var de främsta i världen. Så han skickade sin gode vän Chuck Liddell för att delta i Prides Grand Prix. Han var till och med så övertygad om att Liddell skulle vinna att han gjorde ett 200 000 dollars vad om att Liddell skulle slå Wanderlei mot Prides VD Nobuyuki Sakakibara.
Matchen White ville ha var självklart Liddell vs Wanderlei men Liddell skulle vara tvungen att göra sig förtjänt att möta Wanderlei genom att gå igenom Alistair Overeem och Quinton ”Rampage” Jackson. På andra sidan turneringen så tog sig Wanderlei igenom Sakuraba och Hidehiko Yoshida.
Liddell klarade sig förbi Overeem, men blev besegrad av Rampage Jackson i den andra ronden när hans hörna kastade in handduken på grund av Rampages dominerande position och kraftfulla slag. Dana White förlorade aldrig sitt vad då Liddell aldrig kom så långt att han kunde möta Wanderlei.
Rampage Jackson gick då istället vidare till finalen där Wanderlei stod väntandes för att vinna även den här turneringen. Det var även nu onda känslor mellan de två för vad som hade hänt i omklädningsrummet vid ett tidigare skede.
Wanderlei fortsatte sin dominans i divisionen genom att besegra Rampage med ett par rejäla knän, och blev avbruten av ringdomaren som gav vinsten till Wanderlei efter att Rampage inte längre kunnat försvara sig själv.
De båda möts igen ett år senare och även om han lyckas klara sig in i den andra ronden här så blev han utsatt för samma knän som förra gången fast denna gång var en brutal knockout ett faktum.
Samtidigt tungviktsdivisionen var en mullig ryss den största utmanaren för bältet efter att ha vunnit stort mot Semmy Schilt och Heath Herring. Fedor Emelianenko fick då möjligheten att möta Big Nog i en bältesmatch.
Fedor var då en kraftig underdog, och efter att Big Nog hade dominerat allt i sin väg under så lång tid trodde ingen på en liten ryss som inte såg så mycket ut för världen. Han chockade dock världen genom att besegra den brasilianske Jiu Jitsu-mästaren. Han spenderade under matchens gång den största delen av sin tid i Nogueiras guard men istället för att bli låst och tvingas ge upp så straffade han Nogueira med kraftfulla slag.
Fedor Emelianenko blev tungviktsvärldens nya kung.
Under 2003 införde Pride deras nya Bushido-galor. De var designade för att få fram snabbare matcher genom att ändra en del av reglerna. Varje match skulle endast ha 2 ronder, en tiominutersrond första rond och en femminuters andra rond. Matchkorten skulle innehålla de bästa uppkommande MMA-talanger där flertalet namn vi känner bra till idag startat sin karriär, bland annat Takanori Gomi och Mauricio ”Shogun” Rua.
Pride gick ut ur 2003 med en smäll då de höll sin första traditionsenliga nyårsgala där de plockade de största namnen i organisationen och lät de möta varandra.
2004 års Grand Prix skulle innehålla tungviktare där de bästa tungviktarna i världen gick in i sextonmanna-turneringen. Både Fedor och Nogueira slog sig fram till finalen där de båda möttes. Fedor vandrade vidare igenom Nogueira och blev 2004 års Grand Prix vinnare och behöll bältet.
Fedor fortsatte att dominera i den djupaste tungviktsdivisionen i världen och etsade inte bara in sitt namn som den bästa tungviktaren utan den bästa fightern som någonsin gått på jorden. Han har endast gjort misstag mot två av de han mötte, mot Fujita och Randleman.
Kazuyuki Fujita fick till ett kraftfullt slag när de möttes och Fedor vinglade omkring på sina fötter, men gick aldrig ner på marken. Han lyckades få tillbaka sina sinnen och fortsatte matchen med att slå ner Fujita till marken och sätta ett kraftfullt stryplås där Fujita tvingades att ge upp.
Det andra snesteget var mot Kevin Randleman när han fixade en suplex med Fedor och ryssen landar på sin nacke. Fedor håller sig även här lugn och sekunder senare så klappar Randleman på grund av en Kimura som Fedor har satt Randlemans arm i.
Nu var Fedor Emelianenko ostoppbar.
Vid nästa Grand Prix var det dags för mellanviktare igen och Prides Total Elimination visade sig diskutabelt innehålla det mest packade matchkortet i MMAs historia.
Wanderlei Silvas lärjunge Mauricio ”Shogun” Rua var en rejäl underdog när han skrev upp sig för turneringen. Han förtjänade dock en plats i finalen när han besegrade Rampage Jackson, Lill-Nog och Alistair Overeem. Han mötte då Ricardo Arona som tidigare under kvällen hade besegrat Wanderlei Silva. Shogun fick igenom en dominerande knockout mot Arona och tog hem hela Grand Prixet. På en tidsperiod av fem månader gick Shogun Rua från en framstående utövare till en topp 10a.
Vid samma gala som Shogun Rua tog hem mellanviktsbältet blev Fedor Emelianenko presenterad av nästa utmanare på bältet, knockoutartisten Mirko ”Cro Cop” Filipovic.
Det var den största matchen under 2005 och även om om ”Cro Cop” ansågs som en underdog, så trodde man att han skulle vinna stort ifall matchen behölls stående. Trots de stora framgångarna Mirko hade haft när han tävlade i kickboxning i K-1 så visade Fedor mod genom att stå upp mot honom.
Matchen gick igenom tre ronder där Fedor till slut drog hem ett enhälligt domarbeslut och i slutändan fick han behålla sitt bälte.
Prides sjunde event hölls i 2005 och markerade övergången från kort som visade kommande talanger till att fokusera på deltagare i Prides två lättare viktklasser.
Bushido 9 innehöll den första ronden av organisationens weltervikts (183 lbs/83 kilo) och lättvikts (161 lbs/73 kilo) turneringar. Inte nog med att vinnare av turneringen skulle bli mästare på Grand Prixet, de får också varsitt bälte som de skulle komma att försvara.
Många fans ansåg att Bushido 9 var det bästa MMA-eventet i historien. Efter en kväll med 14 spännande matcher hade fyra personer kommit upp på topp, Takanori Gomi skulle möta Hayato Sakurai för lättviktsbältet och Dan Henderson skulle gå mot Murilo Bustamante för welterviktstiteln.
Finalen hölls vid nyårsgalan 2005, där Gomi fick till en knockout-vinst medans Henderson drog hem ett nära domarbeslut i hans förldel. Ingen av de två skulle komma att förlora sina bälten.
Under 2006 höll Pride sitt andra öppna vikts-Grand Prix. Och eftersom Fedor Emelianenko var skadad fanns det en öppning för någon annan framstående tungviktare att göra sitt försök på en titel. Alla de tre event som var kopplade till Grand Prixet var mycket spännande och visade upp flera topp-rankade fighters så som Wanderlei Silva, Mirko ”Cro Cop” Filipovic, Nogueira och Josh Barnett.
Introt till Pride Final Conflict 2006 visar upp de två tidigare ronderna i turneringen och är ett utmärkt exempel på Prides höga produktionsvärde för deras TV-sändningar.
Mirko ”Cro Cop” Filipovic förtjänade sin plats i finalen genom att brutalt knocka Wanderlei med en huvudspark under semifinalerna. Josh Barnett kom dit genom att besegra Nogueira i ett kontroversiellt domarbeslut. I finalen besegrade Cro Cop till sist Barnett med repeterade slag i den första ronden och fick äntligen tag på sitt bälte.
Tyvärr föll TV-rättigheterna ur händerna på Pride efter 2006 års Grand Prix. Tv-programbolagen skyllde på ett kontraktsbrott, men många spekulerade i organisationens påstådda band med Yakuza.
Utan någon TV-deal var organisationens enda chanser att existera med att sälja pay-per-views. Tack vare UFC så var USA den största marknaden för PPV-försäljning, så Pride tog ett beslut att lämna Japan för första gången på nio år för att göra ett försök att bryta sig in i USAs marknad.
Vid Prides andra gala i USA utmanade welterviktsmästare Dan Henderson mellanviktsmästaren Wanderlei Silva för hans bälte. Wanderlei hade besegrat Henderson vid ett tidigare tillfälle i hans karriär men denna gång var inte turen med honom. Henderson vann Silvas bälte och blev den första, och enda, person som innehar två Pride-bälten.
Trots två spektakulära Pride-galor i USA meddelade Prides VD Sakakibara att Pride hade blivit sålt till Zuffa, ägarna av UFC. Den här nyheten gav många fans hopp om många potentiella Pride vs UFC-supermatcher, medans andra såg domedagen framför sig.
Sakakibara sa att målet med att sälja Pride till Zuffa var att bli säker på att Pride-ringen, där mirakel hände, inte skulle försvinna. Han sa till de Japanska fansen ”Var inte rädda, Pride är här för att stanna.” En av delägarna i Zuffa, Lorenzo Fertitta, sa ”Det här handlar inte om affärer, det handlar inte om pengar. Det ger mig stora mängder glädje att kunna föra de här två organisationerna samman. Jag tror vi kommer att få se några otroliga UFC-event och några otroliga Pride-event.” UFCs VD Dana White sa ”Vi som en organisation, Pride som en organisation, och ni fans får alla fördelarna.”
Tolv dagar efter annonseringen höll Pride sitt sista event i form av Pride 34. Sex månader senare avskedade Zuffa samtliga Pride-arbetare och Dana White sa ”Jag har försökt allt jag kunnat och jag kan inte få till en TV-deal där borta med Pride. Jag tror inte de vill ha oss där borta. Jag tror inte de vill ha mig där borta.”
Efter 10 år av att producera många av de mest minnesvärda MMA-galorna i historien, var Pride FC slutgiltligen knockade för gott. Pride FC är dött, länge leve Pride!
Och gör oss en tjänst, pusha den här guiden.
