Strax efter sekelskiftet, under den tid när japanska Pride började säcka ihop men innan UFC stod som sportens envåldshärskare, pågick en unik debatt som sedan dess har klingat av. I brist på en stark och pålitlig organisation som visade vart framtiden hörde hemma, började man ifrågasätta underhållningsvärdet i MMA. Allt fler blev övertygade om att tråkiga matcher antydde sportens snara undergång och att radikala åtgärder behövdes. I synnerhet markkampen, jiu jitsu-utövarnas frivilliga ryggläge och transportsträckor, fick skulden för att det inte längre blev några hederliga krig i buren. Med den filosofin i bakhuvudet satte olika arrangörer sprätt på en serie kreativa tilltag som skulle utrota tråkighet i sporten och väcka publikintresset igen.
Med facit i hand var rädslan aldrig befogad. Samtliga kreativa idéer för ökad underhållning blev kortvariga och efter några års experimenterande var det UFC:s gamla trogna modell som blev världsstandard. Men som historisk tillbakablick är det fascinerande vad dessa innovatörer hade för lösningar på de förhatligt tråkiga matcherna…
Cage Rages undantagstillstånd
Numera nerlagda galan Cage Rage i Storbritannien införde 2005 en unik regel som inte brukades av någon annan arrangör i världen vid samma tid. Åtgärden följde däremot tidsandan att söka en lösning på fighters som trivdes lite för bra på rygg. Britterna kom på ett exotiskt undantagstillstånd som banade väg för vilda tekniker som varit populära hos publiken i Pride och på gammaldags vale tudo-galor. Om en fighter låg mitt i buren, minst en meter från nätet i en öppen guardposition eller så kallad buttscoot, kunde domaren deklarera ”open guard”. Om detta skedde fick motståndaren attackera med tekniker som normalt sett var förbjudna, exempelvis fotstamp och sparkar mot motståndarens huvud. Regeln fungerade inget vidare och skrotades snart. Man hade kunnat tro att andra organisationer skulle lära sig av detta välmenande felsteg, men icke. Singapores One FC som lanserades 2011 upprepade exakt samma misstag. I One FC kunde domaren deklarera ”open attack”, vilket gav klartecken för annars otillåtna tekniker. Det gick precis lika illa. Förra sommaren möttes två före detta UFC-champs och rivaler i One FC, Andrei Arlovski och Tim Sylvia. Arlovski golvade Sylvia och avslutade jobbet med så kallade fotbollssparkar. Men domaren hade inte hunnit säga ”open attack” och resultatet förvandlades till no contest. Fyra dagar senare plockades regeln bort. Organisationen kör numera med ett system som tillåter i princip allt som använts i både Pride och UFC. Domare världen över kan förhoppningsvis dra en suck av lättnad över att verbalt utdelade undantagstillstånd inte längre är på modet.
Dödlighet i lagformat
Två affärsmän som önskade exploatera det ökande intresset för MMA i början av 2000-talet, drog en logisk slutsats när de tittade på sportens natur och jämförde med amerikansk idrottskultur. I USA utförs alla stora publikidrotter i lagformat, vilket tycktes erbjuda ett svar på hur allmänhetens intresse skulle väckas. IFL, den internationella fightligan, skapades därför 2006 helt i linje med hur amerikansk lagidrott brukar se ut. Lagen tilldelades både en hemstad, färgglad logga och ett piffigt namn som ”New York pitbulls” eller ”Portland wolfpack”. Konceptet attraherade många kända tränare och coacher, i synnerhet de som av någon anledning var sura på UFC, och presenterades som ett hot mot oktagonen. Dana White tackade och tog emot, idiotförklarade alla som var inblandade i IFL och vräkte roat ur sig förolämpningar så ofta frågan kom på tal. I synnerhet Pat Miletich, ledare för ”Quad city Silverbacks”, gjorde ett tappert försök att käfta emot. Men IFL blev aldrig en utmanare. Den extremt individualistiska sporten funkade inte som lagsport och publiken uteblev. Efter drygt ett års envist kämpande spelade man ut det mest desperata kortet som sporten hade. När chansen gavs att visa IFL på ett mindre nätverk i USA, fyllde man sändningen med referenser till död och elände. Publiken utlovades att få se fighters lämna ringen på bår och man hade till och med en animation i sändningen som föreställde en ”flatline”, den välkända symbolen för när en människas hjärta stannar. Efter sin frivilliga förnedring fanns varken publik eller äran kvar i behåll. IFL klappade ihop ett halvår senare. Det mest positiva som kan sägas var att matcherna åtminstone bestod av hygglig MMA och att flera deltagare använde erfarenheten för att senare nå UFC.
Reducerad markkamp
Att endast tillåta korta stunder på marken för att garantera aggressiv grappling och motverka uthålliga strategier á la Gracie, är inget nytt tilltag. I synnerhet i Japan har man experimenterat med alla möjliga varianter på reducerad markkamp. Vanligast är 30-sekundersregeln som mellan 2005-2010 nådde viss popularitet. Till och med Elite XC, som var en av världens ledande galor under en kort period, övervägde att införa tidsbegränsade stunder på canvasen. Förutom påstått ökat underhållningsvärde har argumentet ofta varit att erbjuda stående fighters en sportslig chans att tävla i MMA, även om de saknar grapplingkunskaper (vilket är något av en självmotsägelse). 2010 gick till exempel Aleksander Emelianenko en match mot kickboxaren Peter Graham på galan Draka 5 i Ryssland, där markkamp endast var tillåten i 30 sekunder. Försöken att skapa kompromissande regler med halvhjärtad markkamp har generellt slutat i katastrof och missnöjda MMA-fighters som blivit besegrade av regelverk istället för av motståndaren. Det är ingen ny insikt heller. I matchen som kunde skapat MMA nästan tjugo år innan UFC debuterade, möttes japanske wrestlingstjärnan Antonio Inoki och boxaren Muhammad Ali 1976. Om de två profilerna hade rykt ihop med något som liknade vale tudo-regler eller sådär, kunde betydelsefull historia ha skrivits. Istället blev det en horribel kväll sedan man tagit beslutet att Ali skulle ha handskar, Inoki skulle köra utan, samt att sparkar endast fick utdelas från knästående. Matchen, med en budget på flera miljoner dollar, slutade med att Inoki låg på marken och sprattlade i 15 ronder, sparkandes efter Alis ben. Publiken tråkades till död, Ali fick lårkakor och ingen vann.
Tonsatt MMA
Runt 2008 uppstod den kortlivade idén att MMA behövde mer musikunderhållning för att roa publiken. Friskt vågade men dödsdömda satsningen Affliction tyckte till exempel att det var ett smart tilltag att boka in metalbandet Megadeth för en konsert på debutgalan ”Banned”, en åtgärd som sågades totalt av alla utom möjligtvis bandets mest inbitna fans. Samma år dök även dokusåpan Iron ring upp, som ville kombinera MMA med hip hop. Ingen dum idé i teorin, men en katastrof när det visade sig att många av de utnämnda ”coacherna” knappt förstod sporten, eller brydde sig om den. Celebriteter som Nelly, Lil John och Ludacris gjorde sitt bästa för att behålla sin street cred samtidigt som de försökte hjälpa sina fighters, utan att ha en aning om vad de skulle säga eller göra. Seriens mesta kändis Floyd Mayweather var främst engagerad i sig själv som vanligt och i en minnesvärd scen blev en deltagare hånad när han ville värma upp, eftersom en så kallad tränare hävdade att man inte värmde upp inför gatuslagsmål. En av showens segrare var för övrigt Jamie Yager, som senare misslyckades med att upprepa bedriften i The ultimate fighter. Sammanfattat var Iron ring en oorganiserad och förvirrad missuppfattning om MMA från början till slut. Det blev ingen andra säsong. Artistbokningar stannade dock inte där. Till och med i Sverige syntes spår av den musikaliska trenden när Adam Tensta spelade på The Zone FC:s debutgala och Rumble of the kings bokade in rockband för pausunderhållning. Fenomenet försvann lika fort som det kom och sedan några år tillbaka hörs sällan mer än en diskjockey på arenorna.
Tillbaka till medeltiden
En annan teori om varför MMA inte längre levererade en publikfriande rökare i varenda match, förklarades med införandet av för mycket regler. Många saknade gångna tiders vale tudo-format med bara nävar, laglöshet och en eftersmak av asfalt. 2007 gjorde en brasiliansk man vid namn Jorge Pereira slag i saken och skapade Rio heroes. Vågade MMA-utövare som kunde tänka sig att fightas på gammaldags vis, ställde upp i turneringarna. Reglerna förespråkade endast ”warrior code”, en slags hederskodex som var vanlig i gamla brasilianska utmanarmatcher. Koden uppmanar utövarna att helst inte bita, peta ögon eller attackera skrevet. Mer av en överenskommelse än en regel med andra ord. Några skydd eller tidsbegränsningar fanns inte, matcherna pågick tills en var knockad eller gav upp, i enlighet med traditionen som brukades av luta livre-, vale tudo- och BJJ-fighters innan UFC uppstod. Rio Heroes stoltserade med att vara den enda fightingligan i världen med oskyddade knytnävar och nådde hygglig framgång bland hardcorefans. Galan blev däremot hysteriskt kritiserad och föraktad av etablerade fighters som Vitor Belfort och Wanderlei Silva, trots att de själva inledde karriären på liknande galor. Efter att webbsidan som sände Rio heroes även började visa tuppfäktning lämnade många tittare i protest och efter den fjortonde turneringen 2008, försvann Rios hjältar helt. En suck av lättnad för många, men även en besvikelse för den troget lojala publiken som uppskattade konceptet. Matcherna erkändes, under stor kritik, av Sherdogs världsledande databas som fullt legitima MMA-matcher. Ingen av stjärnorna från Rio Heroes fick däremot någon större framgång i mer konventionella tävlingar.
Yammaskålen
Den i särklass sämsta idén som uppstod under nyskapandets period, var inte så dum i teorin. Skaparen Bob Meyrowitz konstaterade att problemet i tråkiga matcher ofta var bristen på konfrontation. Alltså att fighters backade för mycket eller låste upp sig mot burväggen. Lösningen, resonerade Meyrowitz, var att skapa en skålformad tävlingsyta som fick deltagarna att undvika kanterna och ”rinna” ner mot mitten igen. Detta simpla tilltag skulle garantera oavbruten action. Efter månader av hype och förväntningar på den nya uppfinningen, hölls Yamma pit fighting våren 2008 i Atlantic City, New Jersey. Dessvärre hade man inte tänkt på att köra några ordentliga testfighter först, vilket hade avslöjat en del brister som upptäcktes först när det var för sent. Konceptet resulterade nämligen i raka motsatsen till vad som var tänkt. Kanten gjorde det omöjligt för fighters att stoppa nedtagningsförsök och tävlingen reducerades till en händelselös brottningsfest. Alla utom en av turneringsmatcherna gick tiden ut och som väntat återkom stackars Yamma aldrig med ett andra evenemang.
Totalt grapplingförbud
Den mest radikala lösningen kom oväntat sent, och hade förmodligen haft större framgång om den lanserats runt fem år tidigare när efterfrågan på nytänkande fanns. 2009 skapades hur som helst projektet Strikebox, som lovade att endast leverera vad publiken verkligen ville se i MMA. Vilket var boxning, tydligen. Under sin slogan ”No ground, just pound” förbjöd man allt vad markkamp hette. Sporten var med andra ord samma sak som thaiboxning med tunna handskar och sporadiska nedtagningar som inte fick följas upp. Debutgalan i Montreal, Kanada, hann dock inte få reglerna nedskrivna som bindande kontrakt. Istället litade man på att deltagarna på eget initiativ skulle hedra de exotiska reglerna. Det gjorde de inte. I synnerhet inte britten James Thompson, som omedelbart sköt in på en nedtagning med syftet att stanna på backen. Domaren blev arg, publiken ännu argare och argast av alla blev kanadensiska myndigheter som hotade med att förbjuda allt som ens liknade MMA. Strikebox förlorade strax därefter rättigheten till sitt namn och är numera ett minne blott.