Att avsluta en MMA-fight behöver inte ske via en gammal hederlig knock eller submission. Genom åren har matcher avgjorts på de mest märkliga sätt, och ännu värre var det förr i tiden när reglerna var fulla av kryphål. Här är en tillbakablick på några av de mer förvirrade avsluten som synts i sporten. Avsluten skrivna i kursiv stil är de officiella resultat som blivit nedtecknade i Sherdogs databas.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
När det får räcka
Under sportens medeltid var det inte alltid deltagarna förstod värdet av markkamp, eller konditionsträning för den delen. På grund av detta hände det allt som oftast att fighters hamnade liggandes på rygg, utmattade i en position de inte var bekväma med, och helt enkelt valde att lägga av där de låg. Det mest kända exemplet var när Royce Gracie tog ner boxaren Art Jimmerson på den allra första UFC-galan som hölls 1993. Jimmerson, som kom till buren med en bar näve och en boxningshandske på den andra, hamnade kvickt på rygg med Gracie i mount. Då fick det räcka och boxaren klappade ut. I ett försök att ge en snyggare förklaring på vad som hände, skrevs det officiella resultatet som submission (smother choke).
Andra utmattade eller uppgivna fighters under ungefär samma tidsperiod fick mer rättvisande resultat nedtecknade, exempelvis svenske MMA-pionjären Nikolai Malmkvists submission (frustration) på IAFC 1995. Brawlern Gary Goodridge var ändå den sanne mästaren i att klappa ihop av utmattning eller för att motivationen inte pallade mer. 1996 noterade Goodridge en submission (position) och en submission (exhaustion) följt av en submission (fatigue). Alla tre skedde dessutom i UFC. Det riktiga paradnumret kom året efter i UVF6 där Goodridge fick se sig besegrad på submission (no apparent reason). Samma år förlorade för övrigt okände Cristian Quezada en match i IVC2 på exakt samma resultat.
Förvirringen som var WVC 3
World vale tudo championship (WVC) var en serie av galor där man fightades med bara nävar och få regler, vilket var typiskt för 1990-talets shower. WVC erbjöd dessutom ett turneringsformat som krävde att varje match hade en vinnare. Alternativet att utdöma no contest fanns därmed inte. Lägg till en racklig boxningsring som inte var byggd för MMA och kaoset som drabbade den tredje turneringen vintern 1997 har sin naturliga förklaring. Kvällen inleddes med att Sidney Freitas (me
r känd som capoeiramästaren ”Mestre Hulk”) och Zane Frasier tidigt hamnade på backen, drogs mot ringkanten och föll ut över den. Frasier hade oturen att landa underst och drog bakhuvudet i golvet. Men som sagt, reglerna krävde en vinnare och därmed fick Frasier skylla sig själv. Freitas vann matchen på officiell och fullt tillåten knockout via hitting head on floor outside the ring.
Tre matcher senare hamnade Fabio Gurgel och Patrick Smith i clinch hängandes över ringrepen. De slapp falla ut ur ringen, men föll inte ner i den heller, eftersom Smith desperat hängde i repen för att undvika Gurgels nedtagningsförsök. Ett ögonblick senare uppstod total förvirring. En okänd person rusade fram och ingrep, förmodligen i ett försök att lossa Smiths grepp för att hjälpa Gurgel. Domaren bröt och kom på något sätt fram till slutsatsen att Smith hade förlorat med hjälp av publiken. På submission. Det officiella resultatet skrevs: submission (fan interference). Smith blev förstås fly förbannad, men kunde inte påverka resultatet.
I matchen direkt efter var det åter dags för ringrep, förvirring och märkligheter. Hulkmästaren Freitas, som tidigare vunnit sin fight via flygtur ur ringen, hade oturen att stå matchad mot monstret Mark Kerr. Efter att ha självsäkert skrävlat innan turneringen, insåg Freitas snabbt hur otrevligt det var att ligga under den väldige brottaren och började ännu en gång glida ut under nedersta repet. Denna gång utan sällskap av motståndaren. Väl ute på golvet hade Freitas ingen lust att kliva in igen, och har sedan dess en förlust som lyder: disqualification (crawling out of the ring).
Det sista märkliga avslutet skedde efter hård fight mellan Pedro Rizzo och amerikanen Richard Heard. Efter drygt 13 minuter låg Heard på rygg, blodad och trött med Rizzo över sig, och valde att klappa ut efter alla slag och skallningar. De amerikanska kommentatorerna beskrev upphetsat detta som ”punishment”, vilket är den enda vettiga förklaringen på varför matchen fick det exotiska avslutet submission (punishment).
Publiken tar saken i egna händer
När den brasilianska fightingkulturen växte fram under 1900-talet, var Graciefamiljens jiu jitsu den stil som kom att revolutionera kampsport vilket till slut skapade MMA. Men de var inte ensamma. I den rivaliserande stilen Luta livre fightades man på ett liknande sätt som Gracies, men inspirerades mer av brottning än av japanska arter. Mer betydande var att Luta livre kategoriserades som en fightingsport för arbetarklass, i kontrast mot de mer välbärgade jiu jitsu-utövarna. Det fanns kort sagt rätt mycket att slåss om. I flera årtionden rök stilarna ihop på alla möjliga sätt, men det var först hösten 1997 som de kunde mötas inför en storpublik. Renzo Gracie (BJJ) och Eugenio Tadeau (Luta livre) skulle representera stilkriget som huvudmatch på galan Pentagon combat. I runt tio minuter såg det ut att bli en jämn och intressant fight, men sakta började en folksamling bildas i det hörn där Gracie och Tadeau låg och fightades på canvasen. Högen av människor växte tills den täckte hela bursidan och när domaren tog beslutet att ställa kämparna upp, brast tålamodet på läktarplats. Snart flög käftsmällar och plaststolar över hela arenan och den sista stora fighten mellan de brasilianska kampformerna avslutades med upplopp och resultatet: no contest (fans rioted).
Brorsan tar saken i egna händer
De stolta krigarbröderna Egan och Enson Inoue var ett par kultfigurer runt sekelskiftet, vars kändisskap mer bottnade i gameness och kampvilja än lysande matchresultat. I synnerhet Enson skapade sig ett namn med sin orädda, för att inte säga dödsföraktande, inställning till sporten. Hur som helst stod Enson i en fight mot Frank Shamrock på Vale tudo Japan (VTJ) 1997. Det var när Shamrock var som bäst och fighten blev en ren utklassning. Efter att ha delat ut rejält med stryk vann Shamrock till slut på TKO i rond två. Eller, han borde gjort. Innan domaren hann ta beslutet kom nämligen en överbeskyddande Egan rusandes ur ringhörnan och kastade sig in för att backa upp sin bror. Det unika resultatet förevigades därmed som: disqualification (Egan Inoue ran into the ring).
Fighting without fighting
Tungviktaren Wes Sims kanske är vagt bekant för den som har följt UFC länge. Men långt innan Mark Colemans guldgosse misslyckades i UFC och istället startade en hygglig karriär som journeyman, gick Sims historiens kortaste fight. Den varade officiellt en sekund och avgjordes på att se skrämmande ut. Matchen utspelade sig på kortlivade Reality Superfighting 2002 och motståndare var okände Mike Paduano. Allting började normalt. Deltagarna gick in i buren, Sims morrade och spände upp sig och domaren gjorde sig redo för fight. Då bestämde sig Paduano för att han inte ville vara MMA-fighter längre. Artigt upplystes domaren om detta, varefter Paduano ville gå hem. Resultatet skrevs som TKO (opponent refused to fight), publiken blev milt sagt missnöjd och krävde pengarna tillbaka. Reality Superfighting betalade snällt och gick omedelbart i konkurs.
Regelbrytaren Yvel
Gilbert Yvel som nyligen gick i pension som fighter, var en av de mest respektingivande knockoutartister som någonsin funnits i sporten. Dessvärre var den aggressive holländaren också osportslig, impulsiv och saknade normala spärrar. Redan 1998 visade sig Yvels mindre sympatiska sida när han tuggade på Karimula Barkalaev och förlorade på disqualification (biting). Tre år senare i Pride FC var det Don Fryes ögon som blev misshandlade och Yvel åkte dit på disqualification (eye gouging). Men det där var bara uppvärmning. När Yvel besökte finska galan Fight festival 2004 för att möta lokale talangen Atte Backman, togs osportslighet till en ny nivå. Redan efter några sekunder hamnade Yvel i clinch och riskerade att falla ur ringen. Domaren ville då starta om fighten i samma position. Det ville inte Yvel, som upprepade gånger vägrade och försökte starta om på distans i stället. Efter att domaren sagt till en gång mer än vad holländaren orkade lyssna på, flippade Yvel och klippte till. Domaren golvades och fick en spark i magen på köpet. Yvel blev därmed ensam i världen om disqualification (KOed the refree).
Envis butt scoot
Efter att Matt Serra chockade världen med att knocka George St. Pierre 2007, dröjde det ett år innan de två möttes igen. Under väntan växte det fram rätt mycket attityd och trash talk från den nye mästarens team. St. Pierres mentala styrka blev ifrågasatt och påstods vara klen jämfört med Serras tuffhet. Framför allt skapade Serras elev Pete Sell rubriker efter att ha kallat kanadensaren för en ”mental dvärg”. Även fightern Nick Serra, bror till Matt, drogs in i snacket om att killarna från New York var av ett psykiskt hårdare virke. Det påståendet kom av sig ett år senare. Inte så mycket för att Matt Serra fick storstryk i returmötet, men framför allt på grund av Nick Serras sista fight en månad senare. På EliteXC Primetime 2008, deltog den mindre kände Serrabrodern i en fight mot Matt Makowski. Inledningsvis gick det hyggligt för Serra, men i rond två tog orken och därmed kamplusten slut. Uppgiven, utklassad och utmattad slängde sig Serra i ett försök att dra guard för att få vila, men missade och drämde ryggen i canvasen. På order från domaren reste sig Serra motvilligt, men satte sig omedelbart ner på baken igen. Domaren försökte starta om fighten med hotelser men Serra vägrade fortsätta. Till slut fanns inget alternativ och domaren deklarerade: disqualification (Wouldn’t get up from butt scoot). Till stort nöje för St. Pierres skadeglada supporters.
Dubbelknock
En dubbel knockout borde vara det mest osannolikt märkliga som kan hända, men faktum är att sådana matcher inte ens är unika längre. Anthony Lapsley och Aaron Wetherspoon lyckades med bedriften 2008. Samma år gjorde Tyler Bryan och Shawn Parker om samma sak. Tidigare i år lyckades Brandon Alexander och Aaron Britt knocka varandra efter bara 14 sekunder. Det finns även mer exotiska varianter på temat. För två år sedan visade InsideMMA en film av två fighters som skallade ihop vilket sänkte båda två, och en amatörvideo förra året fångade en dubbelknock efter att deltagarna flugit ut genom burdörren och träffat golvet.
Den mest eleganta av dubbelknockar hände redan 2001, men blev aldrig riktigt erkänd som en sådan. På UFC 34 mötte welterviktens framtida härskare Matt Hughes den grapplingstarke mästaren Carlos Newton. I andra ronden lyckades Newton koppla en tight triangel, men blev upplyft mot burväggen av den råstarke brottaren. Newton klämde åt för allt han var värd och till slut rasade Hughes ihop, men hade krafter nog att drämma ner motståndaren i canvasen samtidigt. Båda slocknade när de träffade marken, men Hughes kvicknade till först. Samtidigt som domaren tittade till Newton, blickade Hughes nyvaket och förvirrat ut över buren och kunde konstatera att han vunnit utan att vara vid medvetande när det skedde. Historieböckerna valde att endast se till segraren, och avslutet skrevs som KO (slam).
