(På grund av omfattningen på veckans måndagslista, blev det en tisdagslista den här gången. Nästa vecka återvänder vi till korrekt veckodag.)
Lång bortom UFC finns det en amerikansk MMA-kultur som säljer knytnävsvåld och roar publiken med lokala förmågor. Dessa galor saknar inte värde i ett stort perspektiv. De agerar som farmarligor för de mer etablerade evenemangen och det är ofta här som framtidens UFC-stjärnor skapar de records som oktagonen kräver. Men på dessa barn fights eller club fights eller fight nights, finns det också en helt egen kultur med udda original som inte har några drömmar om det stora genombrottet. Smågalorna har sina egna krigarsjälar som fightas bara för att göra det, så ofta det går, i ett unikt uttryck för kamplust. Uttrycket fight night kommer från att många av dessa shower hålls regelbundet, ofta som en form av krogunderhållning, återkommande varje månad eller till och med varje vecka. Farmarligorna återfinns framför allt i den amerikanska mellanvästern, men har även starka fästen i Louisiana, Florida, Kalifornien och Alaska.
Den kändaste UFC-veteranen som varit engagerad i fight night-kulturen är Jeremy Horn (89-21). Förutom att resa runt på landsbygden och ta matcher till höger och vänster, har Horn startat sin egen Jeremy Horn’s elite fight night som för närvarande är uppe i sjutton galor där deltagarna kanske inte riktigt lever upp till epitetet ”elit”.
Även om det inte är den mest glamourösa MMA-scenen på planeten, har farmarligan sina egna anekdoter. Där finns män och kvinnor som förmodligen aldrig kommer att prisas i någon Hall of fame, men som på sitt eget vis har skapat fascinerande karriärer.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Miguel Torres (40-6)
Kanske var Torres aldrig byggd för kändisskap och framgång. I samma stund som bantamviktaren fick sitt stora erkännande som världens främste i divisionen runt 2009, började det gå brant utför. Succén i WEC gick in i väggen med två förluster. Därefter blev det avsked från UFC efter ytterligare nederlag. Som en av profilerna som skulle bygga World series of fighting gick det inte bättre, och Torres förlorade på debutgalan. Men det fanns en tid innan allt det där. Mellan 2000 och 2009, gick Torres 38 matcher på galor med namn som Finke’s full contact challenge, och förlorade bara en gång. Detta trots att bantamviktaren ofta fick möta betydligt tyngre fighters. Torres var inspirerad av Graciekulturen och försökte inte lägga på sig vikt eller undvika större motståndare. På suspekta smågalor i mellanvästern var Torres en klent byggd jätte som ingen kunde rå på. Den fascinerande storyn uppmärksammades under Torres korta tid i rampljuset, men har fallit i glömska i takt med motgångarna.
Travis Fulton (249-49-11)
Världens i särklass mest aktive fighter är också den okrönte kungen av USA:s farmarligor. ”The ironman” har under sin 17 år långa karriär rest land och rike runt, fightats mot vem som helst och producerat flera svårslagna rekord. Förutom det totala antalet matcher, som ingen annan kommer i 
närheten av, har Fulton lyckats med unika stordåd. Exempelvis en segersvit på 40 raka vinster, eller bedriften att ha delat ut 44 knockouter och 132 submissions. Fulton lyckades även besegra kända namn som Joe Riggs och Heath Herring och kan med rätta kalla sig UFC-veteran, även om det bara blev en engångsföreställning på UFC 20. Det hör även till saken att Fultons record endast nämner de något sånär sanktionerade och lagliga matcherna. Järnmannen från Iowa har sällan backat från en fight, oavsett regler och omständigheter, och vet inte ens själv hur många fighter han har gått om alla drabbningar räknas ihop. Sedan 1999 har Fulton därtill haft en boxningskarriär och har vid det här laget varit uppe i ringen 52 gånger. Totalt sett blir det ungefär 21 sanktionerade matcher per år sedan debuten. Med det tempot är det inte överraskande att Fulton har mött de flesta namn som vi nu ska titta närmare på…
Mike ”The man of steel” Kofoot (1-15)
Mannen med det sagolika efternamnet Kofoot illustrerar entusiasmen och bristen på förkunskaper som ofta syns på farmarligan i den amerikanska mellanvästern. Stålmannens totala karriär klämdes in på bara åtta månader. Från debut till pension på mindre än ett år således. Tiden där emellan var synnerligen aktiv, även om det inte gick så bra för herr Kofoot. Fulton bidrog efter förmåga och delade ut fyra av förlusterna, samtliga via avslut. Det säger något om hur långt borta dessa galor befinner sig från lagar och förordningar av svensk modell, när man noterar att Kofoot flera gånger tävlade igen en vecka efter att ha blivit knockad. 2007 tog mannen av stål sitt förnuft till fånga, och drog sig tillbaka med ett av sportens sämsta records. Storyn är ingenstans unik, Kofoot är bara en av många tappra, eller dumdristiga, fighters som offrat hälsan för att kasta sig ut i farmarligornas brutala värld.
Kristian Rothaermel (40-4)
I den tredje säsongen av The ultimate fighter, främst ihågkommen tack vare Tito Ortiz käbblande med Ken Shamrock, deltog det mystiske originalet Rothaermel. Mannen med det bökiga ringnamnet ”The weather underground”, uppgavs ha säsongens mest imponerande record, 
betydligt pampigare än seriens store vinnare Michael Bisping. Men enligt de flesta källor hade Rothaermel inte mer än en handfull matcher på sitt samvete, vilket resulterade i anklagelser om lögner och överdrifter. För att räta ut begreppen måste man betänka att Rothaermel kom från New Orleans, Louisiana, där det finns en av USA:s mest aktiva och minst reglerade Fight night-kulturer. Samma scen tillät exempelvis lättviktaren Melvin Guillard att skrapa ihop 25 matchers erfarenhet innan 21 års ålder. Det är med andra ord fullt möjligt att Rothaermel buntade ihop 40 killar innan chansen gavs att delta i TUF, men att dessa fighter aldrig registrerades någonstans. Säkert är att Rothaermel är det främsta exemplet på en Fight night-kämpe som deltagit i dokusåpan. Säkert är även att dessa meriter inte var vatten värda när de ställdes mot UFC-motstånd. Efter en enda fight i den stora buren var mysteriet från New Orleans borta för gott. Kanske sa det något om kalibern på de där 40 männen som Rothaermel tidigare hade besegrat.
Bryan ”Hardcore” Robinson (45-64)
I sällskap med Fulton och Koofot, kommer även Robinson från hjärtat av den amerikanska mellanvästern i Iowa. Där har ”Hardcore” kämpat sig fram i tolv år och visar inga tecken på att lägga av, trots sin blygsamma framgång. Förutom att kliva in i ring eller bur mot vem som helst, har det förstås blivit oundvikligt att träffa på farmarligornas kung upprepade gånger. Relationen till Fulton utvecklades med tiden nästan till ett fast förhållande. Sex gånger har Robinson klivit in för att möta Fulton, och har varje gång blivit besegrad och avslutad . Utdragen, utslagen, knockad, Robinson har upplevt allt. Men skam den som ger sig, ”Hardcore” har sökt revansch i boxningsringen och lyckats få till tre matcher mot Fulton där också. Dessa möten slutade inte bättre, knockout varje gång. Men med tanke på att Robinsons totala boxningskarriär läser nio förluster, samtliga via knockout, lär det inte hindra ”Hardcore” från att kämpa vidare. Vinst eller förlust ger Robinson järnet när klockan går, vilket inte minst syns på att endast en av totalt 118 proffsmatcher har gått tiden ut. Robinson har också haft nöjet att dela ut minst lika mycket förnedring som han tagit emot, vilket till exempel syns på totalt okände Andrew Reinards record (nedan). Notera matchtiden och datumen.
Dan Wheatly (2-25)
Även om ovanstående Kofoots turbokarriär är svårslagen, ligger Wheatly inte långt efter. 27 matcher på 20 månader i en brutal resa från 2004 till 2006. Wheatly inledde på smakfullt vis med att bli sparkad i huvudet och knockad av Fulton två gånger samma månad. Därefter avlöste matcherna varandra i en rasande fart, tills handskarna lades på hyllan efter att Fulton för femte gången slagit ut den envist kämpande Wheatly.
Matt ”The wolfman” Albright (3-24)
Albright har förstås också förlorat mot Fulton, det har många gjort. Men Albright har dessutom torskat mot ovanstående Robinson och till och med Wheatly, vilket gör vargmannen till något av farmarligans ultimata antihjälte. En av de tre segrarna skedde för övrigt när motståndaren knockade sig själv genom att halka i buren innan matchen hade börjat.
Kenneth Allen (1-34)
Allen är en kultförklarad figur som vid tillfällen fått oväntad support och komplimanger från etablerade fighters. Anledningen är förstås den mystiske Allens orubbliga gameness och motivation, trots att han på pappret är världens sämsta MMA-fighter. Inte nog med att Allen har fått konstant spö i sju år på raken, han har fått det av män som sätter skräck i betydligt bättre motstånd. Allen har rakryggat gått in i buren för att möta killar som Jake Ellenberger, Nik Lentz och Brock Larson. Som sagt, farmarligan har sin funktion i att bygga records för framtida UFC-stjärnor. På gott och ont.
Jennifer Howe (13-2)
Det ligger en grym orättvisa i att Howe aldrig fick chansen att ta del av erkännandet som givi
ts till damerna i MMA. Boxaren från Salt lake city fick istället jobbet att hedervärt men otacksamt bereda vägen för stjärnorna som skulle komma. Howe fightades på ställen som Iowa challenge och Alaska fighting championship mellan 1998 och 2005, och går till historien som den första kvinnan som lämnade ett avtryck i sporten. Passande nog inledde hon en relation med Jeremy Horn, efter att paret konstaterat att de ständigt möttes på samma Fight night-tillställningar och levde samma liv. Idag 39 år gammal får Howe nöja sig med att se hur slitet i farmarligorna så småningom ledde till att dagens damer har betydligt bättre förutsättningar.
Shawn Nolan (6-46)
Nolan kan stoltsera med att ha fått stryk, inte bara av Travis Fulton, utan även av dennes brorsa Brian Fulton. Samt av Clay Guida. Lättviktaren i UFC alltså. Det där med viktklasser var kanske inte så strikt på Clash in the curtiss 5, som evenemanget där de möttes hette. I den mån Nolan minns hur karriären började, var den ett smärtsamt kapitel i sig, signerat av ett väldigt bekant namn (se nedan).
Jeremy Bullock (0-1)
Den oförsiktige tae kwon do-instruktören Bullock gick bara en match. Men ingen illustrerar bättre hur farmarligans baksida ser ut, eller åtminstone hur den brukade se ut. Idag är kraven på deltagarna åtminstone lite högre och de naivt äventyrliga budoutövarna något färre. Oförberedd, för liten och för lätt gick Bullock sin undergång till mötes. Motståndare var förstås mannen, myten, legenden i konsten att spöa upp stackare som Bullock. Resultatet kan ses i den ökända videon nedan. Lyckligtvis återhämtade sig Bullock efteråt, och kunde återvända till ett funktionellt liv igen.
Nick Bartlett (0-1)
Stryk det där om att Bullock var det bästa exemplet på farmarligans baksida. Få matcher har varit så illa genomtänkta som när nuvarande UFC-fightern Ben Rothwell debuterade mot chanslöse Bartlett. Kravet som ställdes på deltagarna på Ultimate wrestling som galan hette, var att man ville delta. Ville man fightas, fick man fightas. I matchen, eller misshandeln, eller fiaskot, hur man nu vill se på saken, gick det därefter. Om domaren som obegripligt nog tillåter matchen att återupptas ser bekant ut, beror det på att det är Jeremy Horn. I en annat bisarrt sammanträffande var det på just den här galan som blivande UFC-mästaren Rich Franklin inledde sin karriär.
Hedersomnämnande: Jerry ”The punching bag” Spiegel (18-37), Shannon ”The Cannon” Ritch (51-76), Joseph ”The ho bag” Bochenek (0-10), Tim Wills (0-18), Nate Kopel (0-10), Wayne Pittman (2-18), Matt Anderson (1-21), Kurt Jamison (1-14), Shonie Carter (50-29)
