Trots tjugo års regelutveckling, bygger MMA fortfarande på principen att tillåta så mycket som möjligt. Det ligger en anarkistisk romantik i friheten som alla fans av sporten värnar om.
Men allt kan inte tillåtas. Säkerhet är en viktig fråga, men det har inte stannat där. Under åren har sporten gjort sig av med tekniker som anses osportsliga eller ”fula” enligt någon social konvention för hur rättvis kamp ska gå till. Inte för att de bidrar med värre skador än vad ett laddat skenben kan orsaka, men för att tillräckligt många ansåg att de skitade ner den hederliga kampen.
Forna dagars kramkalas i en halvtimme av oavbruten passivitet, bidrog även med en serie regler för att hålla publiken vaken. Men snart blev regeländringar för underhållningens skull ett kontroversiellt ämne (historiskt markerat av Gracieklanens bojkott av UFC efter den femte galan), och det är sällan någon vågar knysta om nya grepp för att få fram mer action i buren.
Dagens regeldiskussioner rör nästan bara säkerhetsfrågan, där sportens Bermudatriangel från njurarna upp till bakhuvudet har blivit ämne för mer debatt än alla andra regelöverträdelser tillsammans.
Åren har gått och korrigeringar har skett, men har vi nått fram till den ultimata regelboken? Häng med på en kritisk granskning av allt från glorifierat fusk, till paranoia, till kulturell påverkan.
Tillåtet: Slams
Slams är en publikfavorit som skickat läktarrader till taket och fått UFC-kommentatorer att tjuta i falsett, ända sedan Dan Severn lekte trasdocka med Anthony Macias på UFC 4. Quinton Jackson baserade sin kultförklarade Pridekarriär på att lyfta och släppa med onda avsikter. Det är kraft och power, den manligaste av tekniker. Om man kan bortse från dolt fusk och skador, vill säga.
Att lyfta en motståndare och drämma i backen ser mäktigt ut och låter mer än någon annan teknik. Sällan funderar man på varför den utförs eller varför en kille kan ligga livlös på canvasen efteråt. Det verkar logiskt att bara man är stark nog, kan man damma ner motståndaren hårt nog att han tappar stridslusten.
Tekniskt sett är det möjligt att slå luften ur någon med en slam, men det sker i stort sett aldrig på de vältränade människorna man ser i professionell MMA. De påverkas inte nämnvärt av att studsa sina muskulösa ryggar mot canvasen.
Så varför vinner folk på slams? Den trista nyheten är att de flesta segrar orsakade med en kraftfull nedtagning, berodde på misslyckad fallteknik. Som när Duane Ludwigs fotled gick av mot Darren Elkins, eller Mauricio Ruas armbåge hoppade ur led mot Mark Coleman.
Om personen som slammas slocknar av smällen är förklaringen om möjligt än värre. Träffen mot canvasen sker med bakhuvud/nacke, det heliga område som man officiellt aldrig får angripa. (Det är däremot otillåtet att utföra den extremt ovanliga och svåra wrestlingmanövern ”piledriver” som planterar motståndaren på hjässan.) Ibland är det ännu mer avancerat, men lika illegalt, som när Quinton Jackson drog pannbenet i ansiktet på Ricardo Arona i Pride.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Så varför är det inte bara tillåtet utan dessutom hyllat? Scrolla upp en bit för svaret. Folk älskar det. UFC-kommentatorerna jublade som fjortisar på en Justin Bieber-konsert när Rustam Khabilov plattade till Vinc Pichels ogarderade bakhuvud (bilden ovan). Ingen ville fundera på varför Jacksons panna sprutade blod efter att han vaggat Arona till sömns. Regler handlar som sagt inte bara om säkerhet utan är även en kulturell fråga om vad som anses coolt och rättvist. Vilket för oss till nästa punkt…
Otillåtet: Skallning
Den danska skallen var en av de första teknikerna som rensades ut (såvida de inte elegant maskerades i en tjusig slam). Få sörjde förlusten av denna uråldriga slagsmålsmetod, möjligtvis undantaget pannbensmästaren Mark Coleman. Men vad var anledningen?
Skallningar funkar i stort precis som armbågar. Det är en trubbig, stum träff med begränsad räckvidd och kort hävarm. Svårigheten att skapa kraft kompenseras för av den korta rörelsebanan och den ovadderade träffen. Det är en ”ytlig” teknik som sällan knockar (om den inte utförs stående) men som utdelar svullnad, sår och annat elände som motiverar närvaron av cutmen.
Så varför får man drämma armbåge i nyllet på någon, men inte skalla dem? Under en UFC-gala i höstas började Joe Rogan yra om orättvisan i detta, innan han kom tillbaka till planeten och insåg vad han satt och propagerade för. Men mannen hade en poäng. Skallningarnas frånvaro är svår att motivera. Lobbying från guardfrälsta BJJ-fantomer som inte ville ha mer trubbigt våld att oroa sig för, är en förklaring. Men mest är det förstås kulturellt. Skallningar anses fulspel, fusk och barbariskt krogslagsmål. Vilket ändå inte är lika skrämmande som traditionell kampsport…
Otillåten: 12-6
12-6, även känt som den nedåtgående armbågen, är bannlyst från MMA. Varför? Därför att en person med makt över regler och förordningar, men med bristande förståelse för kampsport, bevittnade detta:
12-6 dödar byggmaterial och bör således vara förbjudet i sportfighting. Den här osannolika skrönan berättades ursprungligen av sportens mest kända domare Big John McCarthy. Det har aldrig bekräftats att en medlem av ett sanktionerande organ verkligen baserade sitt beslut på en breakinguppvisning, men det framstår som fullt logiskt eftersom ingen vettig anledning kan ges till varför 12-6 skulle vara farligare än något annat klockslag när det gäller armbågars riktning. Men regler gör skillnad på uppsåt och faktisk skada. Vilket för oss till nästa punkt…
Tillåten: Inside legkick
En hederlig, ren, sportslig och inte särskilt skrämmande teknik. Vad i hela friden kan vara felet med den? Vad sägs om faktumet att den överväldigande majoriteten av MMA-matcher som avgjorts med denna spark, slutade i No contest, diskvalificering eller försvarslös stackare som stapplade runt med värkande kronjuveler? (fråga Chris Tuchscherer var han hade mest ont efter matchen mot Gabriel Gonzaga.) Det är betydligt mer ovanligt att någon vunnit på TKO efter att ha bearbetat motståndarens innanlår (däremot har rätt många gått ner av sparkar på lårets utsida).
Tanken är god, men resultatet är lik förbannat en teknik som gång på gång avgör matcher på foul.
Slut på exempel, ordet är fritt.
