Vi landar i Tacloban, som ni säkert har sett på nyheterna så ser det riktigt risigt ut där, allt är som bortblåst. Det var en som sa: Det är som att få en Ferrari i ansiktet i maxfart.
Vi blir upplockade av de andra fyra som var där via Jimmy. Tre poliser och den enas kille. Vi åkte runt med dem i staden och dem hade med sig en guide som hette Dennis. Han hade tydligen berättat att han egentligen vill vara en tjej och att han sparar pengar till en operation. Han var supertrevlig och på superhumör hela tiden. Dennis tog med oss till ett fartyg som hade blåst upp på land, en ganska bra bit också. Katastrofen ägde rum i november och fartygen låg fortfarande kvar på land, någonstans mellan 600 meter till en kilometer in på land, det var lite svårt att se genom all bråte. De hus fartyget hade sopat efter sig hade folk nu byggt på nytt, och med nybyggt menar jag ett skjul med fyra trästommar och en metall tak, inget mer inget mindre.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
Baggage rullband på flygplatsen i Tacloban, den fungerade inte.
Delar av flygplatsen i Tacloban, hela flygplatsen såg mer eller mindre ut så här.
Fartyget från sidan mot havet.
Killarna vid fartyget, ropade på mig och ville bli fotade :)
Fartyget hade också fått en punkt i samhället, folk hade flyttat in i den och på däck hade dem hängt kläder på tork. Det såg roligt och absurt ut samtidigt. Det var väldigt svårt att ta in sig allt och fatta att detta var verklighet för dem, jag kunde flyga hem när jag ville, dem bodde kvar på fartyget eller i sina skjul. Dom såg inte besvärade ut dem visade inte det utåt sett i alla fall, jag kanske inte är den bästa på läsa av människospråk men dem verkade trivas i sin situation, bara av de lilla jag uppfattade så bodde dem i skjul förut, nu hade dem blåst bort och dem började om från början. I min västerländska tankesätt så var det inte mycket att börja om från början. Jag menar det inte som kritik utan jag försökte förstå dem. Är man van vid att bo i ett skjul och har inte sett annat så har man varken förväntningar eller krav på mycket annat.
En mobil nergrävd bredvid fartyget.
Flickan som tvättade kläder.
Flickan som tvättade kläder och barnen.
Flickan och barnen.
Högra sidan av fartyget.
Man ser kläderna hänga på tork på fartygets däck.
Vi kliver ur bilen vid fartyget och jag ser att precis vid den sitter en flicka och tvättar kläder. Jag frågar henne om jag fick fota henne medans hon tvättade, hon sa ja och det samlades andra barn runt om henne som tycket att det var roligt att jag tog foto. Jag ville ge henne pengar för att jag fotat henne men Jimmy nästan skrek: ”Nej fan du kan inte ge henne pengar, dem kommer bara locka till sig fler.” Jag förstod inte resonemanget, jag var ju här för att hjälpa till. Jag hade fotat en flicka som tvättade och nu ville jag betala för besväret. Hur mer skulle jag kunna hjälpa henne? Blev lite sur på vägen tillbaka till bilen så jag lämnade kameran och sprang ner med en 500 pesos sedel och gav den till henne och gick tillbaka till bilen.
Köttbutiken framför fartyget.
Bild från bilen, naturkatastrofer är ingen lek.
Majoriteten av alla ”hus” i Tacloban.
Katastrofen var ödestiger. Inga byggnader kom undan. Stora som små.
En liten ironisk butik bredvid väggrenen bredvid massgravar.
När ett hus tappade fäste drog den med sig andra hus, här har det stått en del hus innan katastrofen slog till.
Vi åkte runt lite till och Dennis sa att han kände till ett barnhem som han kunde köra oss till som låg på vägen. Vi gick med på det och väl framme slog det mig för första gången. Jag är här för att hjälpa andra som har det så dåligt att jag i min vildaste fantasi inte kan föreställa mig. Jag är 34 år och ville gå iväg och gråta, bara gråta och försöka fatta att vi bor på samma planet allihopa men att vi lever under helt olika förutsättningar. Jag van vid Stockholmslyx, dem vana vid ingenting enligt mig men enligt dem själva var de nöjda, det där är svårt att få grepp om, vad är ok vad är inte ok. Vad är normalt för oss vad är normalt för dem. Jag hade väldigt svårt för att få grepp om deras normalitet och liv.
Fick detta kort av barnen.
Kortet med alla barnen från första barnhemmet.
Gråtfärdig som ett barn så frågade jag dem om jag kunde ge dem kläder och om dem behövde kläder. Absolut sa föreståndaren där och jag gav bort en hockeytrunk på 35 kilo. MMAnytt T-shirts och Hoodies. Jag trodde inte Hoodiesarna skulle komma till användning men jag märkte senare att jag kunde använda min som filt, då det på nätterna var det ganska kyligt. 35 kilo hårdpackad väska är en väldig massa T-shirts så tack alla läsare för att ni finns för att vi kan göra dessa saker. Föreståndaren ville ta bild med oss med det tog i och jag hade helst inte velat vara med, jag säger detta till föreståndaren och förklarar att den är min självklara plikt som medmänniska att hjälpa till, att jag inte vill framstå som någon överlägsen människa som kommer från väst och hjälper till bara för att få rent samvete för att kunna åka hem till Sverige för att kunna visa vad jag har gjort. Mitt absoluta mål innan MMAnytt var att dokumentera var donerade pengar går och att verkligen 100 % av donationerna hamnar hos dem behövande och inga dolda fickor. Hittills hade jag inte behövt betala något från donationerna. Föreståndaren förklarar att bilden är för barnen och att dem tycker att det är kul. Detta hade jag väldigt svårt att ta in, man märkte att detta gick per automatik, att någon kom med donationer, det togs emot, barnen tackade, man blev fotad och sen var det klart. Hade jag fått välja så hade jag bara gett ifrån mig väskan och gått. Men jag blev fotade men jag ställde mig längst bak och låtsades vara osynlig.
En annan massgrav.
En till massgrav.
Alla kyrkor verkade ha klarat sig, jag fick känslan av att filippiner var väldigt religiösa, kanske ännu mer efter katastrofen.
Vi sätter oss i bilen och åker mot vår destination byn Rawis… fortsättning följer
