Jag skall erkänna en sak. Jag har en svaghet för smala, spinkiga boxare med bra punch. Varför jag diggar de här tunna individerna (för de har varit många genom åren som jag hyst beundran för), vet jag faktiskt inte riktigt men det härrör nog från min egen boxningssejour, då jag såg mycket olika boxare av olika storlekar med olika stilar och attityder på en mängd olika platser under ett flertal år, jag minns specifikt en turnering i Finland på åttiotalet när jag såg en boxare från DDR (forna Östtyskland) som imponerade grymt på mig med allting utom just sin fysik (han var pinnsmal och blek).
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
På nämnda turnering mötte han en finländare vill jag minnas (vars namn likt östtysken jag sedan länge glömt) som var hans raka motsats, brunbränd, muskulös och oerhört färgstark som boxare. Han blev tidigt en favorit (finnen alltså) men när han så stod i final mot den snudd på anorektiske DDR-fightern blev den skrytiga fysiken inte värt ett ”jota” skulle det visa sig. Östtysken pepprade finländaren med hårda raka rappa slag och knäckte honom till slut fullständigt. Det blev ett uppvaknande för min del. Han var smal men benhård. Inte undra på i och för sig , han bar ju DDR:s landslagsdräkt, men jag blev likväl förvånad.
Jag fick i alla fall en ny favorit och tänkte efter den uppvisningen att jag aldrig mer skulle döma en boxare efter hans kroppsliga attribut. Det säger i princip ingenting. Med tiden fick jag sedan idoler som bar det där attributet, att det var smala och gängliga, på hemmaplan var det OS-boxaren, Sören Antman, på det internationella planet kunde man ju inte undgå att hänföras av amerikanen Mark Breland. Vilken jabb, vilken snärt, vilken otrolig dominans. Breland var verkligen kungen på åttiotalet och OS i Los Angeles 1984 i synnerhet.
När vi snackar ”smala” boxare med hjärta och otrolig fighting spirit kan man inte frångå en av de allra största i det avseendet, walesaren Johnny Owen som gick under smeknamnet ”The Matchstick Man” (tändsticksmannen) på grund av sitt taniga, snudd på beniga yttre. Owen blev europamästare i bantamvikt 1980 och boxades om WBC-titeln samma år mot mexikanen Lupe Pintor. En tuff fight som dock tragiskt nog kostade honom livet. Man har rest en staty på Johnny Owen i hans hemstad Merthyr Tydfil, Wales (se bild). Det finns ett flertal dokumentärer på YouTube och en schyst webbsida om honom för er som vill fördjupa er mer i hans karriär. Väldigt intressant.
Hur kom jag då in på det här med smala fighters? Jo jag noterade att Frank Maloney laddat upp ett klipp, (en promo) på hans boxare, bantamviktaren och den regerande europamästaren, Jamie McDonnell – han är ju aktuell med ett försvar av sin titel mot fransmannen Malik Bouziane på ”Hillsborough Leisure Centre” i Sheffield den 3:e mars. Han kvalar lätt in som en fin representant för det där gänget ”smala fighters” som ni kan se på videoklippet. Härligt rapp och explosiv. Riktigt cool. Se och njut!
Bilden: Johnny Owen staty/ Box Rec.com
