I artikelserien ”Grandmaster” undersöker vi kampsporten utifrån dess ursprung med fokus på ett antal personer som genom sina unika tolkning av uråldriga läror format det vi idag kallar modern MMA. Vår resa kommer ta oss från Amazonflodens småstäder, genom Japan och Kina, till Hollywoods kulisser, då vi i jakten på både inspiration och lärdom eftersöker storhet. Denna vecka bär det återigen av till Brasilien och Rio de Janeiro, där sonen till en av kampsportens mest inflytelserika mästare utmärkt sig själv som värdig att bära familjens namn.
Han gömmer fötterna i sanden, låter de små kornen tränga in mellan tårna. Vågorna slår tyst mot stranden i den behagliga vinden. Trots den tidiga timmen är den redan välfylld; barn som spelar fotboll, flickor som skvallrar och surfare som gör sig redo för dagens äventyr. Ingen stör honom, de vet bättre än så. Rickson tömmer sinnet. Han blir ett med den kraft inom sig som pappa pratat om sedan han var liten. ”Jag visste alltid att du var speciell”. För Rickson var det naturligt, att slåss, att kämpa. Han hade inte tvingats in i livet han nu levde utan hade snarare följt strömmen och helt enkelt hamnat i det. Så som det ska vara. ”Artista Marcial” – ”Martial Artist” som amerikanerna kallade det. Han kände sig hemma på stranden, mådde som bäst nära vattnet. Det var där han kände sig som lugnast. Det var där han kände sig stark.
HETAST JUST NU
Related Posts
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Ian Garry siktar på revansch i UFC 298
25 december, 2023
Michael Chandler om Michael ’Venom’ Pages UFC-Debut ”Jobbig matchning”
25 december, 2023
”I´m a water person. I feel so much energy in the water. I can understand better my emotions, I can understand my self-control, I can really connect myself with a beautiful energy you know. I feel like I live the water; I´m all numb, I don´t feel my body, but I feel some kind of very special nice feeling inside. You know it´s like theres beyond the pain … it´s almost to the point were you surrender, and you´re gonna just flow. It´s almost when you´re gonna die you know, but it´s a pleasure. The pain and the un-comfort disappear and it´s just pleasure. It´s a unbelievable feeling”. – Rickson Gracie
Japan hade alltid fascinerat Rickson; han minns pappas historier om mästare Maeda som liten, berättelser om ett folk drivet av heder och opåverkade av rädsla. Det egna intrycket var ett av förvirring och förvåning. Japanerna hade tillsynes lämnat den fina traditionen av samurajerna bakom sig och övergått i en bisarr mix av teknologi och uråldriga traditioner. Han trivdes inte bland massorna av människor som ockuperade Tokyos gator, den ständiga stressen som präglade livet i landet. Han föredrog lugnet av stranden. När det kom till ringen däremot var det en helt annan historia. Japanerna var redo att dö före de förlorade – och när de väl fick smaka på nederlag var de fulla av vördnad och var noga med att gratulera vinnaren. Tiden kröp långsamt fram. Rickson var inte nervös men förväntansfull. Han såg fram emot vad världen hade att erbjuda, hur stora utmaningarna skulle bli den här gången. Han såg fram emot att se sin hand höjas över de andra, flygresan hem och, mest av allt, att se sin fru. Det var alltid som skönast efteråt. När allt var över. Sa jag att han inte var nervös? Sakta men säkert kände han oron stiga upp i magen.
Han följer Kron med blicken – han är stark, självsäker. Rickson ser mycket av sig själv i pojken. Stoltheten tvingar fram ett leende som snabbt förtrycks. Skratt och glädje kommer efter. Nu är det allvar. Kron hade axlat Rocksons mantel väl och närmade sig för var dag sin fulla potential. Rickson visste det mycket väl. Samtidigt höll han det för sig själv. Det var inte dags ännu. Rickson tyckte om ADCC, tyckte om upplägget; shejken förespråkade med de modifierade reglerna en stil grundad på avslut, snarare än den allt stigande poängjakten som präglat sporten under senare år. Det passade Kron perfekt. Avslut var allt han visste, allt han tänkte på. Han hade ärvt sin farfars fokus, sin pappas fokus. Rocksons fokus. Han hade varit noga med att hålla sonens jiu jitsu i linje med sin egen. I linje med Hélios. Konstformen hade gått igenom familjen i nästan hundra år och den var fortfarande ytterst lik den ursprungliga läran.
Rockson Gracies död kom som en chock för familjen. Det 19-åriga livet tog slut alltför tidigt. Rickson var förkrossad. Kron kunde inte sluta gråta. Utöver den personliga förlusten hade man tappat den som av många ansågs som familjens framtida hopp inom sporten. Istället föll ansvaret på Rocksons blott 12-åriga lillebror. Kunde den lilla pojken bära den oerhörda pressen? Eller skulle han fallera?
Kron andas långsamt och metodiskt. Det var bara en match kvar nu. 20 minuter. Otavio Sousa var den som stod i hans väg. Kron brydde sig inte. Han fokuserade på sig själv, på vad han skulle göra. På vad pappa lärt honom. På att göra Rockson stolt. Vägen till finalen hade varit tuff; han var illa ute mot Gary Tonon och fick jobba hårt även i semifinalen. Han sökte pappas blick; som alltid behövdes inga ord. Styrka, mod och tilltro. Ricksons blick sa allt. Kron lämnade världen bakom sig. Han klev in i det rum som bara han vet om, det han håller hemligt från omgivningen. Mörker och tunnelseende. Perfektion, rörelse och strategi kom nu naturligt till honom. Fokusen var inställd. Otavios resa tar slut här.
”It´s really fascinating watching Kron. For people who don´t know his dad is the greatest jiu jitsu-guy of all time. Theres one guy who’s is thought of as above all others in the world of jiu jitsu; Rickson Gracie … [Kron] doesn’t do any new shit, everything he does is old school jiu jitsu, old school, Rickson Gracie-style, you know, that real basic set of techniques and it just gets him lasersharp. That´s all he does”. – Joe Rogan
Rickson Gracie är som tagen ur en film – en sann mästare, på sin tid oslagbar, orädd, fullt fokuserad och i slutändan obesegrad. Under en tid då den största delen av världen såg på hans sport som ett spektakel, en vidrig våldsuppvisning, stod Rickson stolt på dess topp som odiskutabel mästare. Han hade total makt över det egna sinnestillståndet och hade inga problem med att förvandla det inneboende lugnet till en oerhörd brutalitet. Efter 11 vinster nådde den professionella karriären sitt slut vid millennieskiftet och Rickson ägnar sig idag åt at lära ut och utveckla de egna egenskaperna till fullo. Likt en sann mästare för han läran vidare – till sina söner, till sina studenter och till de tusentals ivriga beundrare han träffar på sina resor världen över. Idag är den yngste sonen en av de absolut främsta jiu jitsu-utövarna i världen och väntar för tillfället på att debutera inom MMA i slutet av året. I slutändan är det väl det som är den sanna meningen med alla kampsporter – att i strävan på perfektion stärka sin karaktär för att därigenom gynna sin omgivning?
Rickson Gracie, mannen som blev bäst i kampsportens kanske främsta familj.
”The Gracie family is very large and there´s a lot of sections, a lot of Gracie-clicks … but Rickson´s awesome. Cause they all say it, they all agree that although there is no rolls on video … it´s all myth, it´s all legend, but you gotta believe it because everyone says the same thing”. – Eddie Bravo
