Hur mycket tecknade björnar och olympiska kommittéer än vill intala oss att det är viktigare att delta än att vinna, håller vi inte helhjärtat med. Idrott har vinnare och förlorare, där de förstnämnda alltid kommer vara illustrationen av vad tävlingar handlar om. De flesta är överens om den här krassa sanningen. Men om vi istället fokuserar enbart på begreppet deltagande, uppstår en snårskog av etik och spretande åsikter. Eller för att formulera problemet till en fråga: vilka borde respektive borde inte tillåtas att delta i MMA?
Instinktivt vill man kanske svara ”alla”. Det går i linje med entusiasmen som syns i sporten. Ju fler desto bättre, delad glädje, dubbel glädje. Men tänker man ett steg längre, börjar undantagen dyka upp.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Ta Chuck Liddell som utgångspunkt. Han fick visserligen privilegiet att avsluta sin karriär själv, men han gjorde det baserat på lämplighet. ”Jag hade fortfarande fightats, om jag fortfarande kunde ta en smäll”, konstaterade ”Iceman” melankoliskt när han summerade sin karriär.
På den punkten brukar fans vara överens, åtminstone om man har behov som når bortom Just Bleed Guys horisont. Fighters är inte gladiatorer, vår humanistiska sida vill inte se dem fightas till det bokstavliga slutet. Det kommer en dag när kroppen inte borde ta mer stryk. Ofta nämns namn som Andrei Arlovski, Wanderlei Silva eller Alessio Sakara när ämnet kommer upp. Friska, starka män som fortfarande kan dela ut, men som uppvisar oroväckande reaktioner när de själva blir träffade. De blir liksom inte ”rockade” längre, de faller mer livlöst till marken på ett sätt som för tankarna till koma och död. Det ser inte helt bra ut, känns inte helt rätt. Men kan någon beordra dem att sluta fightas för den sakens skull? Och hur ska man se på en kille som Fabio Maldonado, vars förmåga att ta stryk är oroväckande av motsatt anledning? Boxningssporten har lärt oss att det är killarna som vägrar lägga sig som får de mest tragiska avsluten på sin karriär.
En fighter kan bli fråntagen rätten att fightas på medicinska grunder, men det ska till rätt extrema skador innan ett sanktionerande organ tar det beslutet. Det ligger i sakens natur, fighters måste få fightas. Att hindra dem fråntar oss inte bara underhållning, det anses direkt kränkande. Ett brott mot allas vår fria vilja och rätt att bestämma över vad vi gör med våra kroppar.
Ett högljutt uttryck på den mentaliteten såg jag för några år sedan, när en fly förbannad läsare gick till mottattack efter ett påstående att Jean Claude van Dammes planer på comeback i ringen var olämpliga. Artikeln skrevs mot bakgrund av att den belgiske actionhjälten har brottats med kokainmissbruk sedan 1990-talet, är diagnostiserad som bipolär, och är 52 år gammal. När beskedet kom att musklerna från Bryssel seriöst övervägde en thaiboxningsmatch, verkade det rimligt att ifrågasätta detta.
Det tyckte inte läsaren. I en svavelosande urladdning om respekt, fighterhjärta och stolthet, förklarades att den ärade van Damme hade förtjänat att ta vilken fight som helst. Mot vem som helst, så länge han levde. Madness? This is Sparta! Han skrev kanske inte det där sista, men det var ungefär så det lät.
Man kan se var reaktionen kommer från. Vissa människor är inte byggda för en trygg, skyddad ålderdom. De behöver få göra en Helio Gracie och ta avsked med vissheten att de höll ryggen rak till slutet, med ett färskt minne av den siste snubben de spöade upp. Men de flesta rynkiga krigarsjälar, till skillnad från Helio, behåller inte heller ett skarpt psyke i en pigg kropp tills de dör vid 95 års ålder.
Eller är det värre åt andra hållet? Få visade någon sympati för den amerikanske promotorn som lät barn tävla i fullkontakts-MMA. Men var går gränsen? Flera finska talanger debuterade innan de fyllde 18.
För närvarande är lämplighetsdebatten fokuserad på en man som varken är gammal, sönderslagen eller självmordsbenägen. Han heter Garrett ”G-Money” Holeve, är 23 år gammal och tränar MMA i Florida. Om det inte var för en liten detalj hade antagligen ingen brytt sig om den unge mannen. Detaljen är att Holeve har Downs syndrom. Kvickt drogs paralleller till det arm- och benlöse brottarfenomenet Kyle Maynard, som gick en kontroversiell burfight för tre år sedan. Både Holeve och Maynard har skapat upprörda känslor, där diskussionen svänger mellan önskan att låta killarna göra vad de vill, och de etiska problemen med fightingsporternas kardinalregel om förmågan att försvara sig.
Ultimat handlar frågan om den sympatiska instinkten att vilja beskydda människor. Men det handlar även om den betydligt mindre trevliga önskan att beskydda människor från sig själva, något som vi till vardags associerar med förtryck och förmynderi.
Som kvinnor. Här i Sverige hör vi, nu för tiden, sällan åsikten att tjejerna borde räddas från sina fightingambitioner. Men när Hanna Sillén blev sövd av tyskan Sheila Graf på The Zone 8, vaknade instinkterna i de mest politiskt korrekta av människor. Efter galan var det inte bara en utan snarare ett tiotal personer som behövde påpeka att de omöjligt kunde sympatisera med att fröken Sillén skulle in i fler burar. På samma gala blev numera UFC-anställde Akira Corassani inskickad i dimman han också, vilket inte genererade några liknande reaktioner över huvud taget.
Frågan går vidare till cyberspace. Borde någon räddas från sig själv, och i så fall vem? Gubbarna, tjejerna, kidsen, de invalidiserade, de funktionshindrade, de omänskligt stryktåliga, de lättknockade eller någon annan?
(På bilden: Peter Nellbro från Göteborg som tränar MMA trots funktionshinder i armar och axlar. Nellbro har gått 0-6 i shootfighting med samtliga förluster på submission. Men han vann nästan en fight på knock. Med en spark.)
