För tjugo månader sedan blev Nate Diaz fullständigt dominerad i den näst sista matchen på en TV-sänd gala. Ett besvär han fick tjugotusen dollar för. I helgen fick han två miljoner dollar i grundlön för att gå huvudmatchen på en av tidernas största galor.
”I am not surprised, motherfuckers.”
Det var de första orden ur Nate Diaz (19-11) mun efter segern mot Conor McGregor (20-3) i mars tidigare i år. Han var inte överraskad över att ha lyckats besegra sportens största stjärna. Och äntligen ha fått möjligheten att bli en själv.
HETAST JUST NU
Related Posts
Myktybek Orolbai – MÄSTARE I OKÄNDA NATIONALSPORTEN
25 november, 2024
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Saenchai går till final – 336:e (!!) VINSTEN I KARRIÄREN
25 november, 2024
Boxbollens nya utgåva i samarbete med McGregor efter domen
25 november, 2024
Vägen fram till den segern var en krokig och lång en. Längre än vad han själv trodde att den skulle bli. Men det var alltid säkert att han skulle nå dit.
Redan från början gick det inte att ta miste på potentialen i den unge Diaz som började sin UFC-karriär med att delta i den femte upplagan av, den då stjärnproducerande serien, The Ultimate fighter (TUF). Där han tävlade med flera framtida toppfighters, bland annat Joe Lauzon (26-11), Gray Maynard (12-5-1, 1 NC) och Manny Gamburyan (15-9, 1 NC), om ett UFC-kontrakt.
Trots den tuffa konkurrensen den säsongen lades ett favoritskap på hans axlar. Inte nödvändigtvis för att alla kände till honom, utan mer på grund av vem hans bror var.
Nicks skugga
Nick Diaz (26-9, 2 NC) var, innan i år, den av bröderna som hade nått mest berömmelse och framgång. Det kastades ofrånkomligt en skugga över Nate och den ständiga jämförelsen var oundviklig. Bröderna är onekligen lika på vissa sätt, men långt ifrån alla. Nate har alltid varit mer introvert än sin bror. Lite mer obekväm när han stod framför en kamera och skulle uttrycka sig verbalt. Att uttrycka sig fysiskt var däremot en helt annan sak.
Med långfingret viftande åt alla håll, även när han hade en motståndare i en triangel, kom Diaz att charma hans brors nischade fanskara. Snabbt blev de en enhet, Diazbröderna. Kända för att ha samma publikvänliga stil i buren och lika orädda att ta sig an vem som helst utanför. Äkta fighters som alltid är låsta i kamp, oavsett om det är mot motståndare i en bur, samhällsnormer eller alla former av auktoritet.
I en större samhällsanalys kan man säkert argumentera för att deras anti-etablissemangattityd ligger mer rätt i tiden nu än någonsin, och att det skulle kunna förklara brödernas nuvarande kultstatus. Men Nates popularitet var aldrig ett fall av rätt person vid rätt tidpunkt, det skulle komma senare när en viss irländare handplockade honom som motståndare.
Vinster och förluster
Diaz vann sin säsong av TUF genom att stoppa samtliga sina motståndare och fick i och med det ett långt UFC-kontrakt. Han inledde sin tid i organisationen med fem raka segrar innan några jämna domslutsförluster fick honom att prova på lyckan i welterviktsklassen. Men efter en till början lovande start blev han i princip utslängd ur viktklassen, där han senare skulle ta sin karriärs största seger, av den större Rory McDonald (18-4). Förlusten påverkade däremot inte Diaz särskilt mycket, ingen av hans förluster tycktes göra det. För enligt honom själv förlorade han aldrig riktigt.
Det var alltid via domslut förlusterna kom, och i Diaz verklighet var det alltid någon bakom kulisserna som inte ville att han skulle vinna. Hans fans trodde såklart på honom, Nate Diaz säger alltid som det är.
När Diaz gick tillbaka ner till lättvikt satte han ihop sin karriärs mest imponerande segerrad. Han besegrade Takanori Gomi (35-12, 1 NC), Donald Cerrone (31-7, 1 NC) och Jim Miller (26-8, 1 NC) på vägen fram till sin enda titelmatch i UFC. Den förlorade han mot Benson Henderson (23-6). Återigen en förlust via domslut.
Diaz hade jobbat sig hela vägen upp till toppen bara för att slås ner igen.
Renässansen
Det blev starten på en dyster tid för Diaz. Dåliga resultat blandades med perioder av inaktivitet, mest på grund av kontraktsdispyter och missnöje med lön. Ändå fanns ett fortsatt sug efter att se honom. Trots att UFC-presidenten Dana White, under kontraktstjafset, hävdade att Diaz inte var en ”needle mover” bokades han alltid in i ett huvudkort, och oftast på de prestigefulla sändningarna på FOX.
Samtidigt gjorde en viss Conor McGregor en raketresa i UFC och etablerade sig, efter bara en handfull matcher i organisationen, som sportens största stjärna. Något som inte gick Diaz, med 23 matcher i UFC, förbi.
Han hade vägrat gå en match under hela 2015 fram till hösten när han lyfte på luren, ringde upp UFC och bad om att få möta Michael Johnson (16-10), rankad fyra i världen. Han hade en plan.
I hans ögon hade McGregor tillåtits ta en genväg till framgång av makthavarna som alltid hållit honom tillbaka. Och han tänkte själv nu spela spelet för första gången och ta sin egen genväg. Efter segern mot Johnson bjöd Diaz på en av de mest minnesvärda segerintervjuerna någonsin, när han skickade ett meddelande direkt till McGregor.
”You are trying to take everything I’ve worked for motherfucker … I am going to fight your ass …”, var det som gick att utskilja i den hårt censurerade intervjun.
Vad det ledde till vet ni redan. Diaz var fightern McGregor ville ha in på kort varsel efter att Rafael dos Anjos (25-8) dragit sig ur deras match. Något han skulle få ångra. I en nästan poetisk matchutveckling fick Diaz ta emot massor av tunga slag på sin väg fram till segern. Men han lyckades till slut.
Veteranen med tjugotre UFC-matcher hade tagit den långa, krångliga vägen. Och till slut lyckats bli en stjärna.
”Too real for this sport”
Under natten till söndagen gick han huvudmatchen på en av tidernas största galor, något han tjänade två miljoner dollar i grundlön för. Han förlorade returmatchen mot McGregor, via domslut givetvis, men tappade inget av sin vunna stjärnglans. För när Diaz förlorar via domslut, finns det en konspiration bakom hörnet.
”They can’t have a motherfucker like me winning. I’m too real for this sport. They have to get me out when they can”, sa han i intervjun direkt efter domslutet meddelades.
Efter matchen tyckte hans fans och flera professionella fighters att Diaz blivit rånad på vinsten, trots att de flesta MMA-kunniga journalister höll med om resultatet. Det är det som gör reaktionerna efter matchen så intressanta. Diaz har nått toppen, men lyckas ändå svinga uppåt. Hans fans tycker fortfarande att han behandlas orättvist.
Stora pengar
För matchen på UFC 202 tjänade Diaz, en man med elva förluster, mer än alla sina kollegor som inte heter McGregor eller Brock Lesnar (6-3). Och han har satt sig i positionen att han kan göra det utan att behöva möta de bästa i sin viktklass. Diaz har tydligt sagt att han inte har något intresse av att slåss om bälten längre. Han vill bara ha motståndare han kan tjäna stora pengarna på att möta. Han vill bara möta Conor McGregor.
Det verkar han inte få direkt. Frågan blir då vad som händer med Diaz, anarkisten som äntligen hamnat i en maktposition. Väntar han på McGregor och äventyrar att dämpa sin glöd eller tar han en annan match och riskerar att förlora. Eller, inget av alternativen är egentligen särskilt vågade.
Inte för en man som har förmågan att vinna, även när han förlorar.
