Genom åren har MMA drabbats av intressanta märkligheter vid sidan av de stora nyheterna. Händelser som kanske inte hade någon större betydelse, men som tycks övernaturliga på sitt eget sätt. Veckans lista blir en tillbakablick på några minnesvärda sammanträffanden.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Brian Bowles upprepar sig
Att den forne WEC-mästaren Brian Bowles har besegrat Damacio Page två gånger är inte så konstigt. Bantamvikt är en liten division och många av namnen har mötts flera gånger. Att Bowles vann på giljotin båda gångerna är inte så sensationellt heller, det är ett av amerikanens favoritlås. För att se det bisarra sammanträffandet behöver man konstatera att Bowles har mött Page, besegrat honom på giljotin, i första ronden, efter exakt tre och en halv minut, två gånger om. Först i WEC och därefter i UFC, med samma teknik, tid och motståndare. Ingen annan kan stoltsera med den bedriften. Till och med Page försökte förhindra upprepningen genom att inte klappa i den andra matchen, men somnade och fick se sig identiskt besegrad igen.
Sju grader av Fulton
Att originalet Travis Fulton har gått fler matcher (310) än någon annan MMA-fighter borde vara bekant för alla som har följt sporten ett tag. En konsekvens av detta är den långa listan över motståndare som Fulton har mött genom åren. Dessa har i sin tur mött ännu fler fighters och så vidare. Förgreningen av matcher och fighters har lett till fenomenet ”Seven degrees of Fulton” som brukade vara en populär lek på diskussionsforum förr i tiden. Principen är att alla fighters befinner sig inom sju matcher från ”The ironman”. UFC:s tungviktsmästare kan till exempel kopplas med bara tre steg:
Cain Velasquez mötte Ben Rotwell som mötte Travis Fulton.
Den snabba kopplingen hjälps av att de har liknande kroppsvikt. Mer obegripligt är att det även funkar i andra viktklasser, även om man då behöver utnyttja fler steg. UFC:s lättaste mästare Demetrious Johnson, vars matchvikt bara är drygt hälften av Fultons, befinner sig också endast sju matcher bort:
Johnson mötte Norifumi Yamamoto som mötte Josh Thompson som mötte Gilbert Melendez som mötte Diego Sanchez som mötte Brian Gassaway som mötte Travis Fulton.
Flitiga fans som orkade ta sig igenom Fultons matchlista och följa förgreningarna, kunde konstatera att i stort sett alla fighters passade in i ”Seven degrees of Fulton” oavsett viktklass. Idag har det blivit lite svårare att följa spåren, mycket tack vare införandet av lättare viktklasser för män samt den globala expansionen av sporten. Ändå funkar det förvånansvärt ofta om man orkar leta, även på svenska fighters som knappt har lämnat landet för att gå match. Som Ilir Latifi till exempel:
Latifi mötte Tatsuya Mizuno som mötte Trevor Prangley som mötte Jeremy Horn som mötte Travis Fulton.
Inte ens en veteran som Omar Bouiche, som gick i pension för tolv år sedan, är undantagen:
Bouiche mötte Jason DeLucia som mötte Joe Slick som mötte Brian Gassaway som mötte Travis Fulton.
Det går att roa sig med att spåra Fultons svallvågor precis hur länge som helst.
Mästarbröder
UFC har haft tre mästare med samma pappa, om man använder en generös definition. Dessa tre är Ken Shamrock, Frank Shamrock och ”Jens Shamrock”. Det sista namnet kräver en förklaring. Mannen bakom alla tre är Bob Shamrock, som egentligen inte var pappa till någon av dem, men som var engagerad i att hjälpa unga män från problematiska familjer. Det var han som adopterade ynglingarna Frank Alisio Juarez och Kenneth Wayne Kilpatrick, efter att de hamnade på hans institution ”Bob Shamrocks Boy’s Home”. Både Ken och Frank bytte senare sina namn till adoptivfaderns och när en ung man som hette Jens Pulver lärde känna Bob 1999, ville han göra samma sak. Pulver ansåg att Bob var den första fadersgestalten han haft och ville markera det med att byta sitt efternamn precis som Ken och Frank hade gjort. Han övertalades dock att behålla sitt ursprungliga namn med uppmaningen att ”se till att få namnet Pulver att betyda något bra”. Några år senare kunde Bob konstatera att även Pulver lyckades bli UFC-mästare, precis som Ken blev 1995 och Frank 1997.
Hillbilly plata
När Shinya Aoki drog ut Joachim Hansen med strypningen gogo plata 2006, ansågs det vara ett kvitto på den japanska grapplerns övernaturliga skicklighet. När Nick Diaz fick Takanori Gomi att klappa ut i samma lås året efter, blev reaktionen densamma. Gogo platan upphöjdes till skyarna som en symbol för BJJ när det var som mest kreativt och avancerat. Vilket för oss till ”The hillbilly heartthtrob”, mannen som märkligt nog spelar huvudrollen i den här tillbakablicken. Den två meter långe, 120 kg tunge cowboyen Brad Imes deltog i andra säsongen av The ultimate fighter och bidrog till att Dana White än idag fruktar att rekrytera tungviktare via dokusåpan. Imes var enorm, tung och sävligt långsam, svårslagen men måttligt underhållande. Valet av image och ringnamn som antydde en något trög bonnläpp från vischan fick knappast marknadsavdelningen att jubla heller. Med knapp marginal på ett delat domslut i finalen lyckades ändå den huvudet kortare Rashad Evans sno titeln. Imes förlorade några matcher till i oktagonen, lämnade UFC och glömdes snabbt bort. Fram tills 2007 vill säga, året när gogo platan blev alla BJJ-romantikers favoritteknik. Det var nämligen varken Aoki, Diaz eller någon annan BJJ-fantom som skördade mest framgångar med låset. Det var ”The hillbilly heartthtrob” som plötsligt började strypa ut den amerikanska mellanvästern med luriga skenben under hakan. Snabbt gick det också. Den gigantiske Imes la sig frivilligt på rygg och välkomnade tungviktarna att ta plats i hans guard så att låset kunde appliceras. Världen häpnade samtidigt som grapplingfantasterna bestämde sig för att låset kanske inte var höjden av BJJ trots allt.
Knockout utan KO
Att en hel UFC-gala passerar utan att någon blir utslagen är extremt ovanligt. Det har bara hänt två gånger på en numrerad gala, där en av dem var UFC 76. Kvällen slutade med sex domslut och tre submissons. Ingen KO och ingen TKO. Inte så kul för publiken kanske, men det blir rätt roligt om man tittar på UFC:s kreativa namngivning. UFC 76 var nämligen den enda UFC-galan som tilldelats namnet ”Knockout”. Med tanke på att slagkraftiga män som Chuck Liddell, Keith Jardine, Mauricio ”Shogun” Rua, Lyoto Machida, Anthony Johnson och Jeremy Stephens deltog på samma kväll, förstår man varför UFC väntade sig att galan skulle leva upp till namnet. De där killarna har tillsammans knockat 74 motståndare. Fast just den kvällen kunde ingen av dem, eller någon annan, dela ut ett avgörande slag. Om man tror på vidskepelse kan den där händelsen sätta fart på fantasin.
Hedersomnämnande: Det finns tillräckligt med konstigheter för två listor. Om en vecka kommer del två.
