Halva 2014 har lagts till historieböckerna och det är dags för en summering av de främsta händelserna, profilerna och samtalsämnen.
Första halvåret av 2014 har passerat och vi kan konstatera att det råder lite deja vu. Vi fick i många avseenden en repris på samma period under förra året. En brasiliansk gigant nedlades av en amerikansk brottare, Alexander Gustafsson fick titelchans och de mest dominanta UFC-mästarna kunde inte finna en värdig utmanare. Men det fanns även nyheter som piggade upp. TRT-kontroversen nådde äntligen fram till ett beslut och welterviktens titelstrid blev intressant för första gången på åratal.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Dricus Du Plessis VS Sean Strickland, tog domarna rätt beslut?
29 januari, 2024
Bellator 2.0
Det finns sällan några egentliga nyheter att rapportera från Bellator. Sedan 2008 har verksamheten traskat på i en stadig lunk med Bjorn Rebney vid spakarna och ett turneringsformat som visas i vanlig tv. Någon riktig utmanare till UFC har Bellator aldrig varit, främst på grund av bristen på riktigt stora namn. Konflikten med storebror har stannat vid halvhjärtade försök till pikar från Rebney, vilket endast fått Dana White att svara med blandade svordomar så alla kan förstå precis hur fucking lite han bryr sig. Det enda spåret av faktisk konkurrens har skådats när stjärnor som Ben Askren och Eddie Alvarez har gjort ett misslyckat försök att byta bur, och snabbt fått känna på hur fucking lite White tänker kämpa för att ge dem ett kontrakt. Men i år hände det äntligen lite grejer. Först ut var Bellators debut på Pay per view, UFC:s favoritmarknad som de också har haft ensamrätt på tidigare. Bellator skrapade ihop sitt starkaste gäng av talanger och skickade in dem mot avdankade UFC-fighters och okända namn. När röken lade sig hade de tre främsta namnen Alexander Shlemenko, Michael Chandler och Muhammad Lawal förlorat de matcher de förväntades vinna. Sämsta tänkbara resultat att bygga vidare på, en källa till skadeglädje för White och en dyster profetia om Bellators framtid. Kanske var det därför man till slut valde att överge sin modell. För ett par veckor sedan kom beskedet att Rebney blir ersatt av Strikeforce grundare Scott Coker samt att man överväger att sluta med turneringarna. En frisk fläkt av nytänkande som har behövts länge.
Svensk återväxt
Året började bra för svensk del. Först ut var Nico Musoke som i februari blev förste svensk någonsin att vinna sina två första matcher i UFC. Därefter rann det på. Ilir Latifi levererade med besked i sin andra chans i oktagonen och pensionerade Cyrill Diabate med en skräckinjagande strypning. Akira Corassani utmanade favoriten Dustin Poirier på ett publikfriande sätt och vann bonus för bästa match, även om det slutade i förlust. På UFC i Berlin blev det en blågul fest efter att både Magnus Cedenblad och Niklas Bäckström vunnit på avslut. Den ende av de nya svenskarna som hade en dålig dag på jobbet var möjligtvis Mats Nilsson, vars debut slutade med knock av Luke Barnatt. Skåningen kunde ändå fira milstolpen att ha tagit sig till den största av burar. Härnäst ser vi fram emot Musokes första match på main card och Andreas Ståhls efterlängtade debut som förhoppningsvis sker i sommar, vilket kommer sätta antalet svenskar i oktagonen till imponerande nio stycken.
Tronstriden i -77
Weltervikt brukade vara UFC:s mest förutsägbara division. Åtminstone i toppen, som bestod av en tvålfager superhjälte med fransk brytning ståendes på ett berg av nedtagna motståndare. George St Pierre regerade med järnhand i sex år och hade inte någon seriös utmanare förrän den ödesdigra match som slutligen fick giganten att knäckas mentalt. Efter att mästaren abdikerade förvandlades divisionen till skådeplats för sportens egna Game of thrones. Plötsligt ville alla utmana om bältet och ingen ville ta ett steg bakåt . Publikfavoriten Robbie Lawler gav den nye mästaren Johny Hendricks en holmgång på närdistans, sjövilde Matt Brown blev bara vildare, Tyron Woodley tog för sig och till och med Dong Hyun Kim kastade ut sin pålitliga judo för att sadla om till bindgalen brawler. På några månader slutade weltervikt förknippas med double legs, jabbar och bländvita leenden, och ersattes av svingande nävar och sammanbitna miner. Inte ens kanadensarna behövde sörja för mycket, då Rory McDonald gjorde en stabil insats för att bevara nationens status i viktklassen. Någonstans i fjärran kunde man även ana den beklagande rösten hos Nick Diaz som gärna vill bli mästare men som inte riktigt vill slåss för det.
Slutet för TRT
Under 2013 jagade fighters lagligt testosteron med samma iver som de jagade sponsorer. Vinnarna var de som kunde hitta en vänligt inställd läkare, och få en diagnos som hävdade att deras naturliga åldrande behövde akut behandling med hormoner. Förlorarna var de som antingen åkte dit för att ha använt sprutor från fel källa, plus gänget som körde helt rent och undrade över hur de skulle kunna konkurrera med resten. För publiken var det en tröttsam härva där regler, lagar och själva sportsligheten i sig kunde bändas och vinklas. I slutet av februari tog velandet äntligen slut. Nevadas idrottskommission beslutade att inte tillåta den kontroversiella TRT-behandlingen och snart därefter tog fler kommissioner och organisationer efter. TRT-förespråkarna Vitor Belfort, Chael Sonnen och Dan Henderson svarade med dramatiska intervjuer där de försökte väcka sympati för sin situation. Alla tre lovade att tappert kämpa vidare, lagligt och rent, men att deras kroppar och själar led svåra kval i brist på medicinen. De fick inte mycket förståelse i retur. Betydligt fler fans tyckte snarare att klagosången bekräftade hur starka grejer som hade flutit runt i ådrorna på de medelålders idrottarna. Den teorin blev än starkare när Sonnen torskade som dopad och Henderson blev överkörd som aldrig förr i mötet med Daniel Cormier. Det tycks pågå en uppfriskande rensning i leden, där det snabbt blivit tydligt vilka som kan tävla även utan sin hormonboost. Även om doping och tvivelaktiga substanser fortsätter vara ett oöverskådligt problem i sporten, införde TRT-förbudet åtminstone lite behövlig rättvisa.
Stiltje på toppen
Vem kan ge Ronda Rousey, Cain Velasquez, Jose Aldo och Demetrious Johnson den utmaning de behöver? Fyra divisioner suktar efter en Gustafsson om man så vill, någon som kan utmana titeln på allvar och tvinga mästaren att visa sin värdighet. När envåldshärskare får sitta för länge blir till och med titelmatcherna förutsägbara till slut, även känt som St. Pierre-effekten. Sporten kräver sina hotbilder för att spänningen ska stiga. En titt framåt skänker lite hopp, även om oddsen inte antyder regimskiften. Efter att Team Alpha Male till slut lyckades besegra sin nemesis Nova Uniao, har ett litet hopp väckts att Chad Mendes ska kunna skaka fram den gnista som alla vill se i champ Aldo. Däremot tror få att Alexis Davis har en suck mot Rousey eller att Fabricio Werdum kan överleva många ronder med monstret Velasquez. Efter Johnsons femrondare av tryggt poängplock mot en chanslös Ali Bagautinov, sitter flugviktens kung på en tron som är både trygg och måttligt intressant. Som sagt, inget gjuter mer liv i en division än en utmanare á la Gustafsson, vilket syns tydligast i de divisioner som inte har en sådan.
Ultimate fars
Den tredje säsongen av brasilianska The ultimate fighter (TUF) var inget stolt ögonblick för MMA. Kändiscoacher som inte förstod sporten, ringflickor i en tävling som mest liknade en hundutställning och en överhypad rivalitet som inte levererade. Temperamentsfulle Wanderlei Silva och storkäften Chael Sonnen under samma tak förväntades vara receptet för dramatisk dokusåpa. Hypen nådde långt utanför Brasilien och coachbråket blev ett samtalsämne över hela världen. I slutänden blev det mer förvirring och sandlåda än någon sevärd rivalitet. En misstänkt berusad Silva svamlade tomma hotelser, Sonnen kontrade utan passion, alla satt fast i språkbarriären och slutligen utmynnade allt i ett slagsmål där en assisterande coach missade att allt var teater och började veva på riktigt. Dana White skällde ut coacherna för att de gjort exakt vad UFC marknadsfört att de skulle göra och hyckleriet hade julafton. Den enda goda nyheten var att förväntningarna på matchen åtminstone höjdes. Efter allt tjafs behövde de vresiga gubbarna verkligen göra upp. Den drömmen dog vid ett dopingprov som Silva sprang iväg från, och begravdes när Sonnen testade positivt för de hormonkontrollerande medel han lovat att sluta med. Månader av snack utmynnade i absolut ingenting. Samtidigt passerade den allmänt ignorerade TUF: Nations och en synnerligen sval säsong av vanliga TUF. Sammanfattningsvis hade det varit bra timing om Zuffa ännu en gång kunde revolutionera marknadsföringen av fighting som de en gång gjorde med sin dokusåpa. Ett hus fullt av sprit, blygsamma talanger och muckande idrottare börjar kännas gammalt.
Dillashaws triumf
Om TUF fick någon upprättelse det här halvåret, var det definitivt genom TJ Dillashaws sensationella seger över Renan Barao. Brottaren som för bara tre år sedan deltog i dokusåpan och knockades av John Dodson i finalen, var en osannolik utmanare av flera skäl. Senast en TUF-vinnare lyckades bli mästare var med Matt Serra för åtta år sedan och ingen som har förlorat finalen har tidigare lyckats ta titeln alls. Dessutom hade Barao just utropats till sportens främste, med sin unika svit på 33 matcher utan förlust. Buren hade fått en ny Anderson Silva och Dillashaw gavs ännu sämre odds än vad Chris Weidman hade för ett år sedan. Men resultatet blev detsamma och ännu en osårbar brasse visade sig vara mänsklig. Glada dagar för amerikaner i allmänhet och Team Alpha Male i synnerhet, som efter lång och envis kamp till slut lyckades peta bort Nova Uniao från förstaplatsen.
En gång till
Allt gick enligt plan och prognoser. Jon Jones slog Glover Teixeira och Alexander Gustafsson knockade Jimi Manuwa, vilket var allt som krävdes för att boka in ett returmöte. Daniel Cormier svepte in från flanken och försökte tränga sig före i kön, men lyckades inte förhindra matchen som alla vill se. Fighten mellan ”Bones” och ”The mauler” var förra årets bästa och man behöver inte ens vara svensk för att vara lyrisk över vad som väntar 27 september på UFC 178. Om första mötet lärde oss något, var det framför allt hur jämn den här styrkemätningen är. När ingen har ett givet övertag på någon distans blir varje teknik viktig, varje slag avgörande och varje nedtagning en seger i sig. Med sådana förutsättningar är det svårt att vänta sig annat än en ny succé. Vem som än vinner kommer vi bli serverade en fight att minnas.
Blandade utmärkelser för första halvan av 2014:
Hårdast straff: Förra året kunde alla känna sympati när Pat Healy rökte en joint som skulle kosta honom nästan en miljon kronor i uteblivna bonusar. I år fick Jason High känna på hur hårt ett misstag kan bestraffas. Besvikelse över en förlust och uppretade känslor ledde till en knuff mot domare Kevin Mulhall. Förbjudet och oacceptabelt förstås, men inget som hotade domaren eller påverkade matchen. Som straff fick High först böter, sedan ett års avstängning, sparken från UFC och utskälld för sin osportslighet. Lite brutalt kan tyckas. Inte minst med tanke på att Tito Ortiz puttade bort domare John McCarthy på UFC 47 utan att bli bestraffad över huvud taget.
Störst vinnare: TJ Dillashaw kom, såg och segrade mot alla odds och blev stjärna över en natt. Som god tvåa Johny Hendricks, som fick det bälte han kanske förtjänade redan i höstas och därtill gav publiken en orädd och offensiv mästare som de längtat efter.
Mest oväntade underhållning: Årets första gala UFC Fight Night i Singapore kritiserades hårt för bristen på kända fighters och intressanta matchningar. Men kvällen levererade en kavalkad av submission och kröntes av Tarec Saffiedines benhårda femrondare mot Hyun Gyu Lim, vilket gjorde galan till en av vinterns bästa.
Största snackisen: Alexander Gustafsson hade fräckheten att erkänna sig vara en kristen man. Med andra ord, en egenskap som anses normal hos amerikanska fighters och obligatorisk hos brasilianska. Men sekulariserade svenska fans tappade hakan och gick lös. Drygt 300 kommentarer senare är debatten fortfarande vid liv.
Störst rån: Diego Sanchez hade tidigare besegrat Martin Kampmann och Takanori Gomi med obegripliga domslut, och visade ännu en gång att det kan löna sig att se arg ut samtidigt som man missar det man försöker slå på. Efter att Ross Person noterade 51-33 i betydelsefulla träffar, 1-0 i nedtagningar och 13-0 bland journalisterna på MMAdecisions.com, antogs segern vara given. Men Sanchez kunde ännu en gång charma poängdomarna som ingen annan.
Störst besvikelse: Hela kalaset runt brasilianska TUF rankar högt, men frågan är om inte UFC 169 var snäppet värre. Galan var rekordlång, 10 av 12 matcher slutade med domslut, Jose Aldo var gäspigare än någonsin, Herb Dean stoppade Urijah Fabers titelmatch mot Renan Barao lite för tidigt och Alistair Overeem bankade tre ronder på en försvarslös Frank Mir utan att få till ett avslut. Ridå.
