Veckans lista blir en tillbakablick på årets främsta diskussionsämnen som gällde allt utanför själva buren. Löpsedlar, kontrovers och debatt året 2013.
Även om matchresultat, knockar, submissions och bra drag i buren alltid skapar reaktioner, kan inget elda på MMA-scenen som en rejäl debatt. Under året var det inte galorna eller matcherna som genererade flest kommentarer på MMAnytt. Det var allt det där andra. Här är en tillbakablick på vad vi snackade mest om 2013.
Gustafsson goes mainstream
I åratal har den svenska MMA-scenen törstat efter acceptans och förståelse från omvärlden som hellre pratar ”dödssporter” och förbudshets. Men det krävs som alltid nån slags kändis som omvärlden behagar bry sig om, innan det blir någon tolerans. Alexander Gustafsson blev i höstas den personen. När juryn för idrottsgalan obekvämt ursäktar sina nomineringar , Gustafsson skymtar förbi på stan som jeansmodell för JC och slutligen omnämns som en av Zlatan Ibrahimovics väldigt lätträknade förebilder inom idrott, då har man inte bara blivit accepterad. Man har nått högsta pinnen på stegen över social acceptans. Något liknande har inte setts sedan Ingemar Johanssons dagar. Även om kritik av själva sporten fortfarande kan höras, har det blivit politiskt inkorrekt att nedvärdera ”The maulers” idrottsliga status. Det är en hisnande tanke.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Kevin Holland tillbaka i oktober!
30 juli, 2024
Dricus Du Plessis VS Sean Strickland, tog domarna rätt beslut?
29 januari, 2024
Madadi, Madadi, Madadi
Under året framträdde den svenske lättviktaren som skvallerpressens kung Midas. Allt Madadi rörde vid skapade rubriker och ramaskri. Det bra, det dåliga och det obegripliga fick plats på vägen. Det började positivt med den dramatiska comebacken mot Michael Johnson på UFC: Stockholm, som lyfte taket på Globen i ännu ett uttryck för Madadis popularitet. Hysterin var total men glädjen blev kortvarig. En månad senare greps Madadi misstänkt för ett inbrott. Opinionen gjorde helomvändning och vräkte ur sig anklagelser och besvikelse. Madadi kontrade med att hävda sig vara oskyldig trots fällande dom, vilket endast spädde på den växande kritiken. Slutligen avrundades året i förvirring när Madadi oväntat klev in i buren på Superior Challenge i Göteborg som om inget hade hänt, och gav en svårbegriplig intervju som möttes av spridda applåder, en del burop och många oförstående miner. Om det finns en slutsats att dra, kan det bara vara att Madadi fortsätter vara en polariserande karaktär, dyrkad av vissa och föraktad av andra. Förebild, skamfläck eller ett rent mysterium? Madadi erbjuder aldrig några enkla svar och just därför erbjuds i stället en oändlig källa till skvaller och åsikter. Kanske får vi aldrig riktigt lära känna mannen bakom myten. Vi kommer med all säkerhet debattera Madadi även nästa år.
Tröttsamma TRT
Under året klarnade bilden av testosteronterapi (TRT), utan att erbjuda en lösning. Från att ha varit en kontroversiell behandlingsmetod som låg misstänkt nära doping, har det blivit uppenbart att behovet av behandling är en ren tolkningsfråga. Antidopingexperten Don Catlin avfärdade bruket som nonsens och poängterade att den ende olympiske idrottaren som fått tillstånd för behandlingen de senaste tjugo åren, var en man som bokstavligen saknade de kroppsdelar som producerar hormonet. Men det finns även medicinska auktoriteter som inte behöver ta hänsyn till sportslig rättvisa och kan nöja sig med att se till efterfrågan. Läkaren Jeffrey Brown som uttalade sig för MMA Junkie, berättade att TRT har blivit en lönsam marknad för privatläkare eftersom allt fler medelålders män tror sig kunna förlänga ungdomen med hjälp av testosteron. Eller som Mark Hunt kommenterade beskedet att motståndaren Antonio Silva beviljats terapin: ”I should get some of that shit too!”. Ja varför inte? Testosteron finns tillgängligt för alla med kontakter och kunskap, allt som behövs är att hitta rätt läkare. Samtidigt är lägre hormonnivåer att betrakta som en normal konsekvens av ålder, tidigare steroidmissbruk eller levnadsvanor, och behöver inte betraktas som ett sjukdomstillstånd alls. Ordet ”behov” har gott om definitioner och mitt i härvan står MMA utan förmåga att varken fria eller fälla. Det börjar bli en tröttsam fars att lyssna på försvarstal och rationaliseringar , när det blir allt mer uppenbart att behandlingen borde tillåtas för alla. Eller för ingen.
Stormen Fox i ett vattenglas
Transsexuelle Fallon Fox exploderade i MMA-medierna i början av året. Under några månader var den före detta mannen, som numera tävlade i damernas division, debattörernas favoritämne. Kritikerna ville hävda att könsbyte inte utplånar den biologiska manligheten och att Fox i praktiken var en karl som spöade upp kvinnor. Denna slutsats ledde till starka ord som ”kvinnomisshandlare” och ”freak”. På barriärerna stod bland annat frispråkige tungviktaren Matt Mitrione som fick sig en avstängning från UFC efter några grova ordval. I andra hörnet stod en något minde men nästan lika högljudd grupp av mer HBTQ-vänligt inställda människor, som hävdade Fox rätt att bli betraktad som kvinna i alla avseenden. Allt detta för en person med tre proffsmatcher. 12 oktober löste sig kontroversen ganska mycket av sig själv. Totalt okände Ashlee Evans slog ut Fox i tredje ronden på galan CFA och bekräftade att en mer traditionellt skapad kvinna var fysiskt kapabel att hantera sportens första transsexuella fighter. Med ett record som nu läser 3-1 och en ålder på 38 år känns ärendet Fox inte längre särskilt angeläget. Slipper vi moralpaniken när nästa transsexuella fighter dyker upp? Förmodligen inte, men vi fick en paus i alla fall.
Svenska galor i motvind
Det var inget lysande åt för svensk MMA på hemmaplan. Rättare sagt, den högsta och lägsta nivån klarade sig utmärkt. UFC drog storpublik i Globen och amatörscenen kokade av aktivitet. Förlorarna var gänget i mitten, de som försöker arrangera hemmagjorda proffsgalor. Debutanten Heroes ställde upp en imponerande tillställning i Halmstad, men hamnade i ekonomisk kris efter att endast en bråkdel av den förväntade publiken dök upp. Efter att Superior Challenge gjorde succé med sitt besök i Malmö förra året, var förväntningarna höga på att Göteborg skulle visa samma support. Så blev inte fallet. Trots en minnesvärd afton av fighting gapade hela läktarsektioner tomma i Scandinavium. Mindre ambitiösa galor som Zone FC, Trophy och IRFA hankade sig fram bättre, tack vare lägre budget och mer blygsam inramning. Det är något av ett skitjobb av eldsjälarna som forsätter att försöka, och ingen behöver faktiskt göra det heller. Kan vara värt att skänka en tanke av tacksamhet till gänget som offrar pengar, tid och energi för krävande arrangemang som sällan ger något tillbaka. Det kunde även vara hälsosamt med en reality check om hur hopplös branschen verkligen är, så att myten om de stora cashen via professionell MMA kan stilla sig.
Proffsersättning
UFC brukar vara drömmen om guld och gröna skogar för fighters med stora ambitioner, men verkligheten är att få någonsin lyckas säkra en stabil och trygg ekonomi med hjälp av ett kontrakt. Inte ens en seger av The ultimate fighter garanterar någon långvarig försörjning. Samtidigt sitter elitskiktet stadigt på sina miljoner. Enligt vissa är detta uttryck för ett orättvist system. Män som Jon Fitch, Jakob Volkmann och Quinton ”Rampage” Jackson lät världen höra sitt missnöje med lönefördelningen i UFC. Under en period i slutet av våren var ekonomisk fördelning ett populärt ämne. Prat om fackföreningar, rättvisa och skälig ersättning avhandlades. Men revolten föll på en avgörande detalj. Proffsdrömmar i MMA har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, en fråga om solidaritet och jämlikhet. Snarare raka motsatsen. Fighters längtar efter den dag då de tjänar mer än sina bekanta som slavar på en fabrik eller ett kontor. Det är en rockstjärnedröm som aldrig har handlat om begreppet ”lagom”. Fighters är i den aspekten själviska, vilket syntes med tydlighet i vilka som framförde klagosången. Det var killarna som fått sparken från UFC eller som vantrivdes med platsen långt ner i matchlistan som poängterade orättvisan. Inte mästarna och titelutmanarna som kammar in de stora beloppen. Kalkylen är enkel, om gänget på botten ska få mer måste gänget på toppen få mindre. När frågan framfördes till miljonärerna i rampljuset hördes inga ord om orättvisor. Kan man ens prata jämlikhet i en sport där varje seger innebär någon annans förlust och fighters drivs av drömmen att få slippa jobba som en annan medelsvensson?
Legalize it
Där TRT-debatten har kommit att handla om ett tvivelaktigt redskap som erbjuder privilegierade individer en orättvis fördel, handlar THC-debatten om raka motsatsen. Ingen har påstått att marijuanarökning skapar några fördelar inom idrott. Förbudet mot cannabisbruk bottnar endast i den rådande drogpolitiken, där fredagsfyllan är heligare än jointen. Att detta drabbar hårt arbetande fighters har lett till reaktioner. Det grövsta exemplet i år var Pat Healys straff i form av nästan en miljon kronor i uteblivna bonusar, som resultat av att ett positivt dopingprov för cannabis. Om preparatet hade varit prestationshöjande hade förmodligen ingen reagerat, men beslutet fick människor från Nate Diaz ner till forumkrigare att yla av ilska. Den senaste måltavlan för debatten blev tungviktaren Shane Del Rosario som endast 30 år gammal avled till följd av en hjärtattack i december. Obduktionen visade spår av kokain och THC (den främsta substansen i cannabis) i Del Rosarios kropp, varefter debatten tog fart med förnyad kraft. 143 kommentarer gjorde drogfyndet i Del Rosarios kropp till ett av MMAnytts främsta debattämnen för året.
Damer framåt, Rousey bakåt
Höstens kontroversiella säsong av The ultimate fighter blev inte särskilt kontroversiell alls. Damerna passade in i huset lika väl som herrarna och rivaliteten mellan coach Ronda Rousey och coach Miesha Tate var så krystrad och forcerad att det mest skapade obehag. Den goda nyheten var att damerna skötte sig föredömligt och generade intresse för sina matcher. MMA-scenen charmades av Roxanne Modafferis optimism, fann sympati för nederlagstippade Jessica Rakoczy, imponerades av långbenta modellen Jessamyn Duke och vredgades över arroganta Juliana Pena. Det var med andra ord precis som vanligt, varken mer eller mindre, vilket i slutänden är precis vad jämställdhet handlar om. Ett resultat av experimentet var att UFC tog beslutet att införa ännu en viktklass för damer . På hela taget har kvinnorna i sporten haft ett makalöst år, med ett undantag. Damen som rubbade Dana Whites inställning om könsfördelning i UFC inledde 2013 med att cementera sin roll som sportens främsta namn på damsidan någonsin. Men efter en höst av attitydproblem och allmänt omoget beteende som coach i The ultimate fighter, har populariteten dalat. Även Rousey själv skämdes för sitt agerande . Herr White bör förmodligen hållas delvis ansvarig för det dyket. Konflikter och trash talk i all ära, att blåsa upp den meningslösa konflikten mellan Rousey och Tate påminde mest om när två skräckslagna grabbar på skolgården hetsas till att ryka ihop under grupptrycket från sina kompisar. Behöver ”världens snabbast växande sport” sänka sig till den nivån för att dra publik?
De oönskade
Det mest otacksamma ödet för en talangfull fighter just nu, är förmodligen att bli en pusselbit i det politiska spelet mellan UFC och Bellator. Lite förenklat råder principen att UFC betraktar alla talanger i Bellator som obetydliga, och tvärt om. Detta är förstås ren politik och ett spel för galleriet, men det drabbar fighters hårt. När Eddie Alvarez önskade gå över till UFC fick lättviktaren endast halvhjärtad hjälp från Zuffas advokater, samtidigt som Bellators Bjorn Rebney kontrade med att skriva ner värdet på sin stjärna. Ännu värre drabbades Ben Askren som var alldeles för snabb med att uttrycka sina UFC-ambitioner, med resultatet att Dana White demonstrativt visade hur lite han brydde sig om brottaren. De enda som vinner på jättarnas kamp är World Series of Fighting, som tagit rollen som återvinningsstation för alla talanger som straffat ut sig själva från de främsta arenorna. Det är sorgligt att se hur lovande fighters kastas bort som gårdagens sopor, bara för att White och Rebney behöver spela ut sin offentliga maktkamp. Å andra sidan var det knappast ett smart drag av Alvarez och Askren att kasta skit på sin gamla arbetsgivare och skapa rubriker, innan de hade kontraktet klart med UFC. Är det inte en managers jobb att hindra den sortens klantigheter? Man undrar.
Hedersomnämnande: Låt höra!
