En ny lista och fler orädda fighters som ger publiken vad de vill ha. Denna vecka tittar vi på de tyngre herrarna samt damerna.
Förra veckans lista filosoferade kring vad som kan vara viktigare än seger som MMA-fighter. Publiksupport och popularitet har alltid lika mycket handlat om att våga ta för sig och stå upp för sina ord i buren. Detta är namnen som kunde blivit folkets mästare om inget annat räknades:
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Mellanvikt: Wanderlei Silva
Uttrycket att ”flyga på någon” brukar användas för att beskriva plötsliga gatuslagsmål, men kan lika gärna illustrera hur Wanderlei Silva inledde sin karriär för 18 år sedan. Silva gick inte in i matcher, han påbörjade inte en fight, han flög på. Pang på. En urladdning av allt allt som gjorde ont och inte bröt mot reglerna. Ingen kunde släppa lös mer adrenalin och djuriska instinkter i en fight som Silva, och publiken fattade snart tycke för vilden. Yxmördaren från Curitiba var trots allt en sportslig fighter och inte en generell dåre. Han älskade sin publik över allt annat och höll sig i skinnet privat. Men på match var det som om livet stod på spel och en tidsinställd bomb tickade under canvasen. Tekniken var aldrig elegant och det är tveksamt om anstormningen kan kallas thaiboxning, men inte ens de mest nitiska teknikanalytikerna orkade reta sig på det. Svartbältet i BJJ verkade rätt generöst utdelat och brottning fanns det inte mycket av, vilket inte spelade någon roll det heller. Silva ville bara slåss, brutalt och befriande enkelt. Oavsett motståndare anföll Silva med samma entusiasm. I Pridematcherna mot Quinton Jackson insåg världen att Silvas mördarknän och väderkvarnar till armar till och med kunde rubba ett erkänt toppnamn, vilket var den sista bekräftelse som behövdes. Sedan dess har Silva, som dessutom sällan gnäller eller krystar fram ursäkter, varit en publikfavorit. Nu 37 år gammal, knockad sex gånger, med nästan två decennier av vansinne bakom sig, är Silva förståeligt sliten. Desto mer imponerande, och samtidigt lite oroväckande, att yxmördaren än idag kan flyga på motståndare som om det var 1996. Vilket Brian Stann lärde sig den hårda vägen. Silva är mannen som inspirerade ämnet för den här listan och med rätta den som även är nummer ett pound for pound.
Bubblare: Om man lite elegant glömmer de där titelförsvaren mot Thales Leites och Demian Maia, måste en god tvåa vara Anderson Silva. Spindeln som av en händelse kom från samma stad och klubb som Wanderlei Silva och dessutom delar hans efternamn, utvecklade sig i en helt annan riktning än sin bindgalne kollega. Men resultatet var inte sämre för den sakens skull. I sina bästa stunder kunde Silva undvika slag lika effektivt som Lyoto Machida, men utan att ta ett steg bakåt, vilket garanterade oförglömlig underhållning. Ingen har varit mindre rädd för motståndarens attacker, vilket passande nog också bidrog till nederlaget mot Chris Weidman. En annan värdig aspirant är Vitor Belfort som med arsenalen av snurrsparkar och annat exotiskt har visat att han vågar satsa på okonventionella tekniker. ”The phenom” brukar även vara orubbligt offensiv och flyga ur startgroparna. Allt hade varit frid och fröjd om det inte var för TRT och svadan av rationaliseringar som inte riktigt klär en sann krigare.
Lätt tungvikt: Alexander Gustafsson
Lätt tungvikt är en division som varit i kris, om man vill vara dramatisk. Backa några år och det var ett slagfält, men veteranerna har tappat både gnista och mod med allt fler sävliga poängmatcher som resultat. En ny generation har lyckligtvis börjat visa sig. Champ Jon Jones i spetsen, uppbackad av en brasse, en svensk och en britt. Det är svårt att välja ut en ur kvartetten, där alla förtjänar en förstaplats. Mästaren har dock varit såpass överlägsen att frågan om mod och gameness blir spekulativ. Första gången Jones fick smaka på sin egen dödlighet kunde man ana hur självtvivel formades i det tidigare så oskadda ansiktet. Anledningen var förstås Alexander Gustafsson, den svenska stoltheten som nyligen påminde om vad han är kapabel att göra i en bur. Att kasta sig mot ett monster som Jimi Manuwa, som hade 14 avslut på 14 obesegrade matcher bakom sig när de möttes, kräver ett rätt gott självförtroende. Observanta fans noterade förstås nedtagningen i den matchen, samt den uppenbart återhållsamma strategin mot Mauricio Rua och Thiago Silva. Men vi pratar om en fighter som mött två (i praktiken) obesegrade fighters på raken och inte visade någon tvekan mot någon av dem. Att slagskurarna stundtals blandas upp med lite brottning och fotarbete säger förmodligen mer om ”The maulers” mognad som idrottare. Gustafsson är fortfarande den ende man som gått fem ronder mot världens förmodligen främsta fighter, utan att knäckas eller bli defensiv på vägen. Behövs det egentligen fler argument än så?
.
Bubblare: Jon Jones hade kunnat regera sin tron precis som George St. Pierre gjorde det, nedtagningarna är onekligen minst lika bra. Men ”Bones” valde att utforska allt vad fighting är både stående och på mark. När en brottare drar ut svartbälten på deras eget game är det tecken på en man som vågar experimentera utanför sin trygghetszon. Att blodad och skakad våga satsa på en våghalsig snurrarmbåge mot Gustafsson, träffen som definitivt säkrade segern, var ett annat bevis för mästarens förtroende för sin egen offensiv. Glover Teixeira och Jimi Manuwa förtjänar även cred för sitt bidrag till att blåsa liv i divisionen som höll på att gå under. Avslutssökande, hungriga och taggade båda två, även om de ännu inte haft så mycket chans att visa upp sig. Även Dan Henderson bör nämnas, en man som på sitt eget vis kan vara den mest orädde individen i hela listan. Som naturlig mellanviktare har ”Hendo” utan prut tagit matcher ända upp i tungvikt. Inte heller en ålder av 43 år tycks bekymra Henderson. Det karaktäristiska skeva leendet sitter alltid i mungipan vad som än väntar, och hade förmodligen gjort det om den gamle brottaren så hystades in till lejon. Det enda tråkiga är att Hendersons personlighet även har skapat en något likgiltig sida. Det där med att underhålla och bjuda på show är inte direkt en drivkraft för mannen som tycks totalt strunta i vad någon anser om honom.Hedersomnämnande får ges till den sympatiske evighetslågan Fabio Maldonado, en man som kanske saknar talang och fight-IQ för att nå riktigt långt, men vars mod i buren ingen kan tvivla på. Med ett pannben av stål och en omänsklig vilja har den brasilianske boxaren blivit en publikfavorit just tack vare den egenskap som listan handlar om.
Tungvikt: Vakant
Tungvikt är en knepig viktklass, av samma anledning som varför flugvikt är det. Fast tvärt om. Det är en uppenbart farlig division vilket stundtals får orädda fighters att utlösa mer obehag än glädje. Ett talande exempel var Junior Dos Santos hopplösa situation i andra och tredje mötet med Cain Velasquez. Totalt nio och en halv rond av utklassning och svår skallebank som orsakade både jubel och bortvända ansikten. Dos Santos visade onekligen mod och fighting spirit, vilket brasilianaren har gjort under hela sin karriär, men tapperheten kändes inte riktigt hälsosam. Samma typ av delade känslor visas för publikfavoriten Mark Hunt. Ända sedan K-1-segern för 13 år sedan har det funnits en stadig fanclub kring den muntre samoanen. Ständigt positiv och orädd som en sann krigare har ”Super samoan” alltid givit allt i sina matcher. Men åren börjar ta ut sin rätt vilket har fått vissa fans att önska en välförtjänt pension för 40-åringen. En repris på holmgången med Antonio Silva hade förmodligen både skapat förhoppningar och orosmoln, beroende på vem man frågar. Även Antonio Rodrigo Nogueiras långa relation med kroppsliga skador och hejdlöst mycket smällar mot huvudet har skapat en liknande blandning av uppskattat hjältemod och böner om avslutad karriär.
.
Bubblare: Det bara fortsätter, man kan lista halva divisionen. Gabriel Gonzaga har fortfarande inte behövt ett enda domslut för att vinna en match, vilket säger en del. Alltid självsäkre Roy Nelson har vunnit speciell support för sin förmåga att inte låta sportens minst atletiska kropp hindra honom. Stefan Struve har 24 avslut på 25 segrar, där rätt många har bärgats i en pöl av sitt eget blod, och tycks inte heller vara det minsta rädd för sitt eget hjärtfel. Som sagt, temat går igen, det löper en tunn linje mellan mod och oförsiktighet. I synnerhet i tungvikt.
Damernas bantamvikt: Ronda Rousey
Älskad, hatad, föraktad och idoliserad. Ingen mästare i UFC rör om mer i den känslomässiga grytan än Ronda Rousey. Vid det här laget är det förmodligen fler som hejar på vem ”Rowdy” än möter, på ren princip, och alla är rätt trötta på den omogna spydigheten som tycks ha blivit Rouseys nya signum. Men det går inte att förneka att varje ord av kaxighet skapar intresse, och självsäkerheten försvinner inte i buren. Det finns kort sagt ingen mer aggressiv grappler i sporten idag. Judo som grundträning för burkamp har traditionellt skapat positionsstarka fighters som gärna clinchar. Rouseys variant är betydligt mer blodstörstig. Målet är motståndarens arm och innan den ligger tryggt mellan låren och blir böjd i fel riktning, kommer drottningen av bantamvikt anfalla utan uppehåll. Det är en imponerande inställning till fighting, extremt krävande rent fysisk och snudd på oförsiktig. Vad man än tycker om den kontroversiella damen är det svårt att inte ge Rousey cred för att vara en äkta ”heel”. Arrogant, kaxig och fullt beredd att backa upp det mot vem som helst som vågar. Med andra ord, precis allt vad Brock Lesnar försökte bli, fast inte lyckades fullt lika bra med.
Bubblare: Orädda damer var anledningen till att divisionen så snabbt gick från ett riskabelt experiment till en trygg investering. Cat Zingano, Miesha Tate, Jessica Andrade, Liz Carmouche och Amanda Nunes bidrog alla till att visa att nykomlingarna kunde släppa lös lika mycket som killarna. Till och med damerna som endast fick stryk, som Rosi Sexton, fightades rakryggat och utan tanke på att ge upp. Varje match har inte varit en rökare, men namnen som har presterat sevärda matcher är många.
