Vardagslistan är tillbaka, denna gång med en syning av fighters som har den egenskap som publiken mest av allt törstar efter.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Dricus Du Plessis VS Sean Strickland, tog domarna rätt beslut?
29 januari, 2024
En fighters popularitet brukar stå i direkt relation till hur många matcher han eller hon har vunnit. Alla älskar en vinnare. Men om det finns en egenskap som kan rubba den enkla principen, är det avsaknad av rädsla. Eller mod om man så vill. Respekten och uppskattningen för fighters bottnar i att vi förstår vilket mod som krävs för att ens ge sig in i en så krävande sport som professionell MMA. Om de dessutom behåller självkänslan i buren och aldrig visar tvekan inför en fruktad motståndare, växer publiksupporten ännu mer. En fegspelande fighter som utnyttjar kryphål och regelverk för att undvika vad publiken anser vara en fight, får motsatt effekt. Det är egentligen vad Dana White efterfrågar i sin ständiga törst efter mer avslut. Det är inte knockarna och låsen som skänker underhållning, det är fighters som vågar.
Muhammad Ali blev inte boxningens största namn för att han gav sig själv ringnamnet ”The greatest” och slog världsrekord i skrävel. Populariteten väcktes för att han gick in i ringen och stod upp för sina ord. Ingen hade tidigare marknadsfört sig som fighter på det viset, och sedan dess har publiksupport fortsatt vara synonymt med att vara frispråkigt självsäker och orädd.
Vem hade krönts till folkets mästare om endast fighting spirit och självförtroende av stål spelade roll? Veckans lista är ett förslag på männen som hade stått i centrum.
Flugvikt: Vakant
Det ligger i flugviktens natur att ingen fighter direkt undviker kamp. Alla toppnamn är kapabla att rakryggat vandra in i en fartfylld fight med utbyte av läder. Hela divisionen hade hyllats som de självsäkra krigarnas högborg om det inte var för en avgörande detalj. Det anses inte vara särskilt farligt att fightas i flugvikt. Slagen bär inte tyngre mäns skräckinjagande kraft och upplevelsen av en riskfylld prövning är inte lika stark som i andra divisioner. Utan risk är det också svårt att se mod, vilket lite orättvist placerar hela fighterstallet på ungefär samma nivå.
Bubblare: Brad Pickett hade kunnat vara namnet i fokus. Britten har alltid hyllats för sitt hårda pannben som glatt kastar sig in i slagväxling med vem som helst, förvissad om att hans haka pallar vad motståndaren än öser ur sig. Men när slagen inte gav utdelning mot okände irländaren Neil Seery senast på UFC Fight Night 38, krävdes poängplockande nedtagningar för att säkra segern. Ett litet steg bakåt, om än ett förståeligt sådant, för mannen känd som ”One punch”.
Bantamvikt: Urijah Faber
Orädda, publikfriande fighters brukar stereotypt vara sluggers, vilket gör det ännu mer imponerande att grapplingstarke Faber har blivit bantamviktens okrönte kung av cojones. 24 avslut på 30 vinster sammanfattar en brottare med ovanlig killer instinct. Att 17 av dessa segrar kom via submission antyder en positionskontrollerande fighter, men ledaren av Team alpha male kräver sällan kontroll innan han hugger sina strypningar. Det är effektfullt, aggressivt och alltid underhållande. Faber kan även betraktas som orädd i alla andra avseenden. ”California kid” tackar aldrig nej till tuffa matcher, hanterar stryk utan gnäll och vägrar ge upp sin envisa dröm om att en dag få ett UFC-bälte. Inte ens när Jose Aldo sparkade sönder låren på Faber i deras möte på WEC 48 sjönk optimismen i den evige utmanaren. Mentaliteten har säkrat ett publikstöd som champ Renan Barao förmodligen endast kan drömma om.
Bubblare: Lite i stil med flugvikten så är bantamvikt också drabbad av att fartfyllda matcher inte riktigt känns lika farliga som i tyngre divisioner. Män som Michael McDonald, TJ Dillashaw och Takeya Mizugaki går sällan bakåt och vågar alltid utmana, men deras prestationer lyckas inte generera det jubel som en tyngre viktklass hade erbjudit. Hedersomnämnande får även ges till UFC:s minst uppskattade mästare Renan Barao som med 24 avslut på 31 vinster, inklusive de tre senaste matcherna, inte är en man som lutar sig på trygga strategier. Men den sociala talangen saknas och språkbarriären ligger tungt. Hedervärt, respektabelt, men också bedrövligt torrt.
Fjädervikt: Cub Swanson
Åter igen är mästaren inte det första namn som dyker upp. Frustrationen som vuxit kring Jose Aldo sammanfattar precis vad den här listan handlar om. Mästaren kunde haft ett publikfriande terrorvälde men har istället allt mer blivit en fjäderviktens George St. Pierre, vars prestation aldrig är mer än vad segern kräver. Det blir ännu tydligare med tanke på att resten av divisionen är tätt befolkad av fighters som vågar ta risker. Efter att Swanson fick nytändning på karriären för två år sedan har hjärtat i bröstet vuxit för varje match. Swanson gick med nävarna före mot erkända kickboxare som Dennis Siver, Dustin Poirier och Ross Pearson. Och slog dem. Med fem raka segrar inklusive fyra knockar, är det en satsning som börjar betala sig. Även om det ligger mycket teknik och träning bakom resan upp till en fjärdeplats i UFC:s ranking, är det Swansons självförtroende som lyser starkast. Inte ens förnedringarna av Jens Pulver och Aldo, brutna händer och en knäckt käke kunde få Swanson att börja tvivla på sig själv. Det är sånt som skapar en folkets mästare.
Bubblare: Det saknas som sagt inte orädda namn i den här kategorin. Ett av de mest uppenbara är Chan Sung Jung, även om den koreanske zombien vandrar på en tunn linje mellan mod och galenskap. Ibland hanterar Jung bevarandet av sina hjärnceller på ett oroväckande sätt, vilket inte riktigt skänker samma underhållning som ett väl underbyggt självförtroende. Conor McGregor skulle förmodligen bli upprörd över att hans namn inte nämndes först, men hur charmig irländaren än är behövs nog mer än två UFC-matcher (varav en ganska sval prestation) innan ”Notorious” kan anses leverera lika mycket verkstad som snack. Hedersomnämnande får ges till Dustin Poirier som visserligen fightas smart och taktiskt, men vars blotta uppenbarelse strålar av ungdomlig optimism och fighting spirit. Det märktes inte minst i holmgången med Erik Koch på UFC 164, där käftsmällar varvades med breda leenden i tre ronder.
Fjädervikten är även platsen där man hittar Clay Guida, en man som på sitt eget vis illustrerar den här listans tema. En gång i tiden var ”The carpenter” en publikfriande vilde som visserligen fightades enkelspårigt, men vars agerande i buren förde tankarna till primitiva krigarsjälar. Sedan kom strategiskt tänk, försiktighet och rena poängstrategier. Populariteten föll i takt med att den skenande barbaren ersattes av en dussinbrottare.
Lättvikt: Anthony Pettis
Det ligger i sportens natur att de mest vågade sällan når toppen. Just därför är det så ovanligt att se en man som Pettis med ett mästarbälte. Att kalla ”Showtime” orädd är en underdrift, 27-åringen fruktar ingenting i en åttakantig stålbur och tror på sig själv på gränsen till storhetsvansinne. Men Pettis kommer också undan med det, vilket är den snabbaste vägen till en växande fanclub. Från den hoppande sparken mot burväggen i WEC som kan vara sportens mest sedda teknik, till akrobatik mot Donald Cerrone, till det otippade armlåset som snodde titeln från Benson Henderson. Pettis gör saker ingen annan skulle försöka sig på, endast för att han tror på sin förmåga som ingen annan. Hjälteglorian hamnade lite på sned efter att Pettis gjorde en McGregor och började utmana hela världen från skadebänken, och beslutet om att sinka nästa titelmatch för att jönsa runt på The ultimate fighter var kanske ingen hit. Men om någon kan komma tillbaka från det och fortsätta plocka namn med ett stöddigt leende, är det Pettis.
Bubblare: Nate Diaz är förstås ett givet namn på alla listor över orädda fighters, men situationen för bröderna från Stockton är lite speciell. Precis som hos storebror Nick, skaparen av det passande citatet ”Don’t be scared homie”, saknas det inte pannben och tåga. Bröderna Diaz utmanar vilka muskler och nävar som helst, vilket omedelbart väcker beundran tack vare deras beniga fysik och tjuriga grin. De utmanar dessutom systemet med samma entusiasm, vilket har lett till en del sevärda konfrontationer med Dana White. Allt hade varit glada dagar om bröderna bara kunde hålla klaffen när de förlorade. Föreläsningen om hur orättvis världen är, i synnerhet den som befolkas av brottare, vittnar om att självförtroendet har sina brister. I övrigt är divisionen proppfull med optimistiska krigarhjärtan. Hormonbomben Eddie Alvarez har på egen hand sett till att även de mest inbitna UFC-fans visar intresse för Bellator och muntre Donald Cerrone förkroppsligar cowboyidealet som det såg ut på John Waynes tid. Lägg till ettrige Jim Miller och sjövilde våghalsen Joe Lauzon, två män som aldrig klagar och alltid levererar, och det blir snabbt uppenbart varför lättvikt genererar fler sevärda matcher än någon annan division.
Weltervikt: Carlos Condit
Det kaxiga namnet ”Natural born killer” är svårt att leva upp till, vilket alla som såg den där filmen från 1994 kunde konstatera. Condit har i jämförelse lyckats bättre. 27 avslut på 29 vinster säger egentligen allt, men de som har bevittnat hur Condit för sig i buren vet att det inte endast handlar om antalet knockar och submissions. Det är en fråga om mentalitet och orubblig gameness som har burit fram segrarna. 29-åringen från New Mexico käkar käftsmällar och nedtagningar till frukost och tycks endast bli taggad av synen av sitt eget blod. Bristerna i brottning kostade matchen mot både Johny Hendricks och George St. Pierre, men sin vana trogen såg Condit till att dela ut skallebank innan domarna fick säga sitt. Ständigt framåt på högsta växeln utan tvekan. Nästan alltid. Det finns förstås ett undantag från regeln, vilket bestod i den märkliga strategimatchen mot Nick Diaz på UFC 143. Men det är bara en match av totalt 37 stycken. Förmodligen var det därför alla ville skylla på Greg Jackson.
Bubblare: Robbie Lawler har en befriande enkel filosofi kring fighting. Sedan 2001 har det inte synts mycket strategisk utveckling hos ”Rutheless”, och igen lider väl egentligen för det. Man förstår varför Dana White en gång beskrev UFC-kontraktet till Lawler som en julklapp till honom själv. Sluggern från Illinois sattes på planeten för att dela ut käftsmällar och lyckas väl med detta, trots bristerna i allt annat som MMA består av. 13 år av samma strategi, med väldigt lite gnäll och ursäkter. Den hedervärda mentaliteten gav minnesvärda knockar mot fruktade män som Melvin Manhoef och Adlan Amagov, men också rejält många förluster så fort det blivit närkontakt med canvasen. Till skillnad från många andra sluggers beklagar sig Lawler ändå sällan över att andra fighters väljer att förlita sig på brottning eller BJJ. Han tar nederlagen, laddar om och öser vidare. Även Matt Brown vandrar genom livet med ungefär samma inställning, med samma publikfriande resultat. I likhet med Condit har Brown levt upp till ett ringnamn som få hade kunnat bära. ”The immortal” är inte på något sätt odödlig, men man måste älska att karln beter sig som om han var det. Den märkligaste mannen värd att nämna är Dong Hyun Kim, som efter fem år av förutsägbart poängplockande och positionskontroll bestämde sig för att vilda svingar var det nya svarta. Att fighters utlovar knockar och lovar att bjuda på underhållande matcher är vardag. Att någon kastar bort sitt pålitliga game för att bli actionhjälte är så vansinnigt att endast Kim har gjort det. En ny fanbärare av hjältemod eller tillfällig sinnesförvirring som kommer att straffa sig? Kim 2.0 har endast hunnit knocka Erick Silva och John Hathaway sedan han konverterade till brawler, vilket fortfarande lämnar utrymme för spekulation.
Nästa vecka återkommer listan med de tyngre viktklasserna, samt damerna. Under tiden står det fritt att kommentera det ovanstående. Vilka är era personliga favoriter?
