I vad som får bli den sista årskrönikan för den här gången, tittar vi på namnen som inte dök upp i några formella listor. Bortom de som var störst, bäst och vackrast fanns det personligheter som gjorde ett avtryck av helt andra skäl.
Antitesen Holloway
Efter att 2013 slutade 0-2 för Max Holloway, borde inte ”Blessed” kunna placera sig på någon lista. Men den unge mannen från Hawaii kunde lika gärna fått domslutet mot Dennis Bermudez och föll varken för Conor McGregors käft eller nävar. Framför allt var Holloway en befriande avkoppling från normen. 22-åringen representerar samma kroppstyp som bröderna Diaz och fightas med en liknande mentalitet. Orädd, teknisk och offensiv. Till skillnad från Stocktonbröderna är Holloway dessutom ödmjuk och alltid strikt professionell. Omväxling förnöjer och i de skrävlande muskleknuttarnas tidsålder är Holloway motsatsen till det mesta man brukar se i UFC, på ett ganska trevligt sätt.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Mannen, myten, dieten Dolce
Före detta fightern Mike Dolce (efter 5-10 fick det räcka) sadlade om och är numera en magiker med unika hemligheter. Eller en helt vanlig kostrådgivare. Det beror lite på vem man frågar. Säkert är att Joe Rogan och Mike Goldberg tror mer på det förstnämnda. På i stort sett varenda UFC-gala prisar kommentatorerna Dolces namn med alla superlativ de kan hitta. Med tanke på vad det kostar att få Goldberg att nämna ett produktnamn under sändning, fick Dolce marknadsföring värd tiotusentals dollar under året som gick. Helt gratis. Dessutom får man lätt bilden av att det endast existerar en enda kostexpert i hela USA, vilket säkert hjälpte att Dolce vann priset för ”årets tränare” på MMA awards. Så kan det gå om man lyckas charma Rogan. Man kan tänka sig att det råder lite bitter avundsjuka hos alla andra dietister, kostrådgivare och fitnesskonsulter som hjälper fighters att fixa viktklassen.
Overeem 2.0
För två år sedan var Alistair Overeem sportens mest skräckinjagande monster. Med tolv matcher på raken utan förlust och förintelsen av Brock Lesnar i färskt minne, var det en solklar utmanare om tungviktstronen. Alla var ombord på Reemtåget. Sedan föll 2012 bort efter att världens mest dopingmisstänkte man avslöjades som dopad. Ett kollektivt ”duh” följde, men fans har en tendens att bortförklara och glömma sådana saker när segrarna återvänder. Det var planen för 2013 när det holländske monstret äntligen skulle få komma tillbaka till buren och sprida förödelse. Men förödelsen bet tillbaka och Antonio Silva stod för en av årets största skrällar, varefter Travis Browne klubbade ner ”Demolition man” ännu snabbare ett halvår senare. Svaret på Overeem verkade inte svårare än att gardera tills holländarens började andas genom munnen, och därefter avsluta på valfritt vis. Elakare tungor sa att allt som behövdes för att sänka besten var lite regelbundna dopingtester. Skräcken ersattes med hånskratt och parodier på Youtube och frågan är om inte Overeem förlorade ännu mer status än Anderson Silva under året som gick.
Miesha Tate reloaded
Fröken Tate inledde 2013 som sportens ärkebitch. Tillsammans med sin lika illa omtyckte pojkvän Bryan Caraway framställdes Tate som motsatsen till solskensflickan Ronda Rousey: osympatisk, gnällig och allmänt negativ. Men fastän året slutade 0-2 för ”Cupcake”, kan det vara på tiden att ge damen lite upprättelse. Matcherna mot Cat Zingano och Rousey var årets bästa på damsidan, vilket inte hade varit möjligt utan Tates insats. Dessutom lyckades hon i ärlighetens namn vara en betydligt bättre coach än Rousey på The ultimate fighter. Det är rätt starkt jobbat, särskilt med tanke på att 27-åringen blivit marknadsförd som någon slags östrogendrabbad Ivan Drago. Vem hade inte blivit lite grinig av det?
Vem bryr sig om TJ Grant?
UFC tillämpar som bekant favorisering och opportunism när det gäller huvudmatcher och marknadsföring. Fenomenet illustreras bäst med årets mest överexponerade fighter Conor McGregor. Baksidan av systemet är gänget som blir placerade i skuggan av de stjärnor som UFC för stunden vill belysa. Hårdast utsatt var förmodligen TJ Grant. Kanadensaren drabbades av tillräckligt med skador för att få två titelmatcher inställda, vilket är tillräckligt för att sänka humöret på vem som helst. Men omvärlden verkade inte alltför bekymrad och pratade hellre om Anthony Pettis, Josh Thomson och Nate Diaz. När ryktet spreds om att Grant hade fejkat sin egen hjärnskakning för att Thomson skulle få företräde på titeln blev kanadensaren till slut förbannad. Ingen brydde sig nämnvärt om det heller. Bittert öde för en man som ändå lyckades knocka både Matt Wiman och Gray Maynard under 2013, innan titelkaoset satte igång. Den buttre hårdingen från Nova Scotia är en vandrande påminnelse om värdet av PR.
Fuji avslutar på botten
Undantaget Shane Del Rosarios tragiska bortgång var årets sorgligaste story förmodligen hur Megumi Fuji fick sin episka karriär avslutad. Under många år var Fuji den främsta kvinnliga fightern i sporten och i sin viktklass fanns knappt någon konkurrens. 26-2 i record läste framgången, där de enda nederlagen var kontroversiella poängförluster mot amerikaner i Bellator. Den 52 kg stora Fuji var svartbälte i BJJ och judo, sambomästare och meriterad brottare. Hon avslutade 19 av sina matcher på submission och var känd som en både fysisk och teknisk fighter. Det skulle dock dröja till 5 oktober 2013 innan ”Mega megu” blev så erkänd i hemlandet att hon erbjöds att gå huvudmatch på en gala där det även deltog manliga fighters. Motståndare var passande nog Jessica Aguilar som året innan fick med sig en poängseger mot Fuji. Matchen skulle bli Fujis sista i karriären och allt var upplagt för en värdig avslutning på en lång karriär. Men slutet blev allt annat än värdigt. Efter att matchen fått brytas två gånger efter att Aguilar petat Fuji i ögonen, kunde japanskan knappt se längre. Hon fortsatte ändå att kämpa, ovillig att ge upp, tills matchläkaren bröt och domaren på något vis kom till slutsatsen att Aguilar vunnit på TKO. Nio år som proffs utan en dålig match, och så avsluta med sönderpetande ögon och ett orättvist domslut när man äntligen får stå i rampljuset. Ridå.
Det gamla gardet i 205
Vad har Lyoto Machida, Phil Davis, Antonio Rogerio Nogueira, Rashad Evans och Dan Henderson gemensamt? Det mest uppenbara svaret är att de länge har utgjort eliten av lätt tungvikt, kanske lite för länge när man konstaterar att samtliga deltog i minst en obegripligt sövande match under 2013. Det var som om divisionens spjutspetsar hade reducerats till ett gäng medelålders farbröder, indragna i halvtaskig sparring med svår slagrädsla. Som resultat var matcherna inte direkt lätta att döma heller, vilket fick fansen att beklaga sig mer över vem som vann, än över faktumet att ingen borde vunnit något alls för de prestationer som visades upp. Om det inte hade varit för Alexander Gustafsson, Jon Jones och Glover Teixeira hade lätt tungvikt legat seriöst risigt till. Sällan har ett generationsskifte behövts mer i en division.
Domarglasögonen på Michael Bell och Derek Cleary
Det vill säga, två av domarna som bedömde matchen mellan Lorenz Larkin och Francis Carmont på UFC on FOX 7. I synnerhet första ronden i den matchen. Det var ingen rond värd att minnas eftersom i stort sett inget hände. Carmont fick ronden av domare Bell och Cleary vilket hjälpte poängsegern, och storyn hade kunnat sluta där. Men låt oss prata statistik ett ögonblick. Hur många slag fick Carmont in i den där ronden? Ett. Hur många nedtagningar? Noll. Fransmannen fick alltså in en enda smäll, åstadkom absolut inget annat, och vann en rond på detta. Larkin fick in sin tur in elva träffar, inte mycket att skryta om men ändå elva gånger bättre. Debatten om värsta rånet och sämsta domslutet har mest fokuserat på matcher någon orkade bry sig om, men inget trotsar förståndet mer än hur herrarna Bell och Cleary tolkade den första ronden mellan Larkin och Carmont.
Healys 360
När Pat Healy kom till UFC i början av 2013, var han inte mer än en journeyman i mängden, en nobody från Strikeforce. Healy var van vid det oglamourösa livet som lågavlönad grovjobbare och var ingen skrävlande drömmare. Det förändrades över en natt efter den imponerande arbetssegern över Jim Miller på UFC 159. Healy stod plötsligt i centrum för uppmärksamheten, prisades från alla håll, omtalades i titelsnacket och fick dessutom mer bonuspengar än han någonsin kunnat drömma om. Sedan var det ju den där jointen, dopingprovet för marijuana och förlorade bonusar. Något nedslagen kämpade Healy vidare men fick notera en förlust mot Khabib Nurmagomedov innan året avslutades med ännu en förlust mot anonyme Bobby Green. Nästan på dagen ett år sedan succén mot Miller är Healy tillbaka exakt där allting började. Pank, ouppskattad, lågt rankad och tillbaka i det oglamourösa livet som lågavlönad grovjobbare. Det är sådant som ger perspektiv på tillvaron.
