Sedan mitten av 1990-talet har det varit ett återkommande tema inom MMA att fans klassificerar fightingstilar enligt ett rimmande format. Allt började med ground and pound, sedan rann det på.
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Dricus Du Plessis VS Sean Strickland, tog domarna rätt beslut?
29 januari, 2024
Vad betyder de fyndigt konstruerade begreppen på olika sätt att fightas och var kommer de ifrån? Veckans lista blir ett försök att besvara den frågan.
Ground and pound
Att plocka ner motståndaren till marken och mata slag, armbågar och (förr i tiden) skallningar, blev den första symbolen för amerikanska influenser i MMA. Där Brasilien associerades med att frivilligt ligga underst och leta submissions med hjälp av jiu jitsu, var det USA som införde metoden att tillämpa brottning för att ligga överst. Strategin är egentligen lika gammal som MMA eller vilken annan obeväpnad och regellös kamp som helst, men identifierades som en specifik stil först 1996. Bakgrunden var att UFC skickade en talangscout till det amerikanska OS-kvalet i brottning för att fiska efter framtida fighters bland de som inte blev uttagna till landslaget. De tre tungviktarna Mark Coleman, Mark Kerr och Tom Eriksson värvades till sporten i samma ögonblick som deras OS-drömmar försvann, och Coleman erbjöds match på UFC 10 som endast låg ett par veckor bort. I sin UFC-debut förlitade sig den store brottaren på vad han kunde bäst och vann tre matcher på att plocka ner med double legs, etablera sin position och ösa ner trubbigt våld tills motståndaren fick nog. Efter den kvällen var topposition med tillhörande skallebank en konstant inom MMA och efter att begreppet ground and pound myntades för att beskriva strategin, uppstod även en tradition att namnge andra strategier på samma rimmande sätt.
Sprawl and brawl
Om ground and pound har en nemesis är det sprawl and brawl, sprawl som det mest grundläggande försvaret mot nedtagningar och brawl som uttryck för stående kamp. Även om Maurice Smith förtjänar att betraktas som strategins skapare (eftersom han använde en stående fightingstil för att besegra just Coleman redan 1997) associeras begreppet främst med Chuck Liddell. Lidell var i grunden brottare men förlitade sig på boxning som sitt favoritvapen. För att behålla upprätt ställning använde ”The iceman” sina instinkter från brottningen och utvecklade även en revolutionerande teknik känd som ”wall walk”. Där burväggen tidigare ansågs vara till brottarens fördel, eftersom den begränsar rörligheten för en BJJ-utövare, visade Liddell att hönsnätet kunde användas för att återvända till fötterna efter att ha blivit nedtagen. Det mest extrema uttrycket för sprawl and brawl måste ändå anses vara Mirko Filipovics tidiga matcher, under en era när ”Cro Cop” fruktade marken lika mycket som alla andra fruktade att möta kroaten stående. Ingen kunde vräka bort benen lika panikartat och aggressivt som Filipovic. Idag ser strategin inte riktigt lika spektakulär ut, men har i gengäld blivit mer teknisk och ekonomisk i rörelserna. Fighters som Jose Aldo och Sveriges stolthet Alexander Gustafsson går i fronten för utvecklingen idag.
Lay and pray
Begreppet uppstod som en hånfull parodi på ground and pound, när det började anses att brottare inte bankade särskilt mycket utan mer låg stilla på sin motståndare och bönade om att få segern av poängdomarna. En milstolpe för den nya synen på markbaserad knytnävskamp skedde på UFC 20 där Kevin Randleman mötte Bas Rutten om tungviktstiteln. Även om Randleman fick sina nedtagningar, skedde inte mycket på marken. Genom att vara mer aktiv underifrån än vad ”The monster” var från topposition, fick Rutten med sig en kontroversiell poängseger. Sedan dess har det officiellt ansetts att en brottare måste vara aktiv på marken, oavsett vem som ligger överst, för att kunna räkna med seger. Som Clay Guida och Gray Maynard har fått erfara i sina karriärer, anser inte alltid publiken att den principen tillämpas tillräckligt hårt.
Sleep and weep
Tydligen ansågs inte lay and pray vara tillräckligt nedlåtande, varvid begreppet sleep and weep infördes av missnöjda fans som verkligen ville poängtera hur brottare kom undan med att ligga och sova i någons guard och därefter lipa krokodiltårar om deras strategi kritiserades.
Stand and wang
Ett kortlivat uttryck som tillägnades Andy Wang, en deltagare i femte säsongen av The ultimate fighter. Wang var en av de få lättviktarna som hade ett svartbälte i BJJ, vilket fick coach BJ Penn (och alla andra) att starkt rekommendera markkamp. Men Wang ville annat. Som något av en Leonard Garcia-wannabe gick Wang in i match på match med vinande knytnävar utan en tanke på nedtagningar. Penn blev så frustrerad att han till slut sparkade ut lättviktaren från sitt eget team. Även i finalen av säsongen, där deltagande fighters brukar ges en sista chans, valde Wang att stå upp. Det slutade med en spark i huvudet från Cole Miller och avsked från UFC. Uttrycket har sedan dess applicerats lite då och då när BJJ-virtuoser får för sig att de är boxare.
Wall and stall
När Randy Couture drabbades av medelålder och den sviktande fysiska form som det innebär, hittade ”The natural” en vetenskaplig metod för att kunna mäta sig med yngre och starkare motståndare. Couture undersökte sin egen uthållighet och fann exakt hur mycket energi han kunde förbruka, utan att krascha i mjölksyratrösklar. Det resulterade i en metodisk fightingstil som inte tillät några explosiva rusher. Tillsammans med grunderna i grekisk-romersk brottning tog det formen av mycket clinchande mot burväggen. Där kunde sportens ålderman bestämma över tempot och fightas på den nivå som tillät att energireserverna räckte över fem ronder. En klok och banbrytande strategi för all del, men inte särskilt underhållande. I synnerhet matchen mot Brandon Vera på UFC 105 bestod av väldigt många transportsträckor mot burväggen, vilket ledde till att missnöjda fans skapade ett något hånfullt namn för strategin. Sedan dess har även namn som Francis Carmont blivit anklagade för att tillämpa samma wall and stall, utan att kunna ursäkta sig med ålderdomens begränsningar.
