Söker man på Internet efter storys om kvinnliga fighters, dränks man i flödet av tre ämnen som aldrig tycks tappa nyhetsvärdet: UFC-drottningen Ronda Rousey, transsexuella skandalkvinnan Fallon Fox och oändligt många topplistor över vilka damer som anses vara mest attraktiva. Bortom dessa favoritämnen är det magert med information, vilket är synd. En närmare titt på damerna som vågat sig in i en av världens mest mansdominerade sporter, presenterar ett brokigt gäng av galningar, hjältinnor och osannolika original. Faktum är att männen ser rätt formstöpta ut i jämförelse.
Det finns hur många profiler som helst som man hade kunnat uppmärksamma i den här listan, men någon slags urval fick göras. Nedan presenteras sju kvinnliga fighters som alla har en läsvärd berättelse att erbjuda, och som tillsammans illustrerar bredden på damernas division:
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Sara McMann (7-0)
Den enda storyn som brukar berättas om obesegrade UFC-fightern McMann, är att hon vann silver i brottning på OS i Aten 2004. Mer okänt är vad som hände direkt efteråt. Några veckor efter hemkomsten till USA, körde McMann av vägen med sin jeep i Colorado. Hennes fästman som satt bredvid, flög ur bilen och dog framför ögonen på McMann som överlevde svårt skadad med en bruten arm. Som om den tragedin inte var tillräcklig för en livstid, fick McMann dessutom uppleva att hennes enda bror blev mördad några år tidigare. 24 år gammal och nybliven singel på sämsta tänkbara sätt fanns det gott om anledningar att bli deprimerad. Men McMann kämpade vidare, vann två VM-brons på raken, födde en dotter 2009 och vann FILA:s VM i grappling samma år, sadlade därefter om till MMA och tog sig obesegrad till UFC där hon debuterade i april. Succén är uppenbar för alla, men den tragiska historien bortom framgångarna berättas sällan. En anledning är att McMann aldrig ger några ledtrådar om att det skulle finnas tragedier i bagaget. I en sport där det kryllar av drama queens och självömkare som ältar sin tuffa bakgrund, pratar McMann bara om hur tacksam och glad hon är för allting. Dessutom ser hon alltid ut som världens lyckligaste människa, oavsett om hon står i buren, plåtar fighterbilder eller jämför sina magrutor med Jon Jones. Om det finns en slagsida på den här historien, skulle det vara att UFC av någon anledning lyfter fram en tjej med omogna attitydsproblem samtidigt som de totalt ignorerar en sympatisk olympier.
Rosi Sexton (13-3)
Det finns ambitiösa människor, sedan finns det överambitiösa människor, sedan finns det Sexton. Den ovanligt intelligenta brittiskan inledde sin akademiska karriär med att ta den högsta examen i matematik som finns på Cambridge. Det hade räckt för de flesta, men Sexton följde upp med en doktorstitel i teoretisk datavetenskap på universitetet i Manchester också. Av någon anledning frestade inte en trygg tillvaro med hög lön, så efter att ha bytt inriktning ännu en gång utbildade sig Sexton därefter till osteopat. Med tre högskoleutbildningar att välja mellan, kan det verka lite oväntat att därtill satsa på en karriär som burfighter. Anledningen var, enligt Sexton själv, att hon tilltalades av utmaningen och ville bevisa något för sig själv. Tjena. När erbjudandet gavs om att få tävla i UFC:s bantamvikt tackade Sexton ja, trots att hon redan är 36 år gammal och dessutom flugviktare. För att runda av meritlistan kan det nämnas att Sexton har hunnit plocka svartbälten i BJJ, tae kwon do och japansk jiu jitsu. Plus att hon jobbar med förbund och organisationer i brittisk MMA och som journalist för Fighters only magazine, vid sidan av sådär. Just ja, hon har fött barn också. Man blir lite matt.
Rin Nakai (14-0-1)
Nakai har ett stiligt record och befinner sig dessutom i rätt viktklass för UFC. Kontraktet borde inte ligga långt borta för japanskan. Men frågan är om UFC vågar släppa in henne. Nakai är nämligen lite udda. Eller väldigt udda. Eller från en annan planet. Det är inte alltid lätt att veta hur seriösa japaner är när de producerar underhållning, allt ska inte tas på allvar, men i fallet Nakai spelar det knappast någon roll om det är skämt eller inte. Resultatet är bisarrt oavsett. Lite som en muskulös glamourmodell placerad i en sexuellt laddad japansk skräckfilm, eller nåt. Det går inte riktigt att beskriva skapelserna som Nakai lägger upp på Youtube, men säkert är att de går hem hos japanska män med en viss läggning. Nakai är vid det här laget en populär ikon hos japanska fetishister, samtidigt som hon haft ständiga problem med trakasserier från fans. Nakai är helt oförstående till varför människor tycker hon är konstig, vilket är lite tragiskt och naivt på samma gång. Hela historien framstår nästan som misstänkt ploj och påhitt, men Nakai är en fullt seriös fighter som under hela sin uppväxt tillhörde Japans högst rankade judoutövare. Hon har bara lite annorlunda preferenser gällande klädval och fritidsintressen, och kommer gärna till invägningar i outfits man normalt sett hittar på suspekta postorderföretag. Varsågod att kolla in Nakais senaste äventyr i filmen nedan (på egen risk om du sitter på jobbet):
Tonya Evinger (11-6)
Den traditionella fördomen om kvinnliga MMA-utövare beskriver en arg, lesbisk machokvinna. En missvisande bild som sällan stämmer, men det hade ju varit trist om inte stereotypen passade in på minst en person. Det är där Evinger kommer in i bilden, en frispråkig veteran som inte håller tillbaka sina åsikter och aldrig skäms över vem hon är. Evinger har bland annat berättat för världen hur mycket hon hatar Miesha Tate och gjorde ett uppmärksammat försök att ”konvertera” Gina Carano. 
Som reaktion på det sista utsattes Evinger för en skur av så kallat näthat. Evinger kommenterade detta med att hon inte blev sårad, men däremot såg fram emot att slå tangentbordskrigare på käften när hon fick tag i dem. Det är alltid befriande raka rör med Evinger. När inte amerikanskan förbereder sig för match jobbar hon som instruktör för att bygga fighters av sin flickvän samt sina två småbröder Chris och Owen. Vad gäller ryktet om att vara galen så uppger Evinger själv att hon har ”massiv OCD”, bacillskräck och förmågan att driva sig själv till vansinne. Dessutom har hon för vana att i alla tillstånd, från dräggfull till spiknykter, rycka tag i människor (som Urijah Faber på bilden till höger) och visa var skåpet ska stå. Vad finns det att inte gilla? Enligt ett obekräftat rykte misslyckades Evinger med att kvala in i höstens The ultimate fighter. Vi håller tummarna för att så inte är fallet. Det hade blivit en sagolik show med Evinger i huset, och ett rent helvete för coach Tate.
Satoko Shinashi (29-2)
Judo med armbars som avslutningsteknik, vem passar den beskrivningen in på? Ronda Rousey kan stoltsera med att ha avgjort sju matcher på det viset, Shinashi ligger på 19. Dessvärre kommer det inte att bli fler, Shinashi drog sig tillbaka 2008 för att bli mamma istället, men det är inte sannolikt att varken Rousey eller någon annan kommer att klå japanskans rekord över kapade armbågsleder. Den hyperaggressive Shinashi kapade verkligen leder, inte bara med sina armlås utan även med de fotlås hon plockade upp i sambo. Sammanlagt 23 submissions, varav rätt många som skickade motståndaren till sjukhuset. En charmig aspekt av historien om Shinashi, som ofta kallats drottningen av MMA, var det oväntade utseendet hos den legendariska ledknäckaren. 44 kg lätt och 148 cm lång såg japanskan ut som en oskyldig skolflicka, även mot slutet av karriären, och brukade alltid ha ett något obehagligt vansinnesleende i ansiktet. Inte minst efter att hon just hade knäckt leder på någon stackare. En älskvärd liten sadist som förtjänade ett betydligt större kändisskap än hon fick.
Roxanne Modafferi (15-10)
Modafferi ger begreppet powernörd en ny dimension. En glasögonprydd, animefantast och språkstudent som trillade in i MMA via sin budobakgrund. Tydligen började allt med att Mod
afferi som barn tittade på Power rangers och därför blev sugen på att lära sig slåss. ”The happy warrior” gjorde sig ett namn genom att pensionera sportens första stjärna på damsidan, Jennifer Howe 2005. Efter det har Modafferi i stort sett endast tävlat mot de främsta namnen i divisionen, med segrar mot namn som Marloes Coenen och Vanessa Porto. Efter att ha lagt sin kampsportsgrund i USA, flyttade Modafferi senare till Japan där hon lär ut engelska på dagarna och tränar MMA på kvällarna. Som en av de få kvinnorna på sitt gym, och den ende västerlänningen, har Modafferi ofta fått frågan hur hon lyckas passa in. Svaren har varit mysiga kommentarer som att ”om man blöder ihop med människor, blir man accepterad”. På hela taget är Modafferi så långt ifrån en stereotyp fighter man kan komma, och syns dessutom aldrig på några utseendefixerade topplistor. Hon har däremot blivit en av de mest respekterade och uppskattade kvinnorna i MMA, i synnerhet bland kollegorna. Modafferi tillhörde för övrigt gänget som sökte till höstens The ultimate fighter, och enligt ett obekräftat rykte lyckades hon ta sig in i huset.
Michelle Waterson (11-3)
Om Evinger motsvarar den ena populära stereotypen på kvinnliga fighters, motsvarar Waterson den andra. ”The karate hottie” ser ut precis sådär som vissa MMA-fans önskar att alla kvinnliga fighters såg ut. Eller alla kvinnor för den delen. Som före detta bikinimodell och servitris på Hooters är d
et inte chockerande att Watersom hade svårt att bli tagen på allvar som burfighter. Att ha sportens fjolligaste ringnamn hjälpte knappast heller. Men tonen har börjat förändras. Det oväntade egenskapen hos skönheten från Colorado som värvades till Jackson’s MMA av Donald Cerrone, är att hon var en betydligt större talang som fighter än som modell. För närvarande är Waterson rankad som världens främsta kvinna i atomvikt, vilket hon blev efter en skräll i våras där grapplingässet Jessica Penne blev skolad på sitt eget game och fångad i en armbar. Som regerande mästare i Invicta med segrar mot de främsta utmanarna, kan Waterson inte nå mycket högre än vad hon redan har gjort. Vad gäller ringnamnet, utseendet och hela det köret, brukar Waterson lite uttråkat svara att sex säljer och att hon lika gärna kan utnyttja uppmärksamheten för att dra folk till sina matcher. Vid det här laget har Waterson lagt ner glamourbranschen och har inte uttryckt några drömmar om Hollywood heller, men arbetar däremot regelbundet som stuntman. Tittar man noga på slutstriden i The Avengers, ska man tydligen kunna se Waterson huka från glassplitter inne på ett kontor när Hulken kommer farandes.
Hedersomnämnande: Resten av damerna, inklusive de sex svenskorna Elina Nilsson (2-3), Hanna Sillén (5-1), Pannie Kianzad (3-0), Lina Eklund (3-2), Linn Wennergren (1-1) och Lina Akhtar Länsberg (1-1).
