En ny artikelserie med syfte att undersöka kampsporten utifrån dess ursprung, med fokus på ett antal personer som genom sina unika tolkning av uråldriga läror format det vi idag kallar modern MMA. Vår resa kommer ta oss från Amazonflodens småstäder, genom Japan och Kina, till Hollywoods kulisser, då vi i jakten på så kallade ”Grandmasters” gräver oss fram till kärnan av den sport som fascinerat mänskligheten sedan starten av kända civilisationer. I del tre tar vi oss till de dystra förhållanden rådande i ett burmesiskt fångläger under den andra halvan av 1700-talet, där en fånge är på väg att inleda en legend som än idag framkallar vördnad hos det thailändska folket.
Om de vill ha en match, är det precis vad de ska få. Han oroade sig inte över motståndet; soldaterna var svaga, oerfarna och besatt inte tillräckliga kunskaper. Han såg det i deras ögon då han, med mästaren i ständig åtanke, som så många gånger förr cirkulerade platsen där kampen skulle äga rum. Tvivel smög sig in i soldatens sinne; han vände sig om och sökte kungens blick, ett stöd som snabbt visade sig obefintligt. Wai Kru tjänar utan undantag sitt syfte. En efter en föll de offer för hans obarmhärtiga slag, sparkar, armbågar och knän. En efter en lärde de sig vem han var. En efter en blev de fotnoter i den vackra sportens historia..
HETAST JUST NU
Related Posts
Måndagskrönika: Grappling är en del av sporten, eller?
25 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
Måndagskrönika: Ilia Topuria, självsäker eller arrogant?
4 november, 2024
Måndagskrönika: Korruptionsskandal i UFC? – Inte helt omöjligt
28 oktober, 2024
Nai Khanon Tom ser sitt hem brinna. Den majestätiska staden var nu inget mer än ett minne blott. Han tänker tillbaka på alla de gånger han gått igenom marknaden, där han sedan barnsben njutit av de gamla damernas färska frukt, rykande grytor och delikata bakelser. Han minns risfältet där han och pappa jobbat hårt under den stekande solen, då de dag in och dag ut hittat glädje i att försörja andra med livsviktiga råvaror. Vännerna, skolan, bananträden, bergen, havet.. Aldrig mer. Aldrig mer skulle han planlöst få promenera genom staden med ett lätt hjärta och ett sinne fritt från orosmoment och distraktioner. Nai blickade tillbaka på sin stad, där han från fångvagnen kämpade för att inte tappa hoppet. För första gången såg han sig omkring; runt honom fanns få soldater, färre krigare och en uppsjö av bönder, arbetare och tiggare. Han visste inte vart de skulle eller vad som skulle hända med dem när de kom fram. Den burmesiska armén var kända för dess grymhet och behandlingen av krigsfångar var den främsta skräcken för unga män som tog upp vapen för att försvara sina hem. Nai var inte rädd. ”Rädsla är inte på riktigt”, hade han lärt sig under de långa träningarna i ungdomen, där han förfinat sina tekniker till en nivå långt över kamraternas.
”En gång till!” Mästarens röst var obeveklig och orden ekade i Nais öron; han var utmattad och ville inte annat än att ge upp. Men det var inte ett alternativ. För de svaga väntade ett än mer grymt öde än för de starka nog att stanna kvar, att fortsätta kämpa. De som var modiga nog att stå upp mot fienden, som närmade sig för var dag, hade ett öde fyllt av ära att se fram emot. Nai hade snabbt utmärkt sig med den överlägsna kunskapen av Muay Thai och mästaren var mån om att pressa honom lite hårdare en resterande kamrater. Han visste att pojken hade det inom sig. Nai, i sin tur villig att uppfylla mästarens alla önskningar, var även han medveten om denna taktik; han visste mycket väl att hans träning var tuffare än de andras, förväntningarna på honom högre och hans uppdrag av större importans. Nai var mer än redo att ge sitt liv för landet. Men, innan dess, skulle fienden få känna på den konstform han spenderat otaliga timmar att bemästra.
År 1767 attackerade Burma staden Ayudhaya, den dåvarande mittpunkten av de löst sammansatta regionerna vi idag kallar för Thailand. Bland krigsfångarna man tog med sig tillbaka hem fanns Nai, en orädd soldat som fruktade att striden gått förlorad. Väl i fånglägret, där de tvingades arbeta dagarna i ända, skulle en glimta av hopp dock visa sig för den ivriga soldaten, då Lord Mangra, Burmas kung, krävde underhållning. Man beordrades anordna en turnering, där de thailändska slavarna tvingades slåss mot de burmesiska soldaterna. Ett tillsynes orättvist upplägg, som snabbt skulle visa sig slå tillbaka mot de ovetande soldaternas högmod. Efter att ha rört upp både rädsla och ilska med vad som uppfattades som en dans av förbannelse gentemot motståndarna, besegrade Nai utan större ansträngning nio av kungens främsta män.
”Every part of the Siamese is blessed with venom. Even with his bare hands, he can fell nine or ten opponents. But his Lord was incompetent and lost the country to the enemy. If he had been any good, there was no way the City of Ayutthaya would ever have fallen.”
Nais kapacitet var odiskutabel, och Lord Mangra förundrade sig över hur man låtit den gå till spillo.
Sporten utvecklades till en början som ett krigsredskap, då soldater förfinade egenskaperna inom vad som då kallades Muay boran i syfte att försvara det egna landet mot invaderande utlänningar. Trots att den tidiga utvecklingen av sporten till stora delar präglas av motstridiga uppgifter och otillräcklig information, har man spårat användandet av krigsformen så långt tillbaka som 1560 e. Kr., vilket gör Muay Thai till en av de äldsta kampsporterna fortfarande i bruk idag. Från 1920-talet och framåt moderniserades sporten i ett antal kraftansträngningar, däribland byggandet av Thailands första ring, införandet av domare och ronder, samt användandet av lindor och handskar, tills det att man i mitten av 1990-talet införde ett statligt reglerande av sporten.
30 december 2011. Ett nytt år är på randen av att inledas och människor världen över förbereder sig för det sedvanliga firande datumet för med sig. Samtidigt, på kampsportens främsta scen, stirrar två män, som tagna ur en serietidning, på varandra från var sin sida av oktagonen. Alistair Overeem är sekunder från att lämna sitt första avtryck i UFC. Den hyllade kickboxaren har länge dominerat sporten, och hemma på väggen hänger ett antal bälten, medaljer och troféer efter de otaliga vinsterna i kickboxningsringen. Han synar motståndaren; Brock Lesnar framkallar onekligen, för det otränade ögat, skäl till oro. Men inte för Alistair. Han vet att tekniken inte finns där, att erfarenheten, jämfört med den egna, är nästintill obefintlig. Det är svårt att förstå vad som verkligen krävs av en mästare inom världens kanske tuffaste sport; endast de som gått igenom träningen, känt på den hårda sparringen, tagit modet till sig och klivit in i ringen, vet vad sporten verkligen kräver av en. Alistair vet. Inte ens tre minuter tog det innan Brock föll ihop, som följd av en perfekt placerad kroppsspark. Åratal av repetition hade lönat sig; holländaren hade representerat sporten väl, och Muay Thai visade sig återigen, nästan 500 år efter dess införande i den thailändska militärens träningsregemente, vara en mer än relevant aspekt av modern MMA.
Nia lämnade Lord Mangra såpass imponerad av sin uppvisning i det burmesiska fånglägret under den senare halvan av 1700-talet, att kungen frigav den tillfångatagna soldaten. Han återvände, följd av ett antal burmesiska fruar, till Siam, dagens Thailand, och spenderade resten av sina dagar med att lära ut Muay Thai. Inte mycket är känt om den mytomspunne mannen, utöver de folksagor och legender som fortfarande cirkulerar bland det thailändska folket. Vid återkomsten hem togs han emot som en hjälte och varje stolt thai kan än idag med stor glädje delge Nais livshistoria, som är källa till stora delar av landets och folkets stolthet.
