Veckan hann inte bli ett par dagar gammal innan det kom ut nyheter om två professionella MMA-fighters, varav en under kontrakt med UFC, som misshandlat sina fästmöer. Och på nytt har vi påmints om den oroväckande statistiken som visat att idrottarna i vår sport allt för ofta begår den typen av brott.
’With great power comes great responsability’ har ni kanske hört innan. Det är Spindelmannens återkommande mantra och förklaringen till att han använder sina krafter till att bekämpa brott. Desto mer makt du har desto större ansvar har du för hur du använder den, oavsett om du vill ha det eller inte.
HETAST JUST NU
Related Posts
UFC 311: En spektakulär gala trots bränderna i Los Angeles
11 januari, 2025
Arman Tsarukyan vill se Ilia Topuria i lättvikt
11 januari, 2025
Osäkerhet kring UFC 311 – Stora bränder i Los Angeles
11 januari, 2025
ONE Fight Night 27 – Fullständiga resultat
11 januari, 2025
Det närmaste vi kommer personer med fysiska superkrafter i verkligheten är de bästa kampsportarna inom MMA. Personer som tränar hårdare än nästan alla på jorden för att kunna ställa sin teknik, fysik och taktik mot varandra. Det är i dem många hittar sina idoler, den typen av hjälte utan superkrafter man vill efterlikna. Det är också bland dem vi ibland kan hitta skurkar, människor vi buar åt och hoppas får stryk för att de gör något eller står för något vi tycker är fel.
Den här veckan har två personer i vår sport anklagats för att ha gjort något väldigt fel, varav en av dem har erkänt. Michael Graves och Julian Wallace ska inte bara ha agerat våldsamt mot sina fästmöer, utan även ha använt sig av knän, armbågar, sparkar och strypgrepp för att ge sig på dem. Tilltag de är vana vid att använda sig utav inne i buren. Jag vet inte varför det är just den delen av händelserna som sticker ut för mig och inte händelserna i sig. Kanske är det så att man blivit allt för van vid att fighters begår den typen av brott.
Vi hade inte allt för länge sen ett väldigt uppmärksammat fall där mannen som bytt namn från Jon Koppenhaver till War Machine misshandlade och försökte våldta sin flickvän Christy Mack. Året innan det hade vi ett omskrivet fall i Sverige där Victor Cheng dömdes för misshandel av sin före detta fru och hennes son.
Det tar inte slut där.
För ett år sedan, till följd av War Machine-fallet, gjorde HBO real sports en granskning av hur det ser ut med våld i nära relationer bland professionella MMA-utövare. Statistiken de fick fram visade dystert nog att det var mer än dubbelt så vanligt att fighters begår den typen av brott jämfört med hur det ser ut bland den primära demografin för den typen av förövare, män i åldrar 18 till 39. Jämfört med amerikanska fotbollsspelare är det tre gånger så vanligt att fighters arresterats för domestic abuse.
Straffen för våldsbrotten delas såklart ut av rättsväsendet och ur en moralisk synvinkel ska man ge människor en andra chans utan döma dem för tidigare synder. Men är grundstraffet tillräckligt?
Om vi ser MMA som en sport där våld utövas under kontrollerade förhållanden är idrottsmännen, snävt sett, professionella våldsutövare. I en jämförelse med andra yrkesgrupper, till exempel läkarkåren, dras ens licens in om man olovligt utövar sin yrkeskunskap och man får inte jobba inom branschen igen. För fighters spelar däremot inte våldsbrottshistorik någon större roll.
War Machine signades av Bellator medan han satt i fängelset för en annan misshandelsdom, två år innan han bröt 18 ben i kroppen på Christy Mack.
UFC-presidenten och sportens kanske mest influensrika person, Dana White, har berömt sagt att fighters inte kan studsa tillbaka från att ha satt sina händer på en kvinna. Men han är mer än villig att ge dem chansen. Abel Trujillo, dömd två gånger för misshandel i hemmet, gick sin nionde match för UFC i maj. Thiago Silva signades tillbaka av UFC efter att hans fru lagt ner sitt åtal mot honom, trots rapporter om att han stoppat en pistol i sin frus mun och blivit elchockad av ett SWAT-team vid gripandet. Kort därefter uppgav hon att åtalet lades ner för att hon lämnat USA av rädsla för Silva och publicerade en video på incidenten, vilket tvingade UFC att släppa honom på nytt.
I december slåss Anthony Johnson för andra gången om UFC-titeln i lätt tungvikt. Han har anklagats för misshandel av tre olika kvinnor och har dömts till en tre år lång villkorlig dom vid ett av tillfällena.
Just Johnson har också missat att väga in sig på rätt vikt vid fyra tillfällen under sin karriär, något han fått mer offentlig kritik än sitt agerande utanför sporten. När Johnson signades tillbaka av UFC hotades han med att petas av företaget om han skulle missa vikt igen. När han däremot åter anklagades för misshandel stängdes han bara av tills mamman till hans två barn drog tillbaka sin anmälan.
Det är en intressant jämförelse med reaktionerna från fans, fighters och andra inblandade i sporten på andra typer av händelser. Man undrar om den offentliga hudflängningen Yoel Romero fick utstå för sitt misslyckades dopingtest i våras, och som han fortfarande drabbas av efter att ha bevisat sin oskuld, hade varit lika grym om det gällt våld i nära relation.
Fighters som beter sig osportsligt eller klappar till följd av slag buas och häcklas. Vissa, som TJ Dillashaw, slängs ut ur sitt gym om de bryter mot någon form av lojalitetskodex. Jag tror nog att de flesta skulle lista misshandel, speciellt om det är av någon i ett utsatt läge som en fästmö, som en värre överträdelse än de tidigare nämnda. Frågan är däremot om reaktionerna speglar det.
Buande, försvårade jobbmöjligheter och social utfrysning är inte en problemlösning. Det går till och med att argumentera för motsatsen, ens ilska, utåtagerande och våldsbenägenhet kanske ökar om man utsätt för det. Poängen är däremot inte att vi har makten att någonsin stoppa en fighter från att slå sin partner igen. Det är att alla berörda parter; promotors, fighters och vi som fans har utrymme att skapa en kultur där våldsbrott generellt, och våld i hemmet mer specifikt, är betydligt mer tabubelagt. Den makten har vi.
Och det ansvaret har vi att försöka se till att blir så.
