MMAnytt.se tar steget fullt ut och möter slagskämpar från världens alla hörn. Denna gång har vi tagit oss hela vägen till Kambodja och sätter oss ned för att prata med en av Kambodjas största kampsportsstjärnor – Keo Rumchong.
Klockan är strax efter klockan sex och mörkret har redan börjat smyga sig in över Kambodjas tredje största stad Battambang. Jag sitter i landets nordvästra delar och smuttar på en alldeles för dyr öl på en alldeles för fransk restaurang för min smak men just nu ligger all fokus på den tomma gatan som löper genom de mörka husen.
HETAST JUST NU
Related Posts
Jonathan Haggerty efter sin nemesis viktmiss: ”LEDSAMT”
8 november, 2024
Jon Jones öppnar dörren till en supermatch: ”FÖR MITT ARV”
8 november, 2024
Rodtang missar vikten – BLIR AV MED BÄLTET
8 november, 2024
Usman bryter tystnaden om potentiell match mot Rakhmonov
7 november, 2024
När som helst kommer den att presentera en av Kambodjas mest välkända slagskämpar.
Tiden i Kambodja tycks leva sitt egna liv och flyter fram likt Sangker-floden som slingrar sig längst med stadens centrum och fortsätter vidare ned mot Kardemummabergen i söder.
Den grönskande naturen som Kambodja har att erbjuda står i stark kontrast till Battambangs mörka gator och det artificiella ljus som badar de tomma affärerna på gata 2,5. Det dröjer dock inte länge innan ljudet från en motorcykel gör sig bekant och en Honda CBR stannar utanför restaurangen…
Keo Rumchong är precis hemkommen från Paris där han deltog i muay thai-galan Best of Siam 9. Den efterlängtade matchen mot fransmannen Morgan Adrar slutade dock med en poängförlust för Rumchong men resultatet rör honom inte i ryggen då han anser att resultatet var orättvist.
Att Rumchongs rykte föregår honom är en underdrift. Redan innan vi träffats har hans namn dykt upp varenda gång jag nämnt att jag är intresserad av kampsport. Han beskrivs som en orädd krigare med ett starkt hjärta och väcker djup vördnad och stolthet hos både den äldre och yngre generationen.
”He has no fear. He doesn’t care if he gets hit, he just continues to go forward.”
Ordet kommer ifrån min unga khmer-lärare som inte ens är intresserad av kampsport, i Battambang är han närmast en superhjälte. Som mångårig anhängare av MMA vet jag dock att ovanstående citat inte nödvändigtvis är något positivt. Jag saknar både fingrar och tår för att kunna räkna orädda slagskämpar som fortsätter att tåga framåt för att endast gå in i en vägg av slag och sparkar.
Rumchong har dock ett samlat matchfacit på 150 matcher varav han vunnit 135, förlorat elva och gått fyra matcher där resultatet slutat lika. Uppenbarligen kombinerar han sin förmåga att fortsätta slåss med både teknik, kondition och en aggressivitet som paradoxalt nog betyder ”näckros av glas”.
Det finns inget skört med Rumchong, något som blir uppenbart då jag dagen innan vårt möte klickat mig igenom några av hans otaliga videos på nätet. Speciellt matchen mot thailändaren Iquezang är något utöver det vanliga. När startsignalen ljuder låser de båda slagskämparna blicken i varandra och sparkar hårt mot varandra i ett högt tempo.
Vid ett tillfälle fångar Iquezang (i svarta shorts) en spark och lyckas med en nedtagning. Medan Rumchong faller mot mattan sparkar Iquezang ännu en gång innan domaren hinner emellan.
”He has no fear. He doesn’t care if he gets hit, he just continues to go forward.”
Orden ringer i öronen medan jag i den korniga videon ser hur Rumchong snabbt ställer sig upp och pekar mot sin motståndare som svarar genom att trycka till honom med en spark, detta trots att domaren står emellan dem.
Medan Iquezang får en tillsägelse av den svartklädda domaren går Rumchong bakom ryggen på honom och får sin revansch genom att trycka till sin motståndare med en egen spark.
https://www.youtube.com/watch?v=BF3qMl73RV4
Respektlöst eller rättfärdigt? Det är den här typen av beteende som har gjort Rumchong till en älskad figur i landets moderna kampsportshistoria. Kungariket Kambodja har länge stått i Thailands skugga och deras rivalitet är bortom syskonkärleken som Sverige och Norge har.
Thailand och Kambodja har ett förflutet som gör att de inte missar en chans att kritisera varandra så fort tillfälle ges. När Rumchong väl lyckas landa en riktig jab i ansiktet på en thailändsk fighter blommar den nationalistiska stoltheten upp som en vit näckros ur landets mörka historia.
Det är en situation som jag stött på otaliga gånger under mina resor i Sydostasien och hatkärleken är ett ständigt förekommande moment som hade varit komisk om det inte varit för de underliggande krafterna som bubblar under ytan.
Det är sådana tillfällen som nästintill kräver en ring. ett par handskar och en vrålande publik.
Tillbaka i den franska restaurangen har Keo Rumchong precis stängt av det dova mullret från sin Honda 250cc i rött, vitt och blått. Han ger mig ett fast handslag och ett brett leende som stramar åt hans solbrända anlete.
Han är ingen jätte men definitivt en av de större khmererna jag stött på. Min vän Miguel som anordnat mötet mellan mig och Keo vinkar in sushi och ett par extra öl till oss medan Keo beställer en cola till sin måltid. Han berättar att han fortfarande är trött efter den långa flygresan från Paris och att alkohol gör honom sömnig.
Det blir snabbt uppenbart att språkbarriären kommer bli svår att att slå sig igenom men med hjälp av handgester lyckas Keo med stora penseldrag berätta hur han började träna redan som tanig femåring. Hans pappa Keo Sam Ang har en bakgrund inom kampsport och har gått matcher men valde senare att istället satsa på en karriär inom teater och dans.
För Keo var dock vägen tämligen rak trots att han under sitt 29-åriga liv arbetat med både hårt fysiskt arbete och som så kallad ”motodop”, en slags taxiverksamhet på motorcykel som är vanlig i Asien. Som ung pojke i Battambang växte han upp i ruinerna från Pol Pots och De Röda Khmerernas styre under 70-talet.
Han gick sin första match vid 17 år ålder och fick en handfull av kambodjanska riel i handen, den lokala valutan. När jag frågar honom den exakta summan börjar han räkna i huvudet och kommer fram till summan 35,000 KHR. Det motsvarar närmare 80 svenska kronor och är en låg dagslön även i med kambodjanska mått. Lägg till det faktum att du ställs inför en myriad av slag och sparkar från en motståndare som försöker träffa din haka och situationen känns ohållbar.
För Keo var det dock en förlängning av hans identitet som krigare. Han vaknar upp halv fem på morgonen och springer uppemot en timme innan den skållande solen ens hunnit vakna till liv. Han fortsätter dagen med padwork med sin pappa i sitt minst sagt spartanska gym utanför stadskärnan, omringad av natur, dammiga vägar och herrelösa hundar. När solen gått ned ägnar han sig åt styrketräning innan han går i säng runt tio på kvällen.
Det glamorösa livet är ingenstans att hitta men hans framgångar har givit honom en chans att tjäna pengar på det han är bra på och möjligheten att skapa en dräglig framtid för sig själv och sin familj.
Vid 29 års ålder och 150 matcher senare är Keos mejslade ansikte starkt associerat med kampsport i Kambodja. Han syns regelbundet på tv-sända matcher och planerar att gå en ny match inom kort, inte ens en månad efter förlusten i Paris.
För Keo är hans förmåga att tävla i ringen ett sätt att sätta mat på bordet. Det är dock inte en livsstil han önskar åt sina barn. Han ser dem hellre i en skolbänk än framför en slagsäck berättar han. Keo börjar också närma sig den senare delen av sin karriär men säger sig varit välsignad genom att ha klarat sig från svåra skador.
När jag ber honom utveckla nämner han bland annat de lokala munkarnas välsignelse och den magiska tatuering som pryder hans högerarm. Kambodja är ett högst spirituellt och vidskepligt land där andar har en naturlig plats i både folklore och vardag. Keo tar av sig sin blå tröja och visar med stolthet upp en förbleknad tatuering som skildrar en Naga, en orm som är ständigt återkommande i de buddistiska och hinduistiska religionerna.
För Keo är tatueringen ytterligare ett bevis på att han har vad som krävs för att orädd fortsätta framåt i sin karriär. Han drömmer om en framtid inom MMA och organisationen ONE Championship har redan börjat ge kontrakt åt kambodjanska fighters. En av de mest kända är Chan Rotha, en fighter som Keo redan har en vinst över.
Ett besök i Keos gym gör det dock uppenbart vad han saknar. Medan Rotha ständigt ses med toppfighters och tränandes på gym som Tiger Muay Thai i Thailand så spenderar Keo sin tid ensam eller som lärare åt unga, lokala slagskämpar. Det är dock där som han ser sin framtid. Han nämner åldern 35 år som den tidpunkt i sitt liv då han vill dra sig tillbaka och istället lära upp den nya generationen.
I takt med att kampsportsvärlden utvecklas i rasande takt blir slagskämpar som Keo Rumchong allt ovanligare. Med sin Pradal Serey-inspirerande stil bidrar han till att hålla en uråldrig kultur levandes. Mötet får mig att tro att jag förstå varför khmererna håller Rumchong så högt.
I Kambodjas ögon är Keo Rumchong mer än en slagskämpe, han är en fanbärare av det mäktiga khmer-rike som en gång i tiden var ett av de mest blomstrande samhällena i världen. Med en hel nation på sina axlar fortsätter Rumchong att vandra mot nya utmaningar och han avslöjar glatt att hans motståndare i hans nästa match blir en thailändare. Vad blir resultatet frågar jag honom?
”Win of course” svarar Keo.
Vårt möte har gett ännu en inblick i den mångfacetterade kampsportsvärlden. Likt sin hemnation lever Keo ett liv som inte liknar något annat och med ett helt folkslag i ryggen finns det inga andra alternativ än vinst i sikte.
Omslagsbild: Piera Bovoa
