För många ger blotta frasen ”kampsport” intrycket av en samling aggressiva, outbildade, tatuerade fånar som inte vill annat än att riva huvudet av varandra. Om man på fri vilja ägnar sin tid åt att slåss måste det väl ändå vara något allvarligt fel på en? Hur kan man ens titta på det där UFC, det är ju inget mer än mänsklig tuppfäktning! Jag har i denna krönika tänkt ge min högst personliga erfarenhet av hur svensk kampsport ser ut inifrån och hur den hjälpt förändra och på många sätt även förgylla mitt liv.
Till att börja med vill jag klargöra att jag inte är ett stort fan av ”personliga” krönikor. Självklart projicerar jag genom mina texter egna känslor och åsikter, dock undviker jag alltsomoftast att använda mig av fraser som exempelvis ”jag”. I denna korta inledning har ”jag” redan använts sju gånger och därmed ser jag behov av en förvarning om att denna krönika är en högst personlig beskrivning av min egna förhållandevis korta resa genom svensk kampsport. Den relativt korta tid i subkulturen till trots har jag lärt mig en hel del och samlat på mig en guldgruva av erfarenheter. Allt från min egen träning, mina första tävlingar, att ingå i redaktionen på Europas största MMA-sida samt ett flertal samtal och intervjuer med fighters har givit mig en något oväntad och unik inblick i den svenska falangen av sporten. De som känt mig under en längre tid hade trott att jag var galen om jag för några år sedan påstått att jag skulle befinna mig i positionen jag idag är i.
HETAST JUST NU
Related Posts
Duken Williams vill försörja sin familj med boxningen
25 december, 2024
God Jul och Gott Nytt År önskar MMANytt!
25 december, 2024
BKFC slår på stort 2025 – Turnering med $25 miljoner USD i potten
23 december, 2024
Oleksandr Usyk är helt ohotad anser före detta OS-boxaren
23 december, 2024
Tillbaka till poängen; trots att detta som sagt är något av en personlig skildring handlar krönikan inte på något sätt om mig som person. Jag ber dock om överseende för den synvinkel jag utgår ifrån, då min berättelse av förståeliga skäl är ointressant för stora delar av er läsare. Med det sagt hoppas jag att ni med glädje kan ta del av denna inblick samtidigt som de fortfarande oinvigda efter läsning förhoppningsvis kan se på saker och ting ur ett något annorlunda ljus.
Nervositeten då jag för första gången klev in i en kampsportsklubb var utan dess like; jag kände mig utblottad, obekväm och ängslig. Jag misstog vänlighet för överlägsenhet, utsträckta händer för hotfulla nävar och stöttande blickar för hotfulla provokationer. Rörelserna var för svåra och tempot för högt. Det var som att jag var ensam i världen. Jag minns hur jag fick tvinga mig till varje pass och hur jag ljög för mig själv i syfte att göra det hela hanterbart.
Sen hände något. Folk började prata med mig. Jag började få tips, beröm och uppmuntrades att fortsätta kämpa på. Det började gå upp för mig att alla befunnit sig i den position jag snubblat in i. Stela utbyten började sakta men säkert bytas mot skratt och kramar. Det började bli roligt att gå till träningen. ”Svartbälten är de vitbälten som orkat ta mest stryk”, eller något åt det hållet, är en fras jag hörde i omklädningsrummet som verkligen stannat med mig.
Även när det kom till tävlingar, en miljö som väl måste vara hemsk att befinna sig i, fick jag snabbt tänka om. En avslappnad stämning, trevliga människor och en känsla av gemenskap i en sal full av tränade mördare. Hur kommer det sig? Borde det inte snarare vara tvärtom, att man tar full vara på det fysiska övertag man åtnjuter över ”normala” personer?
Att skriva för MMANytt är i sig en dröm som gått i uppfyllelse. Det är det tveklöst roligaste jobb jag någonsin haft. Själva arbetet i sig har viss del i nöjet. Det är inte alltför sjabbigt att faktiskt få ägna sig åt något roligt på arbetstid. Den sanna glädjen ligger dock i människorna jag träffat på vägen; kollegorna i redaktionen är var och en på sitt sätt unika och intressanta personer, alla med sina egna bakgrunder och perspektiv. Genom vårt utbyte har jag lärt mig mycket.
Kontakten med fighters och managers är även det något som fått mig att släppa tidigare bevisligen felaktiga uppfattningar. Under min tid hos MMANytt har det blivit en del intervjuer, möten och umgänge med aktiva inom branschen. Det främsta som omedelbart slog mig var den raka motsatsen av vad jag till en början hade förväntat mig av människorna som utgör svensk MMA; den nästan uteslutande majoriteten av de jag hade att göra med var otroligt trevliga! Tillmötesgående, uppriktigt hjälpsamma och med ett alltsomoftast stort sinne för humor vände de upp och ner på min bild av yrket som professionell fighter. Jag hade förväntat mig något helt annat.
När jag läser krönikor och debattartiklar som attackerar kampsport i allmänhet och MMA i synnerhet för att vara barbariskt och meningslöst kan jag inte göra annat än att klia mig i huvudet. Jag undrar om författarna av sådana artiklar verkligen förstår vad kampsport är, eller om en sådan syn enbart kan komma från en plats av okunskap. Inte för att förminska någons åsikter men som en person i relativt hög grad insatt i fenomenet har jag svårt att inte se på saken ur ett annat perspektiv. Vad kampsport har gjort för mig och människor i min omgivning går inte att sätta i ord. Det spelar ingen roll vem du är på utsidan, vart du kommer ifrån eller vad du jobbar med. Pengar, status och allt vad vardaglig stress heter har ingen plats på mattan. För några timmar tillåts man glömma världen utanför och förlora sig i det roligaste i världen.
Människor vars vägar aldrig skulle ha korsats under andra omständigheter skrattar ihop. Företagschefen och förortskillen lär sig av varandra. Respekt är något man förtjänar genom slit och hårt arbete. Med disciplin och ödmjukhet. Man inser att alla har något att lära.
Jag har varit med om en hel del i mitt liv och har träffat på många människor från en rad olika förutsättningar och i en rad olika miljöer. Och jag kan uppriktigt säga att det är inom kampsport jag stött på de bästa personerna. Det är en lycka få förunnat att ha en klubb att gå till fem gånger i veckan. Känslan av att efter en lång dag kliva in på mattan, hälsa på grabbarna och börja rulla går inte att sätta pris på. Kanske ligger det i energin som förbränns, kanske i faktumet att få känner behov av att hävda sig. Jag vet inte. Dock är min övertygelse att de allra flesta skulle vinna oerhört mycket på att involvera sig i någon sorts kampsport.
Synen på ”The Martial Artist” som respekterad och inspirerande har i takt med vårt moderna samhälle till stora delar gått förlorad. Som avslutning skulle jag därför vilja dela med mig av ett citat som på ett bra sätt summerar den tes jag drivit i denna krönika. Notera även att den som står för citaten i sig utgör något av en paradox för de som ser MMA-utövare som outbildade vildar, samtidigt som han gjort sig känd för att framkalla starka känslor även bland fans av sporten.
Throughout history Martial Artists have always been men of integrity. They were the men who ate with kings and held themselves to a different standard. They spoke softly and carried a big stick. They were good people who cared about the people around them. That´s what I´m trying to bring… To some extent. – UFC:s lätt tungviktsmästare Jon Jones
