I helgen avgjordes matcherna på UFC 140 där Jon ”Bones” Jones befäste sin plats som mästare i lätt tungvikt, Chan Sung Jung tangerade det officiella knockout-rekordet och ”Big Nog” fick armen bruten.
HETAST JUST NU
Jag har varit borrest under helgen och fick möjlighet att se evenemanget från Toronto i sin helhet först under kvällen. Efter att ha sett den fantastiska galan ställer jag mig ännu en gång frågan – Vad nu då?
Jon Jones
Innan sin fjärde match för året annonserade Jones att han tänkte ta en längre semester. Efter helgens insats så är det svårt att hävda att han inte är värd det även om man av egoistiska skäl vill se honom i oktagonen flera gånger om året. Men han är endast 24 år gammal och ska hålla ett bra tag till. Därför är det ett bra beslut även för oss fans.
Under tiden han dricker båtdrinkar med sin familj kommer landskapet under honom i divisionen förändras en hel del. Är det Rashad Evans eller Phil Davis som kommer gå segrande ur deras möte? Kommer Dan Henderson vänta på sin chans eller ta ytterligare en match då den biologiska klockan tickar? Det är alldeles för många frågor som behöver svar för att jag ens ska våga spekulera.
Men det är en vacker framtid i UFCs division för de lätta tungviktarna.
Lyoto Machida
Machida är en riktigt bra fajter och att han förlorat tre av sina fyra senaste matcher berättar inte hela sanningen om karatemästaren som en gång hade UFC-guld runt midjan. Det är dags för Machida att få realistiska matcher. För hur många trodde att han skulle besegra Jones?
Jag vill se honom mot Mauricio ”Shogun” Rua, men det lär inte hända. De kommer förmodligen plocka fram Forrest Griffin eller möjligtvis Rich Franklin eftersom de inte har några inbokade matcher. Annars är förloraren av tidigare nämnda Evans vs Davis som också en möjlig matchning.
Frank Mir
På förhand och även under matchen fick man höra att Mir inte hade submissionfärdigheter på samma nivå som Nogueria. Den diskussionen tog han död på i helgens match men ett ”snapp, crackle and pop”. Med stor kyla blev han den förste att någonsin besegra Noguiera via submssion och sättet han gjorde det på var imponerande. Förstå mig nu rätt. Jag är inte imponerad av att armen bröts utan tycker det är väldigt olyckligt. Det imponerande ligger snarare i hur han återhämtade sig, växlade positioner och satte låset.
Även om Mir har visat att han hör hemma i toppen av divisionen har många med mig har svårt att se honom besegra den nyetablerade eliten som Junior Dos Santos och Cain Velasquez. Därför är det intressant att det senaste ryktet hävdar att Alistair Overeem inte kommer att gå match på nyår mot Brock Lesnar och att det blir Mir som tar holländarens plats i ett tredje möte mot den amerikanske vilden. Intresseklubben antecknar är min spontana och barnsliga reaktion men eftersom det är glest med alternativ på toppen i viktklassen är ytterligare en match mot Lesnar motiverad.
Rodrigo ”Big Nog” Nogueira
Det positiva med förlusten, men främst armbrottet (vilket känns obekvämt att ens skriva), är sorgligt nog att Nogueria kommer hålla sig borta från matchsparring och match under en längre period. Visserligen såg det väldigt bra ut fram till att Mir vände på steken men det förändrar inte min uppfattning att ”Big Nog” betalat ett pris i form av sin hälsa och framtida livskvalité till följd av de episka matcher han gått.
Som i allmänhet sårad PRIDE-ofil säger jag – Kan det inte vara bra nu?
Rogerio ”Lil Nog” Nogueira
Nogueira bröt första förlustsviten i karriären med vinsten i helgen och visade därmed att han fortfarande har tåga kvar. Men en vinst mot Ortiz som är i slutet av karriären väger inte allt för tungt i mina ögon. Han behöver ytterligare ett test för att se om han hör hemma i det övre skiktet i sin division eller om han bara ska dyka upp när UFC åker till Brasilien eller möta andra veteraner.
Även om UFC ogärna matchar en fajter som kommer från en vinst mot någon som kommer från en förlust skulle jag vilja se honom mot Forrest Griffin. Annars är det många ur samma ”familj” som trängs i övre delen av divisionen och mot dem kommer vi aldrig få se honom.
Vissa menar att han är redo för vinnaren av Vladimir Matyushenko vs Alexander Gustafsson. Då jag tror och hoppas att Gustafsson kommer ta hem den matchen så är det är gyllende läge för svensken, en sämre idé för Nogueira. Min objektivitet är grumlig när det gäller Gustafsson, det medger jag, men han tillhör den nya skolan och det brukar inte sällan gå illa för de som anses tillhöra det gamla gardet.
Tito Ortiz
Ortiz fick liv i sin karriär efter att ha överraskat mot Ryan Bader efter att ha tjatat till sig ytterligare en chans i UFC. För hans meritlista talade sitt tydliga språk, han hade vunnit en match sedan 2006 och då kom vinsten mot gammelmorfar Ken Shamrock. Så det var talets gåva och relationen till Dana White och som gjorde susen.
Nu har han gått tre matcher i år och jag är helt övertygad om att han kommer få möjligheten att gå sista matchen på sitt kontrakt nästa år. Han gjorde inte en dålig insats i helgens match och han slogs inte heller medvetslös utan kämpade tills kroppen inte längre tillät honom att fortsätta. För viljan har han, men är det verkligen en bra ide? Måste det gå för långt innan UFC sätter stopp?
Ortiz har haft en god karriär och jag hoppas att det var sista gången vi ser honom i oktagonen. Men så blir det sannolikt inte. En sista vända blir det och jag hoppas verkligen att det slutar på ett bra sätt.
Chan Sung Jung
Med det första slaget fick Jung jackpot och efter sju sekunder var matchen över. Även om detta är spektakulärt och visar god teknik och styrka är prestationen i sig självt svårt att väga. Men publiken fick vad de ville ha, ett spektakulärt avslut, och Jung fick säkerligen ytterligare en välkommen sjuss i karriären.
Med två starka vinster i UFC i bagaget är det dags för den koreanske zombien att ta sikte på eliten bland fjäderviktarna. Då divisionen fortfarande inte är så bred finns det goda chanser för Jung att vara två vinster ifrån en chans på titeln. Om han skulle ta en snabb match mot obokade Ricardo Lamas eller Robert Peralta och därefter ta en skalp som till exempel Kenny Florian (om han blir kvar i viktklassen) så finns det stora möjligheter att den leende koreanen måste förbereda sig på fem ronder.
Mark Hominick
När jag ser en förlust som denna börjar jag leta orsaker (bortförklaringar?) och det finns några saker som sticker ut. Hominick förlorade sin gode vän Shawn ”The Coach” Tompkins nyligen och förlusten var inte endast privat utan professionell då han inte längre hade Tompkins vid sin sida under förberedelserna eller under matchen. Det andra jag spontant tänker på är att Hominick faktiskt gick fem otroligt tuffa ronder mot regerande mästare Jose Aldo. En sådan match kan sätta sina spår rent kroppsligt och det är kanske vad vi såg följderna av i helgen. Hominick har även gått professionella matcher i nio år, något som bådar illa enligt vissa statistiker.
Men jag tror att Hominick fortfarande har en hel del att ge och därför kommer han få minst en chans till i UFC. Om de ställer honom mot Rani Yahya eller Cub Swanson kan han skicka ut dem från UFC med huvudet före och samtidigt rädda sin egen karriär.
Brian Ebersole
Okonventionell, effektiv och underhållande. En mycket intressant kombination som kan ge den 31-årige veteranen spännande matchningar. Efter det sena inhoppet mot Chris Lytle, som var debuten i UFC för Ebersole, har han ställts mot fajters längre ner i rankingarna. Nu är det dags för andra bullar.
Det var tidigare planerat att Ebersole skulle ställas mot Rory MacDonald och den matchen kommer bli otroligt spännande om UFC väljer den riktningen igen.
Claude Patrick
Patrick hade vunnit tretton matcher på raken när han klev in i oktagonen i helgen och via oenigt domslut så bröts den sviten. Nu blir förmodligen så att han får vackert vänta tills UFC väljer att komma till Kanada ännu en gång innan han får möjligheten att försöka sätta en anaconda igen. För motståndet kommer någon längre ner i divisionen står för, kanske får han välkomna en ny rekryt.