Billigt streberrecept för framgång, eller en stämningshöjare? Åsikterna om beefens betydelse går isär.
Avancerade rimstrukturer är svårt, det vet alla hiphoppare. Bättre då att med mikrofonen som yxa ta sikte på närmsta fixstjärna och börja hugga. Sen kommer kändisskapet som ett brev på posten.
HETAST JUST NU
Related Posts
BEKRÄFTAT: Colby Covington är tillbaka!
16 november, 2024
Dan Hooker om framtiden – ”Topp 5 eller Conor McGregor”
23 oktober, 2024
Skynda långsamt? Växa in i kostymen? Nej. Mot toppen.
MMA utgör en mer påtagliga fara än musikbranschen, när ett välregisserat marknadsföringstrick snabbt kan förvandlas i ett förnedrande kokt stryk. Till fansens stora glädje lider dock var och varannan pugilist av antingen mundiarrè eller little man syndrome.
Är biffen dessutom extra blodig biff slickar sig fansen girigt runt munnen.
Alla medel är dock inte tillåtna. För att starta en beef bör du känna till reglerna. För att vinna beefen eller gå där ifrån med hedern i behåll, måste du dessutom behärska knepen till fullo.
Här listar jag några av MMA-historiens mest beryktade beefs, samt de viktiga lärdomar som finns att dra. Så håll till godo, alla ni aspirerande fighters som tänkt snacka er hela vägen till toppen.
George st Pierre vs Josh Koscheck
För Koscheck är trash talking en livsstil. Ända sedan han mobbade Chris Leben i TUF 1 har han framstått som en klassisk bully med duschhandduken redo. TUF 12 blev dock ett nederlag. Josh gjorde sitt yttersta för att irritera UFCs golden boy, men denne besvarade alla påhopp med ett skälmskt leende. Tillslut tog Josh ut frustrationen på en sjukskötare i GSP:s team, knappast ett värdigt motstånd. Den riktiga fighten mellan GSP och Koscheck blev en ensidig historia och ännu ett misslyckande var ett faktum. Om man inte väljer att betrakta ett krossat okben och nio månaders vila som en framgång, vill säga.
Vinnare: GSP
Lärdom: Även en bad boy måste framhäva sina svagare sidor (Tito Ortiz) eller vara rolig (Rampage) eller vara konstig på gränsen till obegriplig (Chael Sonnen). Om man, som Koscheck, är en bully utan vare sig humor och skådespelartalanger, får man finna sig i att vara illa omtyckt. Av alla.
Rampage Jackson vs Rashad Evans
Den här beefen var intressant. Rampages sedvanliga svador visade sig funka dåligt när de stötte på värdigt motstånd. Presskonferenserna förvandlades till ett sammelsurium av hiphopslang, sårade egon och ännu mer skadade skämt. Beefen tog en mer seriös vändning när Evans pekade ut Rampage som en Onkel Tom, en karikatyr av en svart man som strök rasistiska fördomar medhårs.
Vinnare: Rashad Evans
Lärdomar: Eftersom båda kombattanterna använde snarlika strategier (prata högt och fort samt hota motståndaren med stryk) hängde beefens slutseger på vem som vann den riktiga fighten. Rampage gick bet eftersom han uppenbarligen inte utvecklat sitt game sedan folk började hänga på Facebook.
Dana White vs Loretta Hunt
Dana White är känd för att säga vad precis vad han tänker. Även om man misstänker att han inte alltid hunnit tänka. Ofta underhållande, ibland uppfriskande. När han attackerade en seriös journalist genom att kalla henne bitch och faggot var det många som tyckte att han avslöjat sitt rätta jag. Lorettas brott? Hård men saklig granskning av UFC, Danas skötebarn men också den största maktfaktorn i hela MMA-världen. Dana fick tillslut göra avbön på Youtube och förklara att han faktiskt känner flera homosexuella.
Vinnare: Loretta Hunt
Lärdom: Loretta behöll lugnet och stärkte därigenom sina aktier som granskande journalist och UFCs mäktigaste dissident. Numera portad från Zuffas presskonferenser.
Alexander Emilianenko vs Kharitonov
Om du ska slå där det gör ondast, attackera din motståndares blodsband och vifta med sjukjournaler. I en uppmärksammad intervju kallade Kharitonov den yngre Emilianenko-brodern för “a drunken, diseased drug addict who wasn’t raised properly and who was a mistake” samt påstod att lillbrorsans karriär uteblivit ifall det inte vore för Fedor. Alexander svarade med en vadslagning: om hepatit c-testet kom tillbaka positivt skulle han hugga av sig ett finger, om det var negativt var det Kharitonovs tur att lägga sig under kniven.
Vinnare: Ingen
Lärdom: Visst drar denna sortens påhopp uppmärksamhet till sig. Men om de blir alltför personliga är det inte roligt längre. Bara tragiskt.
Hammer House vs Chute Box
The more, the merrier! Efter Shoguns olyckliga fall och armbrott fylldes Pride-ringen av två förbannade team. Fullt slagsmål bröt ut och ingen såg riktigt vad som hände i stridens heta. På andra sidan ragnaröken vandrade en sorgsen Shogun Rua och en fly förbannad Wanderlei Silva ut. Efter släntrade en ångerfull Mark Coleman, som krävde att få be om ursäkt.
Vinnare: Chute Box
Lärdom: Om du vill framstå som respektabel, be inte din antagonist om ursäkt, för att sen erkänna inför en annan kamera hur du stampade motståndarens lagkamrat på halsen. Risken finns att du uppfattas som en idiot.
Michael Bisping vs Dan Henderson
Som tränare i TUF gjorde Bisping allt för reta upp Henderson, bitcha om träningstider och fälla tveksamma kommentarer till motståndarlaget. Framförallt var britten extra provocerande eftersom ingen riktigt kunde urskilja ifall han bara spelade eller om han faktiskt var så dryg på riktigt. Henderson log sitt tandlösa leende och bidade sin tid. Om som han gjorde det. Hur det slutade minns alla utom Bisping.
Vinnare: Dan Henderson
Lärdom: Att din motståndare skakar av sig dina förolämpningar likt dirt on his shoulder är ett tecken på att du inte kommer åt honom den vägen. Alltså bör du sluta retas. Annars finns risken att denne tillslut äger dig, hårt. Som i H-bomb.
Michael Bisping vs Jorge Rivera
Det här var roligt på riktigt. Rivera bjöd på sig själv i egeninspelade musikvideos och tonen var egentligen ganska avslappnad. Det hindrade inte Bisping från att krossa varenda ruta i glashuset och påstå att Rivera hade passerat gränsen.
Vinnare: Jorge Rivera
Lärdom: Det krävs ingen Einstein för att begripa att det var förolämpningarna som fick Bisping att underprestera mot ett egentligen sämre motstånd. Riveras snack tog där det skulle och det var därför Bisping inte kontrollera sitt regelvidriga knä. Eller sin saliv.
Mayhem Miller vs Nick Diaz
Jag är egentligen inget fan av Mayhem Millers ”humor”. Som en hybrid av Beastie Boys, Jackass och en hundvalp på lustgas spelar han över, dansar och drar flabbiga och näringsfattiga ”skämt” som inte ens hans barn hade skrattat åt. Men när han drog igång kampanjen ”Don’t be scared, homie!” träffade han rätt. Både provokativt och fyndigt.
Vinnare: Mayhem Miller
Lärdom: Om du ska attackera en motståndare verbalt, välj ut en ”homie” som sluddrar på grund av sönderrökt talcentrum. Garanterad vinst.
Anderson Silva vs Chael Sonnen
Chael är mästare när det kommer till trash talking. Smart. Roligt. Effektivt. Dessutom har han självdistans. När han kommenterade sin politiska karriär svarade han “well I was in public office, and I left public office the only way a person should… In handcuffs”, som en blinkning åt det pengatvättåtal han ställdes inför. Anderson Silvas påstådda revbensskada plus Chaels psykningar var egentligen jänkarens enda chans att vinna den första fighten. Förra veckans utspel från Anderson tyder dock på att Chael än en gång lyckats förgifta Andersons psyke.
Vinnare: ?
Lärdom: Talk the talk, walk the walk. Om du inte kan backa upp dina påhopp faller allt pladask till marken. Allt hänger på vem som vinner fight nummer två.
Dana White vs resten av världen
Dana har förvandlats till MMAns egen Tony Soprano. En charmig och rolig alfahanne med kort stubin. Vad jag vet har han inte gått i terapi. Däremot kan han inte sluta äta glass, han föraktar fackföreningar och han älskar att omge sig med personer som inte är intresserade av att säga emot. Oavsett om det handlar om Fedor Emelianenko, fildelning eller ”Strikefarce”, Dana har alltid ett gäng Fuck You! att slänga i ansiktet på den som står framför honom.
Vinnare: Las Vegas ”anger management”-klasser.
Lärdom: Om du tänker ta dig an hela världen behöver du oändligt med tid. Och blodtryckssänkande mediciner.
Av: Petter Andersson
