Eric Johansson vann i våras en träningstävling på MMAnytt där vinnaren skulle försöka likna Papy Abedi så mycket som möjligt. Priset var biljetter till en valfri UFC-gala, och när svensken Alexander Gustafsson presenterades som motståndare till Mauricio ”Shogun” Rua på UFC on Fox 5 så valde han biljetterna till den galan. Vi levererade givetvis, och det här är hans historia.
Onsdag 5:e december – Dagen innan
Dagen innan vi skulle åka till Seattle så bestämde sig ”Moder Jord” för att visa att det här med global uppvärmning nog har satt sina spår. Med sin styrka gick hon lös mot stackars östkusten med resultatet att tåg spårade ur, bussar välte, dödsolyckorna i trafiken ökade, skolor stängdes och Arlanda flygplats bestämde sig också för att stängas ned.
HETAST JUST NU
Related Posts
”Ny nivå av uppskattning” säger Dan Hooker
10 januari, 2025
Ian Machado Garry: “Jag borde rankas som nummer två i världen”
1 januari, 2025
God Jul och Gott Nytt År önskar MMANytt!
25 december, 2024
Fullständiga resultat ONE Friday Fights 92
20 december, 2024
När jag hörde om detta blev jag orolig. Om mindre än 24 timmar skulle jag sitta på ett plan ner från Umeå till Arlanda för att sedan ta sig ut i världen med slutdestination Seattle. För att göra en lång historia kort så utesluter vi (jag och min kompis Joakim som valt att följa med på ”äventyret”) att åka ner med bil till Arlanda eftersom ovädret drog sig norrut så en bilresa skulle nog vara helt omöjlig att genomföra. Så det blev att sitta vid datorn och uppdatera swedavia.se var femte minut till småtimmarna istället i hopp om goda nyheter. klockan 01:15 fick vi den glada nyheten att planet vi ska åka med på morgonen dagen efter till slut hade landat i Umeå.
Torsdag 6:e december – Resan
07.00 ska planet lyfta enligt tidtabellen. Jag har bara tre timmars sömn i kroppen när jag kliver in på Umeå flygplats. Jag känner mig laddad till tusen, men vi möts direkt av en tv-skärm där det står att planet ner till Arlanda kommer att vara försenat. Vi sätter oss och väntar på någon oskön soffa i väntan på besked om vad som kommer att gälla. Ganska snart börjar alla möjliga tankar om missade flyg samt missad gala cirkulera i huvudet igen, men vi blir inte sittande länge innan de meddelar oss att vi får vi kliva ombord och 08.00 så lyfter planet mot Arlanda.
Väl på Arlanda så rullar allting på bra, vi checkar in och kliver ombord på planet som ska ta oss till England för att sedan flyga vidare direkt till Seattle. Planet lyfter ca 30 minuter sent efter något strul med bagagen. Piloten hinner ”bara” flyga ikapp 20 minuter av flygtiden till London och när vi kliver av planet blir vi mottagen av en dam hållandes en skyllt med texten ”Seattle” på. Vi får följa med henne för att komma rätt, men vi blir stoppad redan vid passkotrollen med meningen –” You’re too late, you have to take another flight because you will never make it to the gate in time”.
Jahapp vi satt på ett plan som blev 10-20 minuter sent och därför missade vi vårt anslutningsflyg hur tajt kan de boka flygningarna egentligen? Nåväl vi får följa med damen med Seattle skylten till en herre vid namn Niel som ska försöka boka om oss. Efter 5 minuters knappande och rynkande i pannan och suckande så säger jag till Joakim, att vi kommer nog inte ta oss till Seattle idag, Jocke hinner inte svara fören Niel säger att han kan boka oss på ett plan till Phoenix och därifrån borde vi hinna med ett plan till Seattle, om allt går som planerat så kommer vi att landa runt 23.00 på kvällen. Bara 7 timmar sent. Det var otroligt skönt att höra för jag hade nästan gett upp hoppet att ens komma till USA innan galan ens var över.
När vi väl landat i Phoenix (för övrigt den största stad jag sett) så säger Joakim som rest till USA tidigare att jag inte skulle skämta med tulltjänstemännen när vi kommer fram, det brukar aldrig sluta bra. Så när jag väl får komma fram så får jag frågan vad jag arbetade med och vad jag hade för syfte med resan. Jag berättar att jag ska se UFC-galan i Seattle och tulltjänstemannen skiner upp som solen och ropar till sin kollega som för tillfället höll på att ta emot Joakim att vi är här för UFC. Han stämplar passet och låter mig gå över till Rick som den andra tulltjänstemannen hette. Han i sin tur berättar att han har både Benson och Gustafsson vinnande på domslut. Jag håller med honom i hans predicitions innan han avslutar samtalet genom att säga att han är lite avundsjuk på att vi kommer få gå på galan. Han ler aldrig under tiden vi pratar så Jocke har nog rätt att man inte ska skämta med de här killarna, men jag förstår att han blir till sig för han glömmer ta fingeravtrycken på Jockes vänsterhand innan han skickar iväg oss vidare. Vi hinner med vårt anslutningsflyg till Seattle och vi landar, som Niel sa, kl 23.00 i Seattle.
Fredag 7:e december – Invägningen
Kan med handen på hjärtat säga att vi klantade oss lite. Jag trodde inte det skulle komma så mycket folk på invägningen så när vi var på plats på Key Arena 5 minuter innan det skulle dra igång så blev vi skickad upp på övervåningen, ca 10 rader från taket. Nåväl, det var platsen vi blev tilldelad och det var vårt eget fel att vi hade valt att promenera runt på stan in i det sista istället för att komma i tid till invägningen. Nu går det inte att göra så mycket åt det så vi tog platsen vi blev tilldelad, vecklade ut vår 2½ meters Sverigeflagga och i hoppades att den skulle synas för alla som följde invägningen på nätet.
Det var god stämning på läktaren och jag är ingen ”buare” utan gav alla fighters mina applåder. Kan säga att det var jag och Jocke nog nästan ensam om, för det mottagande i form av buande som Rory Macdonald fick ta emot var inte nådigt. För att sedan få uppleva det stöd de gav Penn i form av hurrande visslande och tjoande var invägningens höjdpunkt och helt klart adrenalin-höjande.
När väl Gustafsson klev upp mot vågen så viftade vi för fullt med vår svenska fana och jag busvisslade och levde om så mycket jag bara kunde. Jocke som inte kan busvissla ylade ut något konstigt ljud som nästan fick mig att skämmas när Alex gick upp på vågen, men vafan knappast så vi kommer att träffa dessa ”jänkare” några fler gång tänkte jag och fortsatte att stötta från vår plats just under taket. Jag vet inte men jag tror tyvärr inte flaggan syntes i bild, men dagen efter skulle vi få vår chans.
Lördag 8:e december – Fight day
Vi var på plats en halvtimme innan det skulle dra igång och såg direkt när vi satte oss att vi hade fått ruskigt bra platser. Vi satt fem rader upp brevid ”utgången” där alla fighters skulle komma ut, samtidigt som vi inte var längre än ca 20 meter från oktagonen. En annan sak som gjorde att platserna blev fenomenala var vilka som satt runt omkring oss.
Man såg några ”kända” ansikten här och där som kom ingående från under läktaren som vissa ”fans” gick fram och surrade med, tog autografer av eller tog bilder med. Dan Miragliotta, Greg Jackson för att nämna några. Eftersom humöret var gott kunde jag själv inte låta bli att haka på när den bästa i mina ögon bland MMA-domarna kom ut – Herb Dean.
Efter det satte jag mig ner och samlade mig tittade runt i arenan och såg att det var ganska glest med folk på plats inför första fighten mellan Jorgensen och John Albert. Folken fyllde dock på arenan i jämn takt och när väl dessa herrar skulle drabbas samman så var det ändå helt okej med publik runt omkring oss.
Precis innan första fighten drog igång så satte det sig ett par äldre herrar i uppskattningsvis 50-55 års åldern som såg ganska bitiga ut med varsin vattenflaska (de var de enda jag kunde se som satt och drack vatten under hela kvällen). Under alla fighter var det som att sitta bredvid en par expertkommentator för de surrade och kommenterade fighterna med varandra med sina analyser som i mina öron lät som de visste vad de pratade om. De hade rätt i allt de påpekade och de pratade hela tiden också vilket gjorde alla fighter intressanta. För att ge några exempel så säger de när Albert håller på att strypa ut Jorgensen att det inte riktigt ser ut som han har koll på ena armen, han kommer nog ta sig ur för att några sekunder senare få se Jorgensen vända på det hela till sin fördel.
Eller som fighten mellan Daron Cruickshank och Henry Martinez. När andra ronden är drygt minuten lång så säger gubben brevid mig att Martinez måste vara skadad efter behandlingen från första ronden för han har sänkt garden och skyddar kroppen, får han inte upp händerna kommer han bli knockad. Vad händer, jo en headkick senare och fighten (som i våra ögon borde varit ”fight of the night”) är över efter att Cruickshank fått in exakt vad gubben förvarnat om. Så höll det på hela kvällen från deras sida. Detta var otroligt intressant att sitta och lyssna på och saknaden av Rogans röst, som man är van att höra när man sitter hemma, var som bortblåst.
I samband med att den fighten var över (Cruickshank vs. Martinez) så kom en kille fram till oss och frågade om platsen brevid var ledig, han hade nämligen en plats högst upp men tänkte försöka sätta sig närmare och om ingen kom och påstod att det var deras plats han satt på så kanske han kunde få göra oss sällskap. Visst varför inte bara trevligare att få ytterligare någon att surra med. Det visade sig att killen som satte sig var från samma stad som Rory Macdonald hade växte upp i. Han kände honom inte, men lite kul var det iaf att få träffa någon som inte skulle bua när han och BJ-Penn skulle mötas.
Underkortets matcher betades av allt eftersom och Keyarena fylldes på med mer och mer publik, så när väl det blev en paus på runt 45 minuter innan maincardet skulle dra igång så var arenan mer eller mindre fullsatt. Nu hade även raden bakomför oss fått några nya lirare som jag kommar nämna lite senare.
Det är nu man lägger märke till skillnaden på folk och folk. På UFC Sweden när det till exempel blev ett uppehåll så småsurrade man mest med de som satt närmast, vilket en hel del amerikaner och andra dit resande gjorde i Seattle också gjorde. Men det var inte det jag satt och tänkte på, vad jag satt och förundrades över och som var/är den stora skillnaden var att jättemånga ställde sig upp, dansande, tjoande hejande, skrattande och bjöd på sig själv. Detta i sin tur gav en positiv energi som spreds i arenan och den paus på 45 minuter tills maincardet drog igång gick ruskigt fort.
När Matt Brown och Mike Swick hade tagit sig upp till octagonen så kände jag nervositeten stiga. Nu var det inte länge kvar till kvällens höjdpunkt. Vi snackade ihop oss att om Rory eller Penn blir avslutat så springer vi fram och tar plats vid ingången med flaggan och vecklar ut den så den kommer med i bild när Gustafsson går mot oktagonen. Vi tänkte heja och ge Gustafsson allt det stöd vi kunde.
Rory vs Penn gick till domslut så vi skyndade oss ner och tog plats nere vid golvet med flaggan uthängd och laddad till tusen. Vi kunde se hela vägen in under läktaren, kamermän, ljudtekniker och alla andra som arbetade där. Låten från Rocky 4, ”Hearts on Fire” av John Cafferty började spelas i högtalarna och några sekunder senare så kom Gustafsson gående med en otroligt sammanbiten och koncentrerad blick gående rakt mot oss. Vi gav vårt allt när han gick förbi, Jocke skrek allt han kunde ”slå han på käften” när kamermannen som följde Gustafsson ut passerade och jag viftade ut flaggan så den verkligen skulle komma med i bildrutan där hemma. Som jag har förstått det så syntes vi inte, de visade ingenting från promenaden in mot oktagonen, trist…
Fighten drog igång och blev en nagelbitare för oss på plats. Jag kunde inte sitta ner stundtals, speciellt inte när Gustafsson sänkte Rua och jag trodde ett tag att han sänkte Rua på ett sätt ingen annan gjort tidigare, och när Shogun fick tag om benet och försökte sätta en ”kneebar” höll jag på att skita på mig. När han sedan tog han sig ur låset så sa gubbarna brevid mig att det var bra gjort för det såg ut som Shogun verkligen hade den tight. Jag hade jättesvårt att sätta Gustafsson som vinnare i första ronden än om de flesta highlights inne i arenan visade Gustafssons prestationer. Mina experter på sidan hade den som en draw, killarna bakom oss och kanadensaren hade Shogun som vinnare.
Andra ronden hade vi alla Gustafsson som vinnare med tanke på hans takedowns och i tredje när Rua var trött visade Gustafsson vart skåpet skulle stå i form av bland annat en frontkick som gjorde att jag mer eller mindre flög upp ur stolen och nästan slog huvudet i taket. Jag hade ändå svårt att slappna av än fast vi alla hade Gustafsson som vinnare eftersom vi genom åren har sett en hel del konstiga poängbedömningar.
När sedan Buce Buffer ropade ut Gustafsson som vinnare fick man en otrolig lättnad i kroppen. Fighten gav några intressanta svar om vår Gustafsson. Vi har aldrig riktigt fått se vad Gustafssons haka är gjord av men efter denna match så verkar killen ha en benstomme av cement för han åt upp Shoguns händer och visade ingen som helst ”sårbarhet”. Däremot att han fick ta emot en hel del var lite oroväckande, betydligt mer än vad jag hade hoppats helt klart så om det var Gustafsson som var lite ”blek” idag eller om det var en ”bra” Shogun som kom till fighten låter jag vara osagt. Gustafsson hade överraskande bra nedtagningar och bra styrka på backen där det var han som oftast valde att kliva upp istället för att hålla kvar fighten på marken, och slutligen så visade Gustafsson att han kunde ta sig upp relativt enkelt när han hamnat underst. Gustafsson utvecklas mer och mer för varje gång vi får se honom och trots att fotarbetet inte var det bästa idag så ska det bli riktigt intressant att få se honom igen för visar han samma styrka som i denna match och också får utdelning av sitt fina fotarbete samt boxning kommer han vara snuskigt svårslagen.
Nu var det bara en match kvar men jag var ”mätt” jag kände helt plötsligt en trötthetskänsla i mig, gissningsvis eftersom anspänningen släppte i och med att Gustafssons match var över. Denna kännsla försvann dock redan efter några minuter och det tack vare killarna som tagit platserna bakom oss.
Det visade sig att killarna var barndomskamrater till Ben Henderson och tre av dem hade brottats med honom under highschool. Lite intressant var att ingen av dem tyckte att ”Benson” hade varit någon direkt bra brottare under den tiden. Att han sedan utvecklats som han gjort och anpassat brottningen till MMA var något de inte hade räknat med men var grymt imponerande av.
Så med dessa tjoande lirare bakom sig skrikande ”BENSIIIIIN” (ja de uttalade hans namn bensin, haha) Så var energin snabbt tillbaka och man kunde inte låta bli att skrika lite under huvudeventet också.
Summa summarum, en fantastisk kväll och suverän gala där nästan alla fighter levererade gjorde att detta helt klart blev ett minne för livet.
