I den tredje delen berättar UFC-fightern Sirwan Kakai om sina första levnadsår, som spenderades i ett kurdiskt flyktingläger, samt om uppväxten i Sverige och den tidiga satsningen på MMA.
Idag är det måndag och precis som de två förgående veckorna innebär det ännu ett avsnitt av reportagserien Från flyktinglägret till oktagonen med Sirwan Kakai (12-3). Det första avsnittet handlade om hans tankar efter förlusten mot topprankade Frankie Saenz (11-2), medan den andra delen spann vidare på det och handlade om hur han blickade framåt.
HETAST JUST NU
Related Posts
BEKRÄFTAT: Colby Covington är tillbaka!
16 november, 2024
Dan Hooker om framtiden – ”Topp 5 eller Conor McGregor”
23 oktober, 2024
Kakai är uppväxt i Sverige men har kurdisk påbrå. I det tredje avsnittet får vi nu lära oss mer om hur ”Zohan” spenderade sina första år på ett kurdiskt flyktingläger, samt hur han växte upp i Skellefteå som det enda flyktingbarnet i området och hur han levt på existensminimum för att klara av sin tidiga satsning.
”Svåra tider”
Kurdistan är ett geografiskt område som har ett eget folk (kurder), ett eget språk (kurdiska) samt egen kultur och historia. Med andra ord är det i viss mån en nation, men ingen erkänd nationalstat och hör således till Iran, Irak, Turkiet samt Syrien. Kurderna har i åratal kämpat för att bli ett eget erkänt land, och området har varit oerhört konfliktdrabbat en längre tid. Inte minst nu i dagsläget, i och med IS blodiga framfart.
1988 genomfördes Operation Anfal, en serie militära attacker, bland annat kemiska attacker, som beordrades av Saddam Husseins regim i Irak. Detta i ett försök att utrota den kurdiska befolkningen i Irak. Och vad som kallas ”the kurdish genocide” är bara ett exempel av alla oroligheter som drivit kurderna på flykt.
Kakai levde från födseln den tredje oktober 1989 i ett flyktingläger. Detta i fyra år innan han tillslut kunde flytta till Sverige.
Han har inte mycket minnen kvar från den tiden, förklarar han. Men han berättar att hans mage var uppsvälld då han var undernärd, och att den enda maten han kände till var ris och tomatsoppa.
”De minnen jag har från den tiden är att det var svåra tider,” säger Kakai i en exklusiv intervju med MMAnytt. ”Jag kommer ihåg att jag var väldigt undernärd, att jag hade en svullen mage. Och jag kommer ihåg att det enda vi åt var ris och tomatsoppa. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den tiden.”
Far och syster bodde redan i Sverige
Jag får höra att Kakais pappa och syster redan bodde i Sverige vid den tiden. Och när han var fyra år gammal var det hans tur att åka till Skällefteå tillsammans med sin mamma, förklarar han.
En helt annorlunda miljö väntade. När han kom till Sverige visste han inte vad spaghetti och köttfärssås var för något, men sedan lärde han sig snabbt språket och blev mer och mer integrerad i samhället.
”Min pappa bodde i Sverige redan, han flyttade dit innan jag var född. Så jag träffade min pappa och min syster i Sverige när jag var fyra år. Då kom vi till Skällefteå och jag kommer ihåg att allting var så annorlunda. Jag kommer ihåg att min pappa serverade köttfärssås och spaghetti, och när jag såg maten visste jag inte ens vad det var för något. Jag var riktigt ’bäng’ som unge, om jag kommer ihåg rätt så spottade jag på maten. Jag tänkte, ’vad fan är det här’ typ,” fortsätter han och skrattar. ”Så blev pappa sjukt arg kommer jag ihåg, och jag fick sitta på mitt rum.
”Jag kommer knappt ihåg någonting, det var så länge sedan. Jag kommer ihåg att jag kom in i Sverige snabbt, att jag lärde mig svenska väldigt snabbt. Det fanns ju bara svenskar där, det var inte som att det var massa andra flyktingbarn eller någonting. Det fanns inga alternativ, det var bara att lära mig svenska om jag ville leka med de andra barnen.”
”Jag försöker vara tacksam för det jag har”
Att växa upp i samma miljö som Kakai är det nog inte många som kan sätta sig in i. Inte heller att själv ha flytt undan allt elände, men veta att situationen fortfarande är likadan för mängder av andra kurder.
Jag undrade om han kände att han har fått ett annat perspektiv på livet i och med sin uppväxt. Något som han inte riktigt ville påstå även om han medger att hans erfarenheter skiljer sig från andras.
Faktum är att han försöker att inte fokusera alls på vad som händer i Kurdistan. Han känner att han inte riktigt klarar av det utan att bli för känslosam och själv dras ner. Istället menar han att han försöker vara tacksam för det lyckosamma liv han själv lever och representera Kurdistan och Sverige så gott han kan. Mer kan han inte göra.
”Jag vet inte. Jag försöker vara tacksam för det jag har, liksom. Jag vet inte hur jag ska förklara, det är svårt. Jag vet inte om jag ser livet annorlunda än någon annan gör. Självklart [gör erfarenheterna det annorlunda]. Helt ärligt försöker jag att inte fokusera på vad som händer. Jag gjorde det ett tag när det var mycket eländigheter, kollade på nyheterna och annat. Men det gjorde ingenting positivt för mig, det drog ner mig, jag blev känslosam och det gjorde ont att se allting. Jag har nästan försökt låta bli att kolla på det. Det känns som att det aldrig kommer att bli bra där. Jag vill inte gå in på politik men det känns som att det där kommer pågå i evigheter, det kommer aldrig att sluta. Så jag har nästan slutat följa det, tyvärr. Jag menar, jag vet att jag borde följa det men det känns inte som att jag kan göra någonting heller. Jag försöker göra det jag kan, representera Kurdistan och Sverige så gott jag kan. Men jag kan inte göra mer än det.”
”Svårt att finna ro”
Han menar på att han generellt har svårt att finna ro, både när han tänker på hur det är i Kurdistan och även med andra saker som stör honom, till exempel sin senaste match mot Saenz.
Hursomhelst är han stark mentalt och vill hålla sig positiv oavsett vad.
”Jag menar, man påverkas av alla hemskheter som händer men jag är stark mentalt. Jag försöker att inte låta det komma åt mig, och jag försöker att ändå tänka positivt. Kolla vilket bra liv jag har egentligen. Jag försöker vara glad för det jag har och jag försöker njuta av stunden.
”Samtidigt har jag svårt att finna ro, svårt att njuta av saker. Jag vill hela tiden ha mer och lyckas. Jag vill bli bättre som person och atlet. Det är svårt att finna ro, särskilt nu efter match. Hade jag vunnit den här matchen [mot Sanez] hade jag kunnat finna ro, tror jag, och vara gladare. Men helt ärligt, jag har svårt att finna ro, och det är samma sak när det handlar om Kurdistan även om jag försöker vara positiv.”
Satsningen från ung ålder gjorde det svårt att få ihop ekonomin
Kakai fortsätter med att berätta om hur han satsade på MMA från ung ålder efter att han flyttade till Göteborg. Hans dröm är så stark att han har varit beredd att uppoffra mycket, och när han som 18-åring började tävla professionellt började det också bli tydligt för honom att han var tvungen att nå till en större organisation för att kunna tjäna tillräckligt med pengar.
Först så jobbade han så mycket extra som möjligt vid sidan av. När han började åka till USA, där han än idag håller till i Florida på American Top Team, blev det dock ännu svårare. Fram till hans UFC-debut i slutet av juni har han i princip levt på under existensminimum. Gick han exempelvis två matcher på ett år kunde han ha en årsinkomst på 40 000 kronor. Något som fått honom att uppskatta pengar på ett helt annat sätt när han nu nått världens största organisation.
”Jag satsade så pass hårt att det blev svårt”, berättar han. ”Jag visste att jag behövde träna två gånger per dag, jag visste att jag inte kunde jobba och ibland kanske det var svårt att få ihop pengar. Det var då det var svårt. Jag har stolthet också, det är inte som att jag ringer mina föräldrar och ber om pengar. Flera gånger har de frågat mig om jag haft pengar och jag svarat ’självklart’ – men så har jag inte haft pengar.
”För mig har det egentligen varit tuffare när jag blivit äldre. Från 18 år då jag började tävla. När jag var yngre var jag hemma mer i Sverige och då jobbade jag när jag fick chansen. Men när jag har varit i USA har jag inte kunnat jobba, och då har jag liksom levt på de där småpengarna som jag haft över. Jag har i stort sett levt på pengarna från mina matcher, och du kan tänka själv hur mycket pengar det är egentligen. Jag kanske har gått två matcher på ett år och fått 20 000 kronor per match. Det är det jag har levt på. Jag uppskattar pengar på ett helt annat sätt nu när jag äntligen tjänar mer pengar. Mitt liv har ändrats så sjukt mycket och blivit så sjukt mycket enklare. Jag kan vara mer professionell och investera i mig själv på ett annat sätt.”
Redo att göra allt för att lyckas
Kakais satsning har inte bara varit hård rent ekonomiskt, utan också varit oerhört tålamodsprövande ur sportslig synpunkt. Han har ofta varit väldigt nära UFC, men förlorat i fel lägen som gjort vägen längre för honom än för många andra.
Sin unga, målmedvetna satsning i kombination med bakgrunden i flyktingläger har minst visat att Kakai är en fighter som aldrig ger sig. Sin mentala styrka och att han bara fokuserar på sitt mål, är något han ser som fördelar över många av sina motståndare.
”Så här tror jag, skillnaden [mellan mig och andra] är att jag vill ha det mer. Jag är redo att göra allt för att lyckas. Jag kan se vissa som inte är redo att göra allt. De vill leva hemma, de vill ha sin flickvän här, de vill jobba och ha pengar – men jag är redo att göra allt. Det är skillnaden. Jag är redo att göra exakt allt för att lyckas. Jag är redo att leva som en råtta i fem-sex år, som jag har gjort, för att lyckas. Jag vill ha det lite mer än de andra vill.
”Det har gett mig en ’edge’ hela tiden när jag har gått matcher, att jag har tränat på fulltid och bara fokuserat på min träning. Så har jag mött en kille som har kört lite mer på sidan av – han har inte kunnat fokusera exakt lika mycket som mig.”
Nästa måndag är det dags för den fjärde och sista delen av reportagserien, då Kakai ger sina synpunkter på UFC:s löner och avtal med Reebok.
