I en något fördröjd sista del av detta inslag om upplevelserna i Las Vegas inför UFC 183 detaljeras nu galakvällen.
Jag har aldrig varit med om en fighteringång som får hela publiken att ställa sig upp o jubla som om årets mest underhållande match pågick i buren. Nick Diaz intar arenan till Deftones ”Feiticeira”, gåshuden är ett faktum, och inte bara för att det är mitt favoritband. Men innan vi fortsätter på det spåret: Låt oss börja från dagens början.
HETAST JUST NU
Related Posts
Khabib avslöjar: Den tuffaste motståndaren jag någonsin mött”
2 december, 2024
BEKRÄFTAT: Colby Covington är tillbaka!
16 november, 2024
Dagen innan jag åkte tillbaks till Los Angeles hade jag vant mig vid Las Vegas. Kvällen innan det hade jag sett ett par med deras ena armar runt varandra och deras andra händer klämmande på en annan kvinnas bröst mitt ute i kasinot. Det överraskade inte särskilt mycket. Det är Las Vegas.
Jobbet började klockan tre på eftermiddag för att checka in på MGM Grand Garden Arena. Vi möttes nästan direkt av nyehten att Jimy Hettes förts till sjukhus på grund av en dålig viktnedgång och matchen mot Diego Brandao hade skrotats. Brassen som framstod som så pass ostabil och okontrollerad på The Ultimate Fighter talade lugnt med medierna och var genuint välvillig och förstående.
Utöver det fick vi intervjuer med ett antal gästfighters; Paige VanZant, Demetrious Johnson och Carlos Condit! Den sistnämnde är en av mina favoritfighters och det var svårt att hålla tillbaks alla fanboy-aktiga tendenser som lätt hade kunant smyga sig in i intervjun.
Då vi antagligen hade missat eller sett underkortet på en tv-skärm i mediarummet drog vi sedan in till arenan för att se huvudkortet. Thiago Alves och Jordan Mein inledde med ett rasande tempo och bjöd på en kanonstart för pay-per-view-matcherna. Thales Leites och Tim Boetsch vann ”Fight of the Night”-bonusen med vad som började som ett vilt barslagsmål och sedan avslutades med teknisk dominans på marken.
Under det hela satt det dock en berusad herre två rader bakom om oss som jag endast kan beskriva som en stereotypisk amerikansk douchebag som tror att han är rolig och försöker vara så högljudd och irriterande som mänsligt möjligt. Inte ens när han hade rätt om hur tråkig matchen mellan Tyron Woodley och Kelvin Gastelum var fanns det ett tillfälle då jag inte ville strypa ut honom, men jag försökte helt enkelt fokusera på matcherna.
När huvudmatchen började var stämningen elektrisk. Diaz och Anderson Silvas klassiska ingångar botade alla sömniga känslor som hade skapats under den föregående matchen och idioten två rader bakom oss existerade plötsligt inte längre.
Matchen i sig var…konstig. Att Diaz var mer Anderson Silva än Silva själv var både bisarrt och djupt underhållande, men matchen i helhet var helt enkelt skum. Jag tyckte om matchen, men jag vet inte om jag kan påstå att den var jättebra. Det var en konstig men behaglig match helt enkelt.
På presskonferensen så kändes det som att Diaz tittade mitt håll hela tiden oavsett vartifrån frågan kom. Att se honom prata rakt ur hjärtat, visserligen på ett väldigt osammanhängande sätt, kändes ändå som en tröst för att matchen inte levererade riktigt lika mycket som jag hade velat. Att Silva skämtade och låtsades vara ”Black Dana” var som grädden på moset.
Det har varit en härlig upplevelse även om det har varit stundvist stressigt, jag ser fram emot nästa galarapportering och att få ge er läsare insikter i hur det är bakom scenerna.
