Disclaimer: Givetvis är inte detta en helt korrekt vetenskaplig undersökning utan gjord med glimten i ögat. Men resultaten ger ändå en god inblick i frågeställningarna och ger svar bland annat på det som så många tjatar om angående att Pridefighters inte lyckats i toppen efter det att den organisationen lades ner.
HETAST JUST NU
Related Posts
Dana White är RASANDE på ESPN efter UFC 313
11 mars, 2025
Israel Adesanya om fighten mot Gastelum: ”En speciell stund”
10 februari, 2025
”Ny nivå av uppskattning” säger Dan Hooker
10 januari, 2025
Pride vs. UFC – Vilka har varit bäst efter Pride lades ned?
Begrepp av central betydelse
MMA – Mixed Martial Arts
Pride – Står för MMA-organisationen Pride FC som var baserad i Japan mellan 1997 – 2007.
UFC – Står för Ultimate Fighting Championships och är en MMA-organisation.
Pridefighter – I det här sammanhanget är det en tävlande i MMA som tävlade i organisationen Pride.
UFC-fighter – I det här sammanhanget rör det sig om en tävlande i UFC under den tiden Pride existerade.
Inledning och Bakgrund
Argumentation om att det på något sätt var så att Pride var överskattat gentemot UFC-fighters har jag länge sett som lite märklig. Argumentationen gör ofta gällande att ”idag” har de gamla från Pride inte lyckas och givetvis måste man sätta det den allmäna tesen att fighters helt enkelt dalar i resultaten smått genom att de helt enkelt blir äldre.
Men att bara hävda hit och dit leder ingenvart så jag vänder mig till statistiken angående hur det ser ut i dagsläget i toppen. Är det fler Pridefighters som nu är topp 10 eller 20 än sådana som samma tid slogs i UFC? Utan att veta alls vart undersökningen skulle leda fram till utfördes den idag 4 april 2011.
Nedan finner ni undersökningen och mycket annat…
Syfte och frågeställningar
Att granska hur det ligger till för fd. Pridefighters idag på toppnivå gentemot UFC-fighters som var aktiva samma tid.
Frågeställningar:
Stämmer det att fd. Pridefighters inte lyckats hålla sig topp 10 nu fyra år efter det att Pride köptes av Zuffa?
Stämmer det att UFC-fighters (som var aktiva innan 2007-03-27) är flera, bland topp 10 och topp 20 idag, än det är fd. Pridefighters i topp 10 och topp 20 i dagsläget?
Metod
Statistik jämförelse mellan Pridefighters och UFC-fighters. Jag utgår från Fight Matrix-rankingsystem (www.fightmatrix.com) då det enbart bedömer senaste tre åren och bedömer vem som slagit vem. Detta gör det rankingsystemet klart minst godtyckligt och mest objektivt. Det finns förvisso en all-time lista för varje viktklass också och den använder jag mig av i den avslutande delen för att belysa ännu fler vinklar.
Det är värt att vara kritisk mot det rankingsystemet i undersökningens syfte dock då det borde gynna UFC-fighters lite då det är fler från USA som slogs för den organisationen och gör det än idag. Med andra ord tenderar UFC-fighters ligga högt upp i rankingen nu då de som tävlar där helt enkelt möter bättre motstånd rent statistiskt. Det finns med andra ord en liten statistisk felmarginal i och med att UFC inte är en helt och hållet öppen organisation för alla att pröva sina vingar inom, men å andra sidan gick skontrakten fighters hade i Pride över till UFC vilket ändå utan tvekan innebär att det rankingsystemet klart är det bästa alternativet som nu existerar.
De som fightades någon gång i både UFC och Pride, under tiden båda organisationerna existerade, räknas i undersökning till både kategorin UFC-fighters och Pridefighter. Med andra ord är Anderson Silva exempelvis både en gammal Pridefighter och UFC-fighter.
Avgränsning görs genom att viktklasserna som fanns i både Pride och UFC samtidigt är de som undersöks. Med andra ord lättvikt – tungvikt. Att viktklasserna i Pride såg lite annorlunda ut spelar ingen roll då det är i vilken viktklass fightern tävlar i idag som är relevant.
Fedor som alla ville mäta sig med
Undersökningen
Tungviktsklassen idag:
Topp 10 = 4 Fd Pridefighters och 1 fighter som var med i UFC samma tid som Pride.
Topp 20 = 7 Fd Pridefighters och 3 fighters som var med i UFC samma tid.
Lätt tungvikt idag:
Topp 10 = 4 Fd Pridefighters och 4 fighters som var med i UFC samma tid som Pride fanns.
Topp 20 = 5 Fd Pridefighters och 6 fighters som var med i UFC samma tid.
Mellanvikt idag:
Topp 10 = 4 Fd Pridefighters och 7 fighters som var med i UFC samma tid som Pride fanns.
Topp 20 = 6 Fd Pridefighters och 9 fighters som var med i UFC samma tid.
Weltervikt idag:
Topp 10 = 1 Fd Pridefighter och 6 fighters som var med i UFC samma tid som Pride fanns.
Topp 20 = 1 Fd Pridefighter och 9 fighters som var med i UFC samma tid som Pride fanns.
Lättvikt idag:
Topp 10 = 3 Fd Pridefighters och 2 fighters som var med i UFC samma tid som Pride fanns.
Topp 20 = 6 Fd Pridefighters och 6 fighters som var med i UFC samma tid som Pride fanns.
Dags för analys
Analys och jämförelser
I tungvikten kan man tydligt se att myten om att Pridefighters var överskattade då och att de inte presterar idag gentemot UFC-fighters samma tid inte är annat än just en myt.
I lätta tungvikten är saken betydligt jämnare i toppen. Faktum är att det är lika många i topp 10 idag som var aktiva tidigare i Pride som UFC. Men i topp 20 är det med minsta möjliga marginal UFC (en mer) som toppar.
I mellanvikten är det ingen myt att flest folk från UFC lyckats bra till och med idag. Däremot är det ju så att mellanviktens gigant Anderson Silva främst slogs i Pride under tiden båda organisationerna fanns men räknas här som både UFC och Pridefighter då han hann slåss i UFC medan Pride fortfarande fanns. Men även om Anderson helt och enbart skulle räknas som en Pridefighter så är UFC i majoritet i viktklassen idag.
I weltervikten talar siffrorna sitt klarspråk då UFC-fighters klart lyckats bättre än Pridefighters.
I lättvikten har det gått lika bra för UFC-fighters som Pridefighters.
Totalt har vi idag i topp 10 sexton stycken fighters som var aktiva i Pride och tjugo stycken fighters som var aktiva i UFC. Tar man bort de som var aktiva i båda organisationerna är antalet från Pride elva och antalet från UFC fjorton. Topp 10 har vi med andra ord en jämn historia mellan de två organisationerna, men med väldigt liten marginal framträder ändå UFC som en ”vinnare” totalt. Men om man jämför viktklass för viktklass (topp 10) är det ett dött race med två viktklasser ”vunna” vardera och en viktklass, lätta tungvikten, oavgjord.
Topp 20 är väldigt lik topp 10 men med lite större marginal då Pridefighters topp 20 totalt blev tjugofem stycken och UFC-fighters totalt blev trettiotre stycken. Antal viktklasser ”vunna” av UFC om man räknar topp 20 är tre till antalet respektive en i Prides favör (tungvikten). Lättvikten är oavgjord topp 20.
Det som kan konstateras är således att myten om att det har gått dåligt för Pridefighters inte stämmer men det har sammantaget gått lite bättre för UFC-fighters. Tungvikten ansågs ”svag” rent subjektivt i UFC under tiden Pride fanns och det visar sig nu enligt undersökningen haft sin grund i fakta i en jämförelse med dagens situation.
Mer statistik och avslutande diskussion
Det råder ingen tvekan om att UFC och Pride FC var två väldigt jämna organisationer och när jag slängde ett öga även på andra japanska och amerikanska organisationer utanför UFC och Pride så blir läget ännu mer jämnt. Både Japan och USA hade en del andra organisationer som idag har fighters i topp 10 och topp 20.
Det finns annan statistik man kan titta på hos Fightmatrix och en sådan är dominansen under längst tid (hela karriärer), men de är tydliga med att de listorna innehåller en del problem då bland annat tidigare Pancrasematcherna var i öppen vikt osv. Det som är bra dock är att fighters där kan vara rankade i flera viktklasser. Tittar man på dom listorna enligt kriterierna att UFC-fighters räknas som det under tiden Pride fanns och tvärtom innehåller tungviktens topp 10 hela sex stycken från Pride FC och fem stycken från UFC. Josh Barnett och Mark Coleman slogs för både Pride och UFC under perioden.
I lätt tungvikt under alla tider har även där alla slagits i antingen Pride eller UFC eller båda organisationerna. UFC har haft flest som hållit länge och det hela sju stycken. Pride har haft fem stycken. Chuck Liddell och Wanderlei Silva slogs i både UFC och Pride under perioden som undersöks.
I mellanvikt gäller samma sak att alla som objektivt rankas i topp 10 slagits i antingen UFC, Pride eller båda. I Pride har hela sex stycken fightats och i UFC sju stycken. Anderson Silva hann med båda, Murilo Bustamante och Ricardo Almeida likaså.
I weltervikten har verkligen UFC en förkrossande majoritet rent totalt då nio av de tio består utav UFC-fighters. Hayato Sakurai slogs främst i Pride men han slogs också i UFC vilket innebär att bara Jake Shields på listan inte slogs för UFC under vår under vår undersökningsperiod. Man kan med handen på hjärtat säga att weltervikten var klart bättre, över tid, inom UFC än Pride FC.
I lättvikten har Pridefighters tydligt gjort mest intryck som varat/varar då det är hela sju stycken på listan över rankingen över all tid. Tre stycken har varit aktiva i UFC men två av dessa är Yves Edwards och Marcus Aurelio som också varit aktiva i Pride.
Totalt framkommer bilden även här att UFC är och har varit den främsta organisationen rent statistiskt, men att marginalen inte är stor. Om man också bortgår från undersökningsperioden och tittar på listorna över de som är topp 10 på ranking som gäller över all tid. Då visar det sig att samtliga antingen fightats i UFC eller Pride eller båda två.
Genki Sudo om nationaliteter
Nationaliteter:
- Tungvikten (all time topp 10) innehåller fyra stycken som kommer från USA, en från Ryssland, en från Brasilien, en från Kroatien, en från Vitryssland och två från Holland.
- Lätt tungvikt (all time topp 10) innehåller sju stycken från USA och tre från Brasilien.
- Mellanvikten (all time topp 10) innehåller sex stycken från USA, två från Brasilien och en från Japan.
- Weltervikten (all time topp 10) innehåller sju stycken från USA, en från Kanada, en från Japan och en från Brasilien.
- Lättvikten (all time topp 10) innehåller två från Japan, fyra från USA, två från Brasilien och en från Norge.
Nationaliteterna sammanlagt (all time topp 10) i alla viktklasser: 24 stycken från USA, 9 från Brasilien, 4 från Japan, 2 från Holland och en från följande; Norge, Kanada, Vitryssland, Kroatien och Ryssland.
Avslutningsvis kan man alltså konstatera att UFC spelat en jättelik roll, vilket knappast var förvånande, att det bara är vissa viktklasser där UFC eller Pridefighters hållit längre i toppen än den andre. Med andra ord stämmer det inte att Pridefighters inte skulle lyckats hålla sig topp 10 nu 4 år efter Pride köptes av Zuffa. Däremot stämmer det att UFC-fighters (som var aktiva innan 2007-03-27) är flera, bland topp 10 och topp 20 idag, än det är fd. Pridefighters i topp 10 och topp 20 i dagsläget.
Tiden säger sitt till alla idrottare förr eller senare. Det finns flera andra aspekter man skulle kunna ta upp som lär spela roll. En sådan är förstås skillnaderna i reglerna respektive ring/bur mellan Pride FC och UFC. Det finns flera aspekter, men jag sätter punkt här angående det.
Att det var skillnad i viktklasserna förvånade mig föga, men det är rent kulturellt intressant förstås. UFC hade mer inhemska fighters (från USA) och Pride hade många stjärnor som kom från andra länder.
Pride vs. UFC
Matchen blir sammantaget oavgjord men enligt Japanskt poängsystem vinner nog Pride och enligt 10-point must system vinner absolut UFC. Tungvikten vinner Pride och weltervikten vinner UFC förkrossande.
Slutord
Jag personligen gillade både Pride och UFC och försökte undvika diskussionerna om vilken organisation som var bäst. Många hardcore fans här i Sverige ansåg Pride vara bäst, men jag brukade säga att UFC nog ändå var snäppet vassare. Men mest av allting ville jag att de i Pride skulle möta de i UFC. Nu har vi en situation där i stort sätt alla världens bästa fighters tillhör UFC eller i alla fal Zuffa. Tänkbara drömmatcher är nu främst mellan viktklasserna.
Det finns dock ännu en handfull fighters som är högt rankade på världsrankingen men som inte tillhör Zuffa. I tungvikten är Cole Konrad av intresse men också Shamil Abdurahimov. Den högste efter det på världsrankingen är Dave Herman som gör UFC-debut i Kanada på UFC 131. I lätt tungvikt sticker Marcos Rogerio de Lima som en intressant talang som är rankad 19 i världen men inte är kopplad till Zuffa, ännu får man väl tro. I mellanvikten finns Hector Lombard som ju rimligen borde tillhöra Zuffa och även både Mamed Khalidov och Thales Leites. Mamed slåss inom KSW i Polen och Thales Leites för Superior Challenge i Stockholm. I welterviktens topp 20 finns bara Jay Hieron som inte är kopplad till Zuffa. Siyar Bahadurzada är högt rankad i världen också, men har nyligen skrivit på för Strikeforce. I lättvikten finns Eddie Alvarez, Jadamba Narantungalag och Satoru Kitaoka som inte är kopplade till Zuffa bara bland de tjugo i toppen.
Det där talar ett extremt tydligt klarspråk nu när Zuffa köpt Strikeforce och har kontrakt med 91% av världens alla fighters som är topp 20. Med andra ord kan man säga att UFC kanske inte vann back in the days, men det amerikanska ordspråket summerar situationen väl:
You can’t win every battle but you can win the war
Källor: Sherdog.com (register av fight records) och Fightmatrix.com (aktuella topplistor)
