När Per Eklund erbjöds en chans i UFC för fem år sedan var det en sensation med svenska mått. Idag har pionjären fått sällskap av så många landsmän att det börjar bli svårt att minnas alla. 12, 14 eller 16 svenskar, beroende på hur man räknar, har lyckats ta sig in i sportens högsta liga. Veckans lista blir en tillbakablick på Sveriges män i den största buren.
HETAST JUST NU
Related Posts
Dana White är RASANDE på ESPN efter UFC 313
11 mars, 2025
Israel Adesanya om fighten mot Gastelum: ”En speciell stund”
10 februari, 2025
Måndagskrönika: Islam Makhachev, Dana White, och P4P-listan
20 januari, 2025
Per Eklund (1-2): januari 2008 – februari 2009
Den svenske pionjären i oktagonen var också den tredje mannen från Norden, efter finske Tony Halme och danske Martin Kampmann. Eklund (14-5-1) var kanske den mest tystlåtne och anonyme av UFC-svenskarna, även om det blev en hel del publicitet i samband med kontraktet, och kom inte till buren med en vrålande hype i ryggen. Den historiska debuten skedde mot rutinerade thaiboxaren Sam Stout i första matchen. Kanadensaren var ett nummer för stor och tog en trygg poängseger efter en händelselös match. Eklund fick därefter revansch med en elegant submissionseger mot Samy Schiavo. Glädjen blev kortvarig, i ännu en tuff matchning ställdes svensken mot Evan Dunham i tredje försöket och knockades tidigt i matchen. Efter det var tiden i oktagonen slut för den tekniskt skicklige pionjären från Stockholm. Storlek och styrka spelade en viss roll i resultatet, då Eklund tvingades tävla i lättvikt. Den optimala divisionen hade varit fjädervikt, som ännu inte hade introducerats i UFC på den här tiden. 
David Bielkheden (1-2): mars 2008 – april 2009
Landets första kändis i sporten hade man kunnat kalla Bielkheden (18-12). Det berodde inte minst på att Hiltirepresentanten 2006 blev Sveriges förste och ende man att tävla i den då världsledande organisationen Pride FC. Satsningen på UFC följde samma mönster som Eklunds öde. Som debut kastades svensken in mot Diego Sanchez som just hade förlorat två på raken. Ett misstänkt fall av favoriserande matchning som inte gav muntra odds till svensken. Bielkheden klappade ut i första ronden efter slag på marken. Revanschen kom i form av en dominant prestation mot Jess Liaudin, som även resulterade i en ”locker room bonus”. Men åter föll hoppet i den avgörande tredje matchen. Ställd mot kanadensiske svartbältet Mark Bocek mötte Bielkheden sin överman i BJJ och fick klappa på en strypning i rond ett. Tillbaka på mellangalornas arena har Bielkheden fortsatt vara mer aktiv än de flesta som fått lämna oktagonen, med tio matcher avverkade. Härnäst väntar en fight på Superior Challenge.
Alexander Gustafsson (7-2): november 2009 –
Gustafsson (15-2) debuterade som en doldis men har som bekant vuxit till Sveriges i särklass största namn i sporten. Som många andra svenskar blev ”The mauler” tidigt matchad mot tufft motstånd, vilket ledde till förlust i andra matchen mot Phil Davis. Efter det har oktagonen varit ett rent erövringståg som alla borde vara bekanta med. 
Papy Abedi (1-3): november 2011 – augusti 2013
Abedi (9-3) drabbades kanske hårdast av UFC:s trend att döpa svenskar i eld. Debutmatch mot högt rankade före detta titelutmanaren Thiago Alves var ingen tacksam start.Trots en tapper insats blev Abedi nedslagen och utstrypt efter knappt fyra minuter. Den stora chansen för Abedi kan ha kommit lite för sent i idrottskarriären. Den skräckinjagande bjässen som kört över åtta motståndare på raken utan förlust, hittade aldrig riktigt sitt flow igen. Submissionförlust på hemmaplan mot James Head blev nästa bakslag, följt av en knapp poängseger mot landsmannen Besam Yousef när UFC återvände till Stockholm. Sista chansen kom mot Dylan Andrews. Tillbaka i mellanvikt gjorde Abedi sin bästa match i UFC och var ett par minuter från en trolig poängseger då Nya Zeeländaren hittade rätt med en slagserie som resulterade i knock. En stark insats men snöpligt resultat avslutade drömmen om UFC.
Besam Yousef (0-2): april 2012 – april 2013
Den historiska dagen 14 april, när oktagonen kom till Stockholm för första gången, debuterade tre svenskar samma kväll. Först ut var en tystlåten man från Frölunda som få människor i publiken visste mycket om. Om någon svensk har varit mer obekväm med rampluset än Eklund, är det göteborgaren Yousef (6-2). Hypen inför debuten var låg men stödet på läktarna kom igång vid synen av blågula flaggor på storbilden och svenska nävar i buren. Efter en hygglig rond mot norrmannen Simeon Thoresen slutade kvällen i en strypning i andra. Därefter blev det endast en chans till, som slutade med delad domslutsförlust mot Abedi. Den korta karriären var ändå tillräcklig för att erbjuda andra chanser när kontraktet revs. På lördag kliver Yousef in i buren som co-main event på Superior Challenge för att möta en annan före detta UFC-svensk i David Bielkheden. 
Reza Madadi (2-1): april 2012 – april 2013
Ingen svensk UFC-debut har genererat större jubel än det som hälsade Madadi (13-3) välkommen till Globen på UFC Sweden. Madadi ströp ut Yoislandy Izquidero och blev därmed den förste svensken sedan Gustafsson att segra i första försöket. Efter en ifrågasatt poängförlust i Brasilien mot Christiano Marcello blev comebacken på UFC Stockholm ännu större. Madadi överlevde en nedslagning från Michael Johnson, vände matchen och stod för kvällens snyggaste avslut via submission i tredje ronden. Fansen ylade, Dana White gillade och framtiden var ljusast tänkbara. Glädjen varade i ett par månader, innan chocken kom med gripande, häktning och fängelsedom för stöld. UFC utfärdade genast en avstängning och Madadis framtid i sporten är för närvarande svårt att förutsäga. Domen har överklagats och UFC har tidigare tecknat kontrakt med fighters som varit dömda för betydligt grövre brott. Även om det i nuläget inte verkar sannolikt, är det inte omöjligt att ”Mad dog” får chansen att återvända till oktagonen.
Magnus Cedenblad (1-1): april 2012 –
Den siste svenske debutanten på den historiska galan i Stockholm, var Cedenblad (11-4). Traditionen om hård debutmatchning för svenskar illustrerades denna gång av Francis Carmont som ströp ut ”Jycken” i andra ronden. Sedan skulle det dröja nästan ett och ett halvt år innan Cedenblad fick sin andra chans. Hälsoproblem riskerade att avsluta äventyret och resten av MMA-karriären efter bara en match. Men till slut kunde en friskförklarad jycke återvända med besked i slutet av sommaren. Som andre svensk att möta brawlern Jared Hamman, behövde Cedenblad endast 16 sekunder mer än Gustafsson för att bunta ihop amerikanen.
Akira Corassani (2-0): september 2012 –
Corassanis (11-3) relation med UFC började redan våren 2011 med ett framgångsrikt försök att ta sig in i The ultimate fighter säsong 14. Göteborgaren bjöd på sig själv i alla avseenden och stod ut tillräckligt från mängden för att bli den förste svensken att delta i dokusåpan. Med vildsint kampstil i buren och en lika vild framfart i huset, utmärkte sig Corassani som säsongens clown, brawler och bully på samma gång. Inte alla svenska fans uppskattade hur landsmannen betedde sig, men agerandet var genomtänkt marknadsföring som onekligen fungerade. Trots förlust i semifinalen erbjöd UFC en chans i den riktiga buren efter seriens slut. Corassani tog vara på möjligheten och vann den riktiga debuten mot Andy Ogle. Därefter vann svensken både matchen och mycket av åskådarnas uppskattning i Globen efter en seger mot Robbie Peralta på UFC Stockholm. Inräknat tiden i The ultimate fighter är Corassani näst efter Gustafsson den svensk som tävlat för UFC längst tid, men på grund av envetna skadeproblem har det endast blivit två officiella matcher. Härnäst väntar, om inte skadorna är framme igen, en fight mot Maximo Blanco 30 november.
Ilir Latifi (0-1): april 2013 –
Den ende svensken som gått ett main event i UFC förutom Gustafsson, hamnade där tack vare otur, tur och lyckad timing i en kaotisk röra. Efter att Sveriges främsta stjärna tvingades ställa in mötet mot Gegard Mousasi på UFC Stockholm, kallades Latifi (7-3) in med ett par dagars varsel. Lyftkranen från Rosengård var inte aktuell för ett UFC-kontakt och tog utan att blinka den oväntade chansen när den erbjöds. Latifi kämpade tappert mot favoriten men hade aldrig en chans att vinna. Sedan dess har det varit väldigt tyst från UFC:s sida gällande nästa chans, även om malmöiten står kvar i listan över organisationens fighters. Dana Whites vredesutbrott över den inställda fighten och faktumet att ersättaren inte egentligen var under kontrakt, kan ha haft negativ påverkan på UFC:s ambitioner gällande Latifis framtida karriär i oktagonen.
Tor Troeng (1-1): april 2013 –
I kontrast till TUF-pionjären Corassani var Sveriges andre man i dokusåpan nästan osynlig. Den tålmodige norrlänningen inledde sin karriär redan för 12 år sedan och har sakta men säkert kämpat sig fram till större möjligheter. Kontakten med UFC inleddes i slutet av 2012 när Troeng (16-5) kvalade in i TUF-huset. Efter förlust på knock under seriens gång erbjöds en chans på UFC Stockholm. Troeng levererade en kvick submissionseger mot Adam Cella och följde senare upp med en riktig rökare mot Rafael Natal i Brasilien som utnämndes till galans främsta match. Även om matchen slutade i förlust vann mannen från Umeå mycket uppmärksamhet, lovord från Dana White och Fight of the night-bonus för sin insats.
Christopher Spång (0-1): april 2013 – april 2013
Den hittills kortaste UFC-karriären för en svensk fighter drabbade Las Vegasbon Spång (5-3). Med ett kontrakt som köpts från Strikeforce var det vinna eller försvinna som gällde när Spång för första gången fightades i sitt hemland på UFC Stockholm. Ställd mot tjetjenske hårdingen Adlan Amagov hittade svensken aldrig avtryckaren och spenderade tre ronder med att inte få mycket uträttat. En tung kväll för Spång och ett enkelt beslut för UFC att avlägsna en welterviktare.
Nicholas Musoke (1-0): oktober 2013 –
Vår senaste UFC-svensk hedrades med den tradition som plågat landsmännen sedan Eklunds dagar. Rutinerat motstånd, kort varsel och en högre viktklass än optimalt. Musoke (11-2) åkte på hela paketet av otacksamma förutsättningar. Ställd mot italienske boxaren Alessio Sakara var det en nederlagstippad stockholmare som åkte till Manchester på jakt efter det stora genombrottet. Men varken debutnerver, storleksmässigt underläge eller faktumet att Sakara gått mer än dubbelt så många matcher spelade någon roll. Seger på armbar i första ronden gjorde Musokes skräll till den största triumfen som någon svensk har lyckats med i debuten. Kanske markerade det början på en era där svenskar kan besparas den traditionella kallduschen när drömmen om UFC erbjuds.
Hedersomnämnande: Ytterligare fyra svenskar har i någon form haft kontrakt med UFC.
Kampsportsveteranen Jörgen Kruth (5-0) gjorde något ovanligt som få fighters i UFC-historien har gjort. Kontrakt med UFC fanns, match var bokad och motståndaren vald. Men skador kom i vägen och därefter beslutade sig den nästan 40-årige thaiboxaren för att skippa UFC helt och istället gå i pension.
Welterviktaren Andreas Ståhl (9-0) har i dagsläget kontrakt med UFC men har ännu inte gått sin debut. Bantamviktarna Emil Hartsner (4-0) och Sirwan Kakai (9-2) medverkade i debutavsnittet av senaste The ultimate fighter och gick därmed varsin ”uppvisningsmatch” under UFC-banderollen. Båda förlorade knappt på poäng och kvalade därmed inte in i huset.
