Det är svårt att inte ha en åsikt om en person som klär sig som Alexander Bard och alltmer låter som en pånyttfödd bibelpredikant.
Vitor Belfort.
HETAST JUST NU
Related Posts
BEKRÄFTAT: Colby Covington är tillbaka!
16 november, 2024
Måndagskrönika: Vad förstör arv mest – Förlust eller rädsla?
11 november, 2024
En råtalang i en alltför gammal mans kropp, som efter 20 år på toppen fortfarande har en lågstadieelevs utvecklingskurva. Inte konstigt att så många blödiga fighterhjärtan kommer att slå dubbelslag på lördag natt.
När Vitor Belfort stiger in i oktagonen för att möta Chris Weidman på UFC 187 borde han ha oddsen emot sig. Ingen TRT. Första fighten på 18 månader. 18 år sedan UFC-debuten.
18 år. Smaka på det.
En evighet, inte bara i sportsammanhang. 1997, när Vitor gjorde sin debut på UFC 12, var internet fortfarande bara ”en fluga”. Bill Clinton var president i USA, 11/9 låg flera år framåt i tiden och många av MMAnytts läsare tultade fortfarande omkring i blöja.
Att en oldboy som Belfort skulle kunna ha en chans mot Chris Weidman låter egentligen helt orimligt, ändå finns möjligheten.
För styles make som bekant fights. Och mot en så bred och explosiv arsenal som Belforts kan även den bästa av gameplans gå bet. Lägg därtill att Weidman, som visserligen har klarat sig utmärkt mot meriterade strikers, aldrig tidigare har mött en så offensiv motståndare, och jag tror att vi har en riktig nagelbitare att se fram emot.
Så den överhängande frågan är hur länge Vitor Belforts kropp kan hålla ångan uppe utan TRT i systemet.
Kanske i all evighet. I alla fall om man får tro tränaren Jake Bonacci: – ”Vitors ålder spelar ingen roll, det viktiga är hans arbetsmoral, vilja och motivation. Inte ens hälften så gamla killar har lika mycket av den varan”, säger han i countdownvideon inför UFC 187.
Nåja. En sanning med modifikation. Låt oss inte glömma varför Vitor började med hormonbehandlingar från första början: han behövde dem. Nu återstår att se hur kroppen anpassat sig till ett liv utan.
Och däri ligger tjusning med Belfort – man vågar inte lita på honom. Det spelar ingen roll att han under senare år presterat bättre än någonsin, minnet av hans bergochdalbaneliknande mellanperiod i karriären ligger så djupt inbäddat att man fortfarande inte vet vilken Vitor som ska dyka upp.
Genom hela karriären, från första sejouren i UFC, då han som tjurnackad 20-årig drog av ett trumsolo i ansiktet på en ung och ännu oförstörd Wanderlei Silva, till de håglösa dagarna i Pride med dopingavstängningen, den plufsiga fysiken som bälteshållare i det perifera Cage Rage och slutligen förvandlingen till elegant boxare i Affliction och snurrsparkande återvändare i UFC, har det funnits en känsla av att allt hängt på en mycket skör tråd. Att den enorma potentialen fått stå tillbaka för ett psyke så skört att fiaskot hela tiden lurat runt hörnet.
– “Dagens Vitor Belfort har få likheter med gårdagens… Förut brukade folk ifrågasätta hans mentala styrka, så är det inte längre”, har Dana White sagt i en kommentar.
Om det stämmer skulle det ironiskt nog innebära att Vitors styrkor och svagheter har bytt plats med varandra. Att han genomgått förvandlingen från ung supertalang med bräckligt psyke till mentalt stabil snart medelålders gubbe med svikande fysiska förmågor. Ur fansens perspektiv tenderar den fåfänga kampen mot åldrandets effekter att framstå som både oärlig och patetisk. Men också behjärtansvärd och rörande, då den slår an en sträng hos alla de som märker att den egna kroppen börjat strejka och att skadorna inte läker som förut. Det kan också ställas mot hur vi ser på den yngre Chris Weidman, en ödmjuk och hårt arbetande maskin som gör ett så där slätstruket intryck som de flesta amerikanska fighters med bakgrund i collegebrottning brukar göra.
Jakten på evig ungdom är inte ny. Redan de gamla grekerna berättade historier om människor som åt ambrosia och nektar för att bli odödliga. Därav legenden om den nyfödde halvguden Akilles, som doppades i ambrosia men sedermera stupade eftersom de glömt att dränka in hälarna. I Vitor Belforts fall är det just åldern som kommit att bli hans akilleshäl och hans högteknologiska variant av ambrosia stavas TRT. På lördag får vi se hur han klarar sig utan det.
