Om 159:an har en inofficiell underrubrik skulle den vara ”trashtalk & reality check”. Några av sportens främsta skrävlare har samlats för att göra upp i mikrofoner och eventuellt fightas lite också. Vid sidan om alla löften om spö finns det även ett gäng otestade namn som enligt vissa profeter är framtidens stjärnor. Käftar ska täppas till, frågor besvaras och det är upp till bevis på alla fronter.
Titelmatch LTV: Jon Jones (17-1) vs. Chael Sonnen (27-12-1)
Frågan är inte vem som är favorit, frågan är inte ens om utmanaren har en rimlig chans. Frågan framför allt, är vad Sonnen egentligen har för planer med den här matchen. UFC:s främsta skrävlare och provokatör har blivit exponerad med åren som gått. Inte som fighter men som person. Sonnen har gått vägen från att betraktas som en dryg skitstövel med storhetsvansinne, till att bli erkänd som en sympatisk snubbe som kan sin marknadsföring. Det går knappt att skilja på uppriktighet och ren show, ambitioner och business, när storkäften från Oregon är i farten. Därför är det alltid svårt att veta. Sonnen kan komma till buren fylld av självförtroende, bestyckad med en plan för hur årets största skräll ska utföras. Sonnen kan även komma till buren fullt övertygad om att vara chanslös, och ändå se matchen som en personlig framgång.
För Jones del saknar matchen oklarheter. När man är favorit för tionde gången på raken, i sitt femte titelförsvar, finns inga frågetecken kring ambition och drivkraft. ”Bones” ständigt förbättrade game är numera ungefär lika effektivt i submissions och slagväxling, som i den brottning som redan saknar motstycke i divisionen. Om Jones har någon svaghet alls, skulle det vara tendensen till bristande respekt. Inte för motståndaren, men för sporten i sig. MMA är så lekande lätt för Jones att mästaren stundtals beter sig något nonchalant och oförsiktigt i buren. I teorin hade det kunnat straffa sig mot en målmedveten utmanare, men Sonnen är knappast rätt person för att exponera mästarens eventuella luckor.
På två vändor i UFC med elva matcher totalt, har Sonnen endast lyckats avsluta en match före full tid. 36-åringen är en rutinerad grovjobbare till brottare, inte en skarpslipad finisher, och har därför inga direkta fördelar när en betydligt större och bättre brottare ställs i vägen. Matchmakers, spelbolag, fans och journalister vet detta. Och Sonnen, som är allt annat än korkad, vet det också.
Så frågan kvarstår, vad har Sonnen egentligen för ambition och plan med den här matchen?
HETAST JUST NU
Related Posts
BEKRÄFTAT: Colby Covington är tillbaka!
16 november, 2024
Dan Hooker om framtiden – ”Topp 5 eller Conor McGregor”
23 oktober, 2024
MV: Michael Bisping (23-5) vs. Alan Belcher (18-7)
Om galans titelmatch har en del oklarheter, finns det betydligt färre frågetecken kring de här herrarnas ambitioner. Två av mellanviktens främsta vinnarskallar, ständigt nederlagstippade, ständigt underskattade, men alltid självsäkra och segervissa. Belcher och Bisping är mästare i konsten att vinna matcher de borde förlora. Prata kan de också, vilket de har gjort oavbrutet sedan matchen annonserades. Båda har utlovat att bunta ihop den andre i färgstarka ordval och drygheten har nått fantastiska nivåer.
Rent stilmässigt finns det en del likheter, men mer skillnader. Belcher är en kraftfull kickboxare med utmärkta talanger på backen, men också något otyglad och impulsiv. Bisping är i kontrast en av burens främsta när det kommer till formtoppning, gameplans och strategi. I gengäld saknar britten power och förlitar sig mer på kvantitet än kvalitet i sina attacker. En kraftmätning ger uppenbara fördelar åt båda, där segraren troligtvis blir den som lyckas locka in motståndaren på en fördelaktig distans. En snabb, brötig urladdning i närstrid – fördel Belcher. Tre ronders boxning med poänggivande nedtagningar – fördel Bisping.
TV: Roy Nelson (18-7) vs. Cheick Kongo (18-7-2)
Nelson är ingen tystlåten man och hade kunnat tillhöra gänget som skrävlat inför den här galan, men ”Big country” har varit tystlåten. Kanske för att Nelsons kaxighet mest bottnar i bristande impulskontroll, och egentligen inte har något mer marknadsföring att göra. Eller kanske för att Kongo aldrig käftar emot, men däremot är rätt vass på att slå tillbaka. Kanske är det en ren fråga om ålder. Sluggers har bäst-före-datum och de här grabbarna besitter en sammanlagd ålder av 76 år. Det har främst synts på Kongo, vars farlighet har mattats med åren. Nelson har däremot vunnit på knock i sina tre senaste vinster och tycks bara bli mer av en brawler med åren. I en teknisk uppgörelse bör ändå Kongo ha fördel tack vare räckvidd och betydligt fler stående vapen. Skulle det bli mer otyglad slagväxling skiftar favoritskapet till Nelsons järnhaka och pålitliga överhandshöger. Ölmagen från Las Vegas har även ett av oktagonens mest oanvända svartbälten i BJJ, vilket bidrar med en högst teoretisk fördel.
LTV: Phil Davis (10-1) vs. Vinny Magalhaes (10-5)
Mer skrävel och förolämpningar. Davis svor i kyrkan och utlovade att ge en av världens främsta grapplers en lektion i grappling. Magalhaes verkade mer chockad än provocerad av den amerikanske brottarens fräckhet, men käftade tillbaka efter förmåga. Scenen är satt för en fantasieggande duell på marken mellan den fysiskt imponerande naturbegåvningen Davis och ADCC-kungen Magalhaes. Att uppsöka canvasen kan låta som en vettig strategi för båda, då det där med boxning aldrig riktigt har fungerat för någon av dem. Men Davis är till skillnad från sin motståndare åtminstone rätt bra på att hantera trubbigt våld, och borde dessutom kunna hålla sig på fötterna utan problem. Det återstår att se om Davis självsäkra uttalanden var en ren dimridå för att sätta hjärnspöken i huvudet på den brasilianske BJJ-fantomen.
LV: Jim Miller (22-4) vs. Pat Healy (29-16)
Kriminellt okände Healy har fått en chans att visa varför ett record kan vara missvisande. Trots alla sina förluster har Healy varit en pålitlig konstant de senaste åren, med en svit på sex raka vinster i Strikeforce innan det bar iväg till UFC. Efter tolv långa år som proffs har ”Bam bam” aldrig sett bättre ut och timingen är rätt för att debutera på en större scen. Den trista nyheten för Healy är att intensitet och uthållighet för en gångs skull inte kommer att fungera som det brukar göra. Att lägga konstant press är precis vad Miller är som bäst på. De enda som har lyckats få stopp på den ettrige maskinen från New Jersey, är elitbrottare eller exceptionella grapplers. Healy är i ärlighetens namn, inget av detta.
Kvinnlig BV: Sara McMann (6-0) vs. Sheila Gaff (10-4-1)
I teorin en av galans mest intressanta matcher när olympiske medaljören och obesegrade framtidshoppet McMann UFC-debuterar mot den vildsinte boxaren Gaff. McMann fightas i linje med grabbarna på Team alpha male (byte av team kunde kanske vara något?), med en fysisk brottarstil kombinerat med enkel men hårdhänt boxning. Bestyckad med exceptionell råstyrka har McMann hittills varit immun mot både lås och slag, men är fortfarande mer av en positionsfighter än en avslutare. Gaff är raka motsatsen. Den tyska stridsvagnen har noterat alla sina segrar via avslut i första ronden och är känd för att explodera ur startgroparna. Snabbaste knocken av dem alla kom på åtta sekunder mot svenskan Hanna Sillén. En match som lutar åt att bli väldigt ensidig, åt något håll.
LTV: Gian Villante (10-3) vs. Ovince St. Preux (12-5)
Dubbelt upp med importer från Strikeforce, där St Preux är mannen som påstås ha ljusast framtid. Faktum är att vissa röster gör gällande att den atletiske St Preux redan kan betraktas som topp-10-material. Här är chansen att bekräfta eller dementera den hypen. Villante är allt annat än chanslös i mötet, och har bättre odds om matchen åker ner på canvasen.
LV: Rustam Khabilov (15-1) vs. Yancy Medeiros (9-0)
Han den där ryssen som drämde Vinc Pinchel i canvasen med bakhuvudet före, upprepade gånger tills knocken var ett faktum, möter en obesegrad hawaiian som vandrat hela vägen från lätt tungvikt ner till lättvikt. Svårt att sia om hur den knepiga ekvationen utvecklar sig.
FV: Leonard Garcia (15-10-1) vs. Cody McKenzie (13-3)
En fight dedikerad till Jon Fitch, titelutmanaren som inte ansågs bra nog för UFC. I ena ringhörnan hittar vi Garcia, mannen som inte lyckats notera en odisputabel seger sedan 2008. Den sjövilde sluggern har däremot torskat sju gånger och fått med sig två obegripliga poängvinster sedan dess. Med en svit på fyra förluster i ryggen står Garcia redo att slå nya rekord i UFC:s mest generösa kontrakt. I andra ringhörnan hittar vi den muntre fiskaren McKenzie, mannen som placerat halva mellanvästern i sin armhåla och strypt ut dem. Samt inte att förglömma, mannen som varit totalt chanslös så fort en UFC-värdig motståndare ställts i vägen. Om man kan ignorera absurditeten i att de här grabbarna fortfarande jobbar för UFC, kan man se fram emot en fight som åtminstone ser ut att vara jämnt matchad.
BV: Bryan Caraway (17-6) vs. Johnny Bedford (19-9-1)
Två killar som blev kvar efter säsong 14 av The ultimate fighter. Talangfulla förvisso, men inga sensationer på underhållningsavdelningen. Utfyllnadsmatch av traditionell modell.
WV: Nick Catone (9-4) vs. James Head (9-3)
Mer utfyllnad med två killar som hänger löst. Bjässen Head är den av de två som tagit störst skalper och får anses vara favorit.
FV: Steven Siler (21-10) vs. Kurt Holobaugh (9-1)
Siler är i sina bästa stunder något av en Diaz light och bjuder ofta på sevärda matcher. Holobaugh har ett tjusigt record men har bara gått en match i en stor organisation, vilket var en förlust i Strikeforce.
