”Suck, vad tråkigt och det där verkar dessutom livsfarligt. De dödar ju nästan varandra. Sånt kan man absolut inte titta på”. Det var mina första ord när min pojkvän visade mig en UFC-gala för första gången. Vi hade dess för innan spelat UFC som tv-spel. Jag tyckte det verkade otäckt och ville knappt titta på när blodet rann och andan. Andra gången jag tittade frågade jag honom hur det fungerar och han förklarade termer och regler. Jag satt lugnt och tittade och försökte få grepp om det hela. Efter den gången har jag inte kommit ifrån det. UFC är den sporten jag följer mest idag.
Det är intressant hur de klarar av det fysiskt, men jag funderar mer på hur de tänker rent psykiskt. En fråga jag aldrig tror jag kommer få svar på. Det är nog olika beroende på vem du pratar med. Det gemensamma de har är vetskapen om att de kan få stryk och kanske räcker det. För så länge de vet det är det okej. Det är det som gör att jag accepterar det och inte längre tycker det är obehagligt. De är medvetna om konsekvenserna. Precis som att jag väljer att studera, väljer de att slåss för att överleva. Vi gör alla våra val i livet. Vissa val kräver fler ärr än andra.
HETAST JUST NU
Related Posts
Dana White är RASANDE på ESPN efter UFC 313
11 mars, 2025
Israel Adesanya om fighten mot Gastelum: ”En speciell stund”
10 februari, 2025
”Ny nivå av uppskattning” säger Dan Hooker
10 januari, 2025
Pojkvännens visning var inte helt oduglig. Numera har jag full koll på vilka som möter vilka. Jag följer rapporteringarna via Twitter och Facebook, då jag sällan har kanalerna UFC visas på så jag kan titta på matcherna live. Jag vinner en del matcher när vi spelar TV-spel och jag har till och med blivit ett fan av Junior Dos Santos. Ibland förundras jag över hur jag som aldrig slagits och aldrig velat se någon slåss fick upp ögonen för en sport som UFC.
Vissa tror jag blivit galen. Jag tror dock det sitter lika mycket i psyket som i kroppen då jag har alltid varit en person med en stark mentalitet. För mig är det en sport och inget slagsmål.
I skrivande stund väntar jag in UFC 146. Det är klart att Junior Dos Santos får möta Frank Mir. Jag vankar av och an av nervositet och har sagt att jag kommer gråta vare sig Junior vinner eller förlorar. Deras vinnarskallar smittar av sig på mig. En vinst för en favorit är en lika stor vinst för mig. Brinner man för att fightas ska man leva efter det. Det får göra ont så länge man gör det med hjärtat. Jag hade gått för knock om jag inte varit så rädd för att ta slag. Istället nöjer jag mig med en plats i soffan framför TVn och i framtiden förhoppningsvis från en läktarplats.
Sofia Gunnarsson
