Med Strikeforce svansång försvann den siste gamla utmanaren till UFC:s monopol. Vi gör en tillbakablick på vägen från guldrush till envåldshärskare.
Vi inleder tillbakablicken kring de sista dagarna av Pride FC:s dominans. Från sekelskiftet och några år framåt, ifrågasatte få att den japanske jätten var världsledande. Men med gigantens fall behövde man en ny ordning och vid den här tiden ansågs inte UFC vara mer än en aggressiv uppstickare på den internationella MMA-kartan. Platsen som nummer två skulle bli nummer ett när den uppåtgående solens land drabbades av solnedgång, men det fanns många som inte var beredda att utan strid överlämna förstaplatsen till UFC.
HETAST JUST NU
Related Posts
BEKRÄFTAT: Colby Covington är tillbaka!
16 november, 2024
Dan Hooker om framtiden – ”Topp 5 eller Conor McGregor”
23 oktober, 2024
Med tanke på att Dana White vid denna tid var precis lika tjurskalligt kompromisslös och frispråkig som han är idag, men ännu inte hade lyckats skapa sig världsherravälde, avfärdade många UFC-presidentens rytande som tomma ord. Guldvittrande entreprenörer stod redo att kliva upp och ta över efter japanerna och visa gänget i Las Vegas hur det skulle gå till. Det var början på sportens korta, intensiva och lärorika guldrush.
Utmanarna kom att heta IFL, WFA, Affliction, Elite XC, WEC och Strikeforce. Idag finns ingen av dem kvar. De mötte sitt nederlag på olika sätt, men målar tillsammans en talande bild av hur landskapet förändrades på ett slagfält av konkurrens och rivalitet.
Det var som sagt en tid när Dana White var under stark kritik och skapade sig ovänner med sin inställning att framtiden endast bestod av UFC. Extremt kortlivade satsningen på att göra blygsamma WFA till en stor gala, byggde på det riskabla konceptet att betala sina fighters ”riktiga gager” som främsta vapen i konkurrensen. Man tjänade in sympati på diskussionsforum, där snacket gick att UFC tvingade sina fighters att slava för småpengar. Missnöjda fighters som stod utan kontrakt var snabba att haka på klagosången och förväntningarna växte. Bland annat hjälpte Quinton Jackson och Tito Ortiz till att snacka upp galan. Efter den överhypade men knappt sedda ”WFA – King of the streets” sommaren 2006, kollapsade projektet omedelbart under sina ekonomiska förluster. Galan hade inget varumärke, ingen tv-partner och ingen identitet, utöver att man öppnat plånboken och bjudit in alla arbetslösa stjärnor man kunde hitta. Historien slutade med att UFC erbjöds köpa loss kontrakt och andra tillgångar för kraftigt reducerat pris, innan showen lades ner helt.
När klädmärket Affliction 2008 bestämde sig för att sluta vara huvudsponsor åt UFC och etablera sin egen show, avskräcktes man inte av WFA:s öde. Affliction byggde på exakt samma koncept och misslyckades av exakt samma skäl. Stora namn flögs in och stora summor utbetalades, men man överskattade kraftigt hur mycket publiken skulle vara med på noterna. Efter att ha blivit idiotförklarade och hånade av Dana White under ett turbulent år, där man lyckades arrangera två och en halv gala under skenande förluster, kraschade projektet i ett eldhav 2009. Strax därefter skrev Zuffa kvickt ett nytt sponsorkontrakt, och White upplyste världen om att stridsyxan var nedgrävd och att alla åter var vänner.
IFL debuterade 2006 och försökte tänka ett steg längre än att bara vara anti-UFC. Affärsidén byggde främst på faktumet att nästan all populär amerikansk sport utförs med lag och liga. MMA som lagsport lyckades något bättre än de ovanstående riskprojekten WFA och Affliction, men tappade stadigt mark fram till konkursen 2008. Under de två årens kamp med klena publiksiffror och bräcklig ekonomi, riktades mycket av frustrationen mot den man som ständigt förlöjligade ligan – Dana White.
Som den vakne läsaren noterar, finns det redan här en röd tråd i de tre första galornas svåra leverne och snara undergång. De muckade med fel kille. De olyckliga få som trodde sig kunna utmana Dana White fick bittert ångra sig.
Elite XC var verksamma under samma år som IFL, och lärde sig möjligtvis något av konkurrenternas misstag. Man satsade mindre på etablerade namn och mer på att skapa egna talanger från grunden. En tillväxtliga skapades, ShoXC, där blivande stjärnor skulle byggas upp. Man utvecklade även ett nätverk med galor i Storbritannien, Japan och Sydkorea. Inte minst blev Elite XC den första amerikanska organisationen som satsade på damer, stärkta av tvålfagra kometen Gina Carano. Ett styrkebesked anades när organisationen fick till en deal med nätverket CBS, i kontrast till UFC som fortfarande låg kvar på föga ansedda Spike TV. Zuffa gick till motanfall och använde bland annat ”counter programming”, där man gratisvisade UFC-galor på Spike TV samma kväll som Elite XC försökte attrahera tittare till sina galor. Ett tag såg det ut att bli en intressant strid, men frestelsen att hitta snabba lösningar och billig hype drabbade till slut även Elite XC. I ett illa genomtänkt beslut, valde man bland annat att satsa stort på Youtubefenomenet Kimbo Slice. Sluggern från Florida hade en enorm efterfrågan och genererade både publicitet och nya tittarrekord. Problemet var att den medelålders knytnävskämpen inte hade några egentliga meriter som idrottsman. Det visade sig med brutal tydlighet när doldisen Seth Petruzelli i oktober 2008 effektivt knockade både Slice och indirekt sin egen arbetsgivare, och sedan gjorde skadan än värre genom att antyda uppgjorda element i fighten. 16 dagar senare meddelade organisationen att deras verksamhet var avslutad.
Återstår WEC och Strikeforce, de enda galor som aldrig rök ihop med Dana White eller drabbades av storhetsvansinne. Och som av en händelse, de enda galor som slutligen blev uppköpta av Zuffa istället för att bli konkurrerade till döds. Ett rent sammanträffande eller den mest talande slutsatsen av dem alla?
Säkert är att WEC och Strikeforce åtminstone till en början gjorde allt rätt. Istället för att utmana Goliath på strid, satsade man på egna nischer som UFC inte visat intresse för. Strikeforce byggde en lokalpatriotisk identitet i Kalifornien med lokal publik, lokala fighters och lokal marknadsföring. Konceptet slog stort och lyckades till och med klå det amerikanska publikrekordet 2006. WEC valde samtidigt att satsa på fjäder- och bantamvikt, de divisioner som UFC saknade. Zuffa gick in som tystlåten ägare av galan, men tillät i stort WEC att utveckla sin verksamhet utan uppenbart inflytande.
Vrider man tillbaka klockan två år, var dessa tre aktörer ensamma kvar av de gamla utmanarna. Två av dessa hade redan samma ägare, och den tredje blev allt mer belastad av det otacksamma jobbet att agera avlastningsbord för arbetslös talang. Strikeforce tappade sakta men säkert sin identitet som Kaliforniens egna show, och började allt mer likna Elite XC. Nischen bleknade och konkurrensen med UFC blev till slut ofrånkomlig.
I oktober 2010 meddelade Dana White att WEC skulle gå samman med UFC. Sammanslagningen var väntad, trots upprepade garantier om att Zuffa inte köpt upp galan för att lägga ner den. Några månader senare, mars 2011, meddelade Dana White att man köpt Strikeforce. Samtidigt poängterades att galan inte köpts upp för att bli nedlagd. I lördags hölls det sista Strikeforce, innan galan och de fighters som föräras ett kontrakt, blir en del av UFC.
Monopolet hade varit ett faktum vid det här laget (smågalor på landsbygden ej inräknade) om det inte var för utmanaren Bellator som presenterade sig 2009. Bellator tycks, till skillnad från majoriteten av de tidigare UFC-konkurrenterna, ha noggrant utformat sin affärsidé baserat på andra organisationers misstag. Man skippade de dyra, etablerade namnen och satsade från början på att bygga egna talanger. Man undvek att lämna publiksiffror åt slumpen och var redan från början inställda på samarbeten med etablerade tv-nätverk. Slutligen har organisationen lagt mer energi på att utveckla sitt koncept, mindre på att utmana UFC och munhuggas med Dana White.
Den lugna tillvaron vid sidan av de stora konflikterna verkar dock inte bli långvarig, och den ofrånkomliga konfrontationen tycks närma sig. Kontraktsbråket kring lättviktaren Eddie Alvarez som offentliggjordes i börja av året, skapar en direkt motsättning mellan Bellator och UFC. Därtill är platsen som ensam utmanare utsatt. Med Strikeforce avsked finns det bara en måltavla kvar för draken från Las Vegas, och om historien lär oss något har ingen överlevt att ha det hårkorset på sig någon längre tid.
(Ovanstående analys är färgad av författarens personliga åsikter)
