Adam Westlund är en väldigt talangfull – men också mycket otursdrabbad – fighter. Klubbkamraterna och tränarna på Söders Fight Gym målar upp honom som en framtida stjärna och det visade sig vara av en anledning, när vi under 2014 såg hur han dominerade welterviktsklassen i amatör-MMA för att bli svensk mästare i slutet av året. Diverse omständigheter, som började med VM 2015, har gjort att Westlund sedan dess trillat ur landslagssammanhang och endast kunnat gå en match under de senaste tre åren. Men nu är han äntligen redo att göra comeback till buren och återkomsten sker på Fight Club Rush 3, som äger rum i Bombardier Arena i Västerås nu på lördag.
I det här reportaget berättar vi Adam Westlunds story från början och skildrar hans krokiga resa från en vanlig, sportintresserad grabb – till ett av Sveriges stora framtidshopp inom MMA.
HETAST JUST NU
Related Posts
UFC 311: En spektakulär gala trots bränderna i Los Angeles
11 januari, 2025
Arman Tsarukyan vill se Ilia Topuria i lättvikt
11 januari, 2025
Osäkerhet kring UFC 311 – Stora bränder i Los Angeles
11 januari, 2025
ONE Fight Night 27 – Fullständiga resultat
11 januari, 2025
RELATERAT: Allt du behöver veta inför Fight Club Rush 3!
Ungefär samtidigt som jag började jobba i denna bransch, så försvann Adam Westlund under ytan. Jag vet inte mycket om honom mer än det jag kan se och läsa på nätet, samt alla lovord jag hört om honom från andra, innan jag plockar upp telefonen och slår honom en signal.
På andra sidan luren möts jag av en vältalig, ödmjuk och eftertänksam man. Vi tar allt i lugn och ro från början.
Westlund förklarar hur han som tonåring spelade både fotboll och basket, men att tiden han spenderade på bollplan började bli alltmer tröttsam. Samtidigt hade han en boxningssäck hängandes hemma som han hade ”spöat skiten ur” i ett par år och när han, som nyfiken 16-åring, fick syn på legendarerna Bas Rutten och Fedor Emelianenko började Gävlebon bli allt mer fascinerad av MMA. Helt utan tidigare kampsportserfarenhet begav han sig så småningom ner till Söders Fight Gym – och där har han varit kvar sedan dess.
”Jag fastnade på en gång helt enkelt”
– Man var ju en vanligt grabb liksom, tyckte det var coolt med allt som hade med fighting, vapen och krig att göra. Allt sådant där, säger Westlund och skrattar innan han fortsätter:
– Sedan började jag kolla på YouTube och hittade Bas Rutten och Fedor Emelianenkos matcher och då var man ju fast liksom. Då visste jag ju inte riktigt vad det var, men sedan fick jag höra att man kunde träna MMA i Gävle och då åkte jag ner direkt. Jag fastnade på en gång helt enkelt.
Westlund visade sig tidigt vara en talang och efter drygt två års träning på klubben började han tävla i mer eller mindre allt som gick att tävla i, vare sig det handlade om grappling, boxning eller thaiboxning. Eller shootfighting – en något ”snällare” tävlingsform av MMA som idag kallas för MMA klass-B.
– Jag var ju ganska talangfull när jag började och Thomas Haaranen, min tränare, ville ju att jag skulle börja tävla. Och det ville jag också. Jag vet inte riktigt om jag hade planerat det när jag började – det var mer att man ville lära sig slåss liksom. Man drogs till det. Att tävla var mer en naturlig följd av det, inte någon slags del av en målsättning riktigt. Sedan kanske man har haft tankar om att bli bäst i bakhuvudet liksom, men det var mer bara grejen att fightas liksom, berättar han.
Som 20-åring gick Westlund sedan över till A-klassen i MMA och kammade hem flera vinster i welterviktsdivisionen, vilket på så sätt gjorde honom kvalificerad till de svenska mästerskapen. Och där tog han sig längst upp på pallen, efter en domslutsvinst över Oskar Carlström Biller i finalen.
Hur kändes det att vinna SM-guld och kunna kalla dig för svensk mästare?
– Det var faktiskt jävligt mäktigt. Det känns coolt att kunna kalla sig svensk mästare – det är jävligt najs, det kan jag inte sticka under stolen med. Sedan är det ju så att en match är en match och SM-guldet var ju helt enkelt en följd av bra träning, bra rutin och jävligt bra standard på klubben. Men att det ledde till att man fick en guldmedalj på SM – det var jävligt najs. Det är klart att det var riktigt häftigt.
SM-guldet ledde Westlund vidare till MMA-landslaget och lite mer än ett halvår senare skulle ha få chansen att representera den blågula fanan under IMMAF:s världsmästerskap i amatör-MMA, som ägde rum i Las Vegas i samband med UFC:s årliga International Fight Week. Trots att allting började bli allt större och mer seriöst vid det här laget, så betonar Westlund samtidigt att han själv inte tänker så mycket och mål eller satsningar – varken då eller nu. Han håller istället en väldigt lättsam inställning och lämnar över resten av tänket till teamet runtom honom.
– Inställningen har fortfarande inte ändrats. Allt som har med satsning, målsättning och planering att göra sker runtom mig. Jag älskar att träna och jag tycker om att fightas liksom. Det är det jag håller på med och sedan har det i naturlig väg blivit så att jag hamnat där jag hamnat. Och det har gått jävligt bra, säger Westlund.
Trots goda förberedelser kom VM dock att bli en riktig mardröm – när Polens Patryk Ruta hoppade in med ett förödande armlås.
– Där åkte jag på en armbar drygt en minut in i den första matchen – och pajade armen riktigt ordentligt. Det var en riktigt seglivad skitskada – alltså, jag bröt inte armen utan det var massor av brosk och sådana grejer som pajade i armbågen, förklarar han.
Hur gick känslorna när du representerade ditt land på en så stor plattform och det slutade så illa?
Westlund skrattar och svarar:
– Jag var i så jävla bra form! Jag var i extremt bra form och allting var så jävla bra förberett. Vi hade till och med ställt om dygnet – jag tränade om nätterna hemma i typ två månader innan VM, var ute och sprang intervaller 4-5 på morgonen liksom bara för att ställa om klockan och anpassa mig till den amerikanska tidszonen. Allting klickade perfekt – men så blev det som det blev.
Han fortsätter:
– Det blev ju aldrig så att jag klappade av armlåset – utan istället blev det mer att jag skrek till när jag försökte slita mig ur det, för att det gjorde så jävla ont och det bara small i armen. Så då i stundens hetta så blir jag liksom förbannad på domaren i och med att jag tycker att jag inte har klappat. Det var ett mardrömsscenario – jag trodde inte att det var på riktigt förens typ ett par timmar efteråt. Det var illa. Där fick man verkligen bita i det sura äpplet.
”Jag kan ju säga att det är inte många som har dragit en armbar på mig sedan dess”
Det må ha blivit en tuff förlust, men om han inte hade fastnat med armen där i öppningsmatchen – så känner sig Westlund säker på att han hade tagit sig hela vägen.
– Jag vet ju att jag förlorade den matchen, men jag vet också att jag hade kunnat vinna den där turneringen. Det är ingenting jag säger för att jag tycker att jag är så jävla grym eller sådär, det är bara en enkel kalkyl av de andra jag såg tävla där. Så det tände verkligen en eld och jag kan ju säga att det är inte många som har dragit en armbar på mig sedan dess. Jag har lagt otroligt mycket vikt på grappling-biten och höjt min markkamp flera nivåer sedan dess.
Armskadan på VM blev början på en längre period av inaktivitet för Westlund. Rehabiliteringen gick trögt och när han väl gjorde framsteg – så lyckades han gång på gång slå upp skadan igen. Det var det här som fick honom att tappa sin plats i landslaget och med allt som händer i MMA-världen dröjer det inte länge innan man faller i glömska.
– Jag hade skitmycket problem med armen i mer än ett år iallafall, ett och ett halvt kanske. Fy fan, säger Westlund.
Det var inte förens i februari 2017 som Westlund äntligen kunde återvända till buren. På kort varsel fick han chansen att hoppa in i en titelmatch mot Amadeusz Arczewski på Shinobi War 10 i Liverpool, England.
Men trots att armen nu var hyfsat bra igen, så skulle snart ännu en längre tid av inaktivitet lura runt hörnet – av helt andra anledningar…
– Jag var ganska otränad, men jag var tvungen att börja matcha igen. Så vi åkte över dit och det gick jävligt bra. Sedan dess har det återigen varit ganska lugnt med matcher. Det har varit lite struligt med just den organisationen till exempel. Jag har ett bälte hemma på klubben som jag inte får försvara – jag vet inte hur de har tänkt där riktigt, förklarar han och fortsätter:
– Jag tror inte att det var meningen att jag skulle vinna den matchen om man säger så. Jag tog matchen på tre veckors varsel, jag fick möta deras mellanviktsmästare och vi skulle fightas om welterviktsbältet. Och det låter lite konstigt – men vi fick inte reda på att det var en titelmatch förens vi stod där på invägningen och jag fick inte veta att det var en femrondare innan jag stod och värmde upp inför matchen.
Westlund gick trots allt segrande via teknisk knockout. Efteråt blev han lovad att få försvara sitt bälte ett några månader senare – men det visade sig vara ett tomt löfte.
– Jag slog ju ut den killen – jag spöade honom ganska rejält och efter matchen så blev jag lovad att få komma tillbaka i juli för att försvara bältet. Men sedan blev det tyst, säger Westlund.
Efter en tid av tystnad kom organisationen med ett nytt löfte om att Westlund skulle få fightas i december – men inte heller det blev av. Idag är Shinobi FC uppköpta av topporganisationen Cage Warriors och kallas numera Cage Warriors Academy Northwest.
Westlunds team började istället jaga nya matcher och fick några napp – men varje gång så slutade det med att den tilltänkta motståndaren drog sig ur av olika skäl. Under ett och ett halvt års tid har han nu varit redo att fightas – utan att ha kunnat få kliva in i buren.
– Jag är inte en sådan som letar matcher själv, utan jag har alltid varit så att mina tränare säger bara åt mig vad jag ska göra så gör jag det. Fredrik Oscarsson – min (typ) manager, han är ingen manager men han är bara en grym snubbe som skriver till alla organisationer i hela Europa och hjälper mig att fixa matcher – han säger det att det är så jävla många som säger att de är intresserade, men som sedan slutar höra av sig. Det är struligt. Jag vill inte vara den som sitter och säger att ingen vill möta mig, men det har varit svårt att få match helt enkelt. Jag har gått och väntat väldigt länge, förklarar han.
Så småningom var det emellertid dags för Fight Club Rush 3 i Västerås och där var hemmafightern Robin Roos – som är den regerande svenska mästaren och även landslagsman i weltervikt – tänkt att gå match. Oscarsson föreslog då Westlund som motståndare och matchen bokades kort senare.
– Galan – alltså, jag är imponerad, speciellt de här små mediagrejerna de gör. Jag såg att de hade gjort en promo-video för mig och Robin och det känns helt sjukt att se sig själv i en så proffsig video. Ostrogonac Productions har gjort det riktigt snyggt, säger Westlund.
https://www.youtube.com/watch?v=4GuIHgOZ9kc
Robin Roos vs. Adam Westlund var en riktigt spännande match på papper, där den tidigare svenska mästaren skulle göra comeback mot den nuvarande. Det var en match där Westlund hade chansen att visa att han fortfarande är den bästa welterviktaren i landet.
Men i måndags kom den trista nyheten att Roos tvingades dra sig ur på grund matchen av sjukdom.
– Då blev jag jävligt besviken faktiskt.
Det blev dock inte riktigt samma visa igen. FCR var nämligen snabba med att ordna fram en ersättare och knappt ett dygn senare var Westlund istället bokad att möta Kasim Norwich – en tjetjensk brottare och BJJ-utövare som är bosatt i Norge och som, enligt arrangören Jörgen Hamberg är ”en värdig motståndare” till Westlund.
– Det är tråkigt att inte matchen mot Robin blev av – men just nu så skiter jag i det för jag kommer fightas på galan ändå. Det är det som det handlar om just nu. Motståndaren spelar ingen roll. Kan man inte kliva upp och möta vem som helst – då tycker jag man kan pyssla med något annat. Jag vet inte vad alternativet skulle vara – att jag skulle tacka nej till en ersättare för att jag har förberett mig för Robin? Jag måste ju gå match och jag vill tacka Kasim för att han hoppar in, säger Westlund och jag hör verkligen hur otroligt sugen han är på att få kliva upp och fightas igen.
”Det jag är bäst på, det är väl att spöa folk”
Westlund låter minst sagt självsäker – trots att han erkänner att han i princip har noll koll på sin nya motståndare.
– Jag vill bara prestera så som jag vet att jag kan. Lyckas jag med det så vet jag att jag kommer separera mig från mängden – ganska ordentligt. Då kommer folk se att jag är på en annan nivå.
Vad skulle du säga är dina styrkor som fighter?
– Många undrar vad jag har för stil och vad jag är bäst på och, ja – det jag är bäst på, det är väl att spöa folk. Hur det sedan ser ut, det får stå skrivet i stjärnorna liksom. De säger att jag har bra händer, bra boxning och visst har jag gått en del boxningsmatcher – men jag är inte så jävla bra boxare. Jag är jävligt mycket bättre på att slåss. Man kan ju ha sin stil och det man tränar mest på – men i slutändan så är det ju slagsmål liksom.
Vad väntar härnäst – en proffskarriär kanske?
– Jag är lite av en fotsoldat, jag gör det som tränarna vill. Jag själv skiter faktiskt i vilket – jag vill bara gå matcher för jag har längtat länge efter känslan att fightas. Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt – jag ska gå den här matchen så får vi se hur det blir därefter. Jag är öppen för allt.
Fakta: Adam Westlund
- Ålder: 25
- Bor i: Gävle
- Klubb: Söders Fight Gym
- Viktklass: Weltervikt (77,1 kg)
- Bakgrund: Började med MMA direkt
- Meriter inom amatör-MMA: Svensk mästare 2014 och mästare i Shinobi FC
- Aktuellt: Möter Kasim Norwich på Fight Club Rush 3 i Bombardier Arena i Västerås nu på lördag den 18 augusti
